Yles lyrikpris Den dansande björnen delas ut sedan år 1994 och tillfaller en förtjänstfull diktsamling som utkommit i Finland.
I år läste prisjuryn drygt 80 lyrikverk och i början av augusti kungjorde man vilka sex verk som var nominerade till priset: Lina Bondes om er mamma & om mig, Anja Erämajas Olen nyt täällä metsässä, Silja Järventaustas Iltapäivä isolla kirjaimella, Olli Sinivaaras Puut, Pelle Romantiques Konerunoja samt Olli-Pekka Tenniläs Lemmonommel.
I juryn för Den dansande björnen 2022 sitter Yles litteraturredaktörer Minna Joenniemi och Marit Lindqvist, samt Pekka Savolainen, producent på Yle Draama. Ordförande för juryn är författaren Johanna Venho.
Den dansande björnen till dikter om träd
Den dansande björnen år 2022 tillfaller poeten Olli Sinivaara för diktsamlingen Puut (Träd, ej översatt till svenska) – en samling som för samman finländsk och europeisk litterär tradition.
Enligt juryn är titeln på diktsamlingen enkel men träffande – i samlingen stannar läsaren/vandraren upp och ser träden för skogen, ser alla detaljer under olika årstider samt i skiftande belysning. Då börjar träden tala till hen.
Dikterna i Olli Sinivaaras sjätte diktsamling är på samma gång fräscha och traditionella: poeten är medveten om den litterära traditionen men använder sig av den fritt för sina egna syften. Sinivaaras ordförråd är sensuellt och exakt och väcker olika upplevelser till liv. Läsaren får lapa i sig bladens grönaste stunder. De uråldriga träden ser på människan i alla hennes åldrar och människan ser sig själv i träden. Trädets rötter är i myllan, toppen i himlen, diktens träd är en kanal och väg mellan olika avstånd.
Översättarbjörnen till Heli Laaksonen
Översättarbjörnen tillfaller Heli Laaksonen för hennes tolkningar av den lettiska poeten Aleksandrs Čaks till finska i samlingen Poimit sydämeni kirjahyllystä.
Juryn läste sammanlagt sexton verk med översättningar av poesi till finska, av vilka många är värda att lyfta fram. Juryn valde att premiera Heli Laaksonen vars arbete är en kulturgärning som vederkvicker översättartraditionen. Verket är en egensinnig och inspirerande djupdykning i Aleksandrs Čaks (1901-50) lyrikvärld.
Enligt Heli Laaksonen är det lettiska språket som en skrubb full av överraskningar: den sabeltandade tigerns ben, mormors plommonkräm, farfars arbetshästs sele och en segelbåts mast. Laaksonens översättningar till finska svämmar också över av upptäckariver.
Slutresultatet är ett intagande helhetskonstverk där Laaksonen går i dialog med Aleksandrs Čaks dikter och också infogar egna dikter på det egna modersmålet, den sydvästfinska dialekten. I diktverket ingår också målningar som Laaksonen gjort baserade på Čaks dikter.
Boken är bländande, befriande och älskvärd, den väjer inte för skuggorna eller det trasiga. I boken visar Laaksonen hur konst skapar ny konst och hur vi kan diskutera och mötas över tid och rum. Heli Laaksonen har gjort forskningsresor i det lettiska språket och översätter med en poets känslighet för orden: noggrant, njutbart och rytmiskt.