Vem annars inom den finlandssvenska poesin skulle begagna sig av en sådan rubrik?
Titta bara på rubrikerna av några av hans tidigare lyrikalster: Wunderkammer, Österbottnisk gotik eller det år 2020 Runebergsprisbelönade Potsdamer Platz. Rubrikerna berättar om ett intresse för svunna tider, främst den mellaneuropeiska historian i allmänhet och den tyska historian i gemen.
När de flesta andra nu levande finlandssvenska lyrikerna alltjämt skriver i den finlandssvenska modernismens fotspår riktar Andtbacka sina steg söderut. Det här gäller inte bara tematiken utan också i högsta grad stilen.
Hans lyrik består av en mängd associationer till både då-, nu- och framtid, inbäddad i en utförlig notapparat med hänvisningar till smått och stort av allmänt och privat intresse. Hans nya bok Dürers hare är således inget undantag.
På sin mammas gator
Den lilla prologen med citat på tyska och engelska visar marschriktningen och dikternas rubriker i den första avdelningen hållplatserna som kan vara städer (Nürnberg, Basel, Bordeaux), kända museer (Den Haags Mauritshuis, Münchens Alte Pinakothek, Wiens Albertina) eller gator (Barer Straße i München, Wood Street i Bristol eller Fiskaregatan i Vasas Vöråstan).
Det sistnämnda stället, Fiskaregatan, är viktigt. När Andtbacka i sin diktning lämnar sitt hem i Vasa är det nämligen bara tillfälligt. Han återvänder med jämna mellanrum för att kolla om allt finns på plats och för att jämföra det han sett utomlands med det han ser hemmavid.
Därför är orter i Vasa som bara de invigda känner till jämbördiga med de mera välkända platserna utomlands, och viktiga dyrkar som behövs för Andtbackas ibland ganska så invecklade vexirlås som han har fogat ihop med hjälp av sina dikter.
Här en av hans ledtrådar ur dikten Smulterö:
"Vi tror på det vi ser med egna / ögon, men det är knappast sant, / vi ser ingenting med egna ögon."
Men med andras ögon ser man desto mera tycker Andtbacka. Eller också i andras ögon. Som i ögonen av Albrecht Dürers målning av en ung hare från år 1502, säkert en av världens mest kända akvareller.
I en dikt i bokens något svagare andra avdelning, Kusliga dalen, tittar han haren rakt i ögonen:
"I din pupill reflekteras ett spröjsverk i ateljén, en antydan / om ett upplägg som kanske innebär att / någon snart ska bäras till kubben."
Den stora grästuvan
Bokens tredje avdelning heter Den stora grästuvan, också den efter en akvarell av Albrecht Dürer, hans näst mest kända, från år 1503; ett intressant byggt kapitel som består av en långdikt och, ja, vad ska man kalla den, en slags marginaldikt som löper parallellt längs med långdikten men nere på sidfoten.
Marginaldikten, skriven i ett sjok, är en ingående beskrivning av Dürers teckning Das große Rasenstück som, bortsett från en noggrann och detaljrik deskription av det man ser på bilden, belyser konstverket och dess betydelse från alla möjliga håll: konsthistoriska, idéhistoriska, naturhistoriska men också krasst ekonomiska.
”I museets shop, som även finns online, kan man köpa olika artiklar med motiven. Das große Rasentück som plansch, € 12,90 (…) Museiverksamhet måste finansieras. Den som letar på nätet hittar andra outlets med ännu påhittigare och coolare exempel på produktifiering. Värt att komma ihåg är att verken ursprungligen fungerade som en sorts varuprov, reklam för upphovsmannen vars tjänster var till salu.”
Poesi efter corona
Den egentliga långdikten Den stora grästuvan är bokens bästa. Det kan konstateras än en gång att Andtbacka är i sitt esse när han tillåter sig själv att skriva i det här formatet. Det bevisade han redan med hyllade och prisbelönta diktsamlingen Potsdamer Platz.
Andtbacka undersöker i den här diktsviten hans omgivning på mikronivå, på samma sätt som Dürer gjorde med sin stora grästuva. Han befinner sig i sitt kvarter, Vöråstan i Vasa. Eller befinner och befinner. Han är instängd i sitt kvarter. Coronaviruset härjar i Finland och resten av världen.
Att resa gör man enbart med fingret på en karta eller pekskärm. Att det är vinter i Finland förvärrar situationen ytterligare. Man har med andra ord tid att omsorgsfullt iaktta sin näromgivning: gården, grannar, posten, plogbilen, byggnader, telefonförsäljare, osv.
Bäst när han är arg
Ganska ofta är Ralf Andtbacka arg när han tittar på allt det här. Det tycker jag om. Han är nämligen särskilt bra och ofta dessutom rolig när han är arg eller, som han själv skriver, försätter sig ”i ett tillstånd av passiv-aggressiv regression”.
...ett rövhål på fatbike kör nästan på oss på Einar Uusikylä-stigen, inte för att vi vet desto mer om cyklisten, men alla som vi vet som har en fatbike är rövhål så det är enkel induktion
ur Ralf Andtbackas Dürers hare
Till exempel när han försöker nå ”postens svenskspråkiga kundtjänst som man kan försöka ringa till, men ifall någon svarar upphör den i samma ögonblick att finnas till.”
Eller frågar sig: ”Vad ska man göra med halvbekanta som fått en släng av konspirationsinfluensa, som fått för sig att Bill Gates vill decimera mänskligheten, chippa oss, för att rädda skräntärna och slemknopp”.
Eller när det ringer och ”varje okänt nummer är potentiellt en telefonförsäljare som vill pracka på dig ett elavtal från helvetet, eller regelbundna försändelser med vitamintillskott som nästan inte går att avbeställa, tidningar med tema i n r e d n i n g t e k n i k h ä l s a t r ä d g å r d k r i m i n a l h i s t o r i a p o p u l ä r v e t e n s k a p som till sist slängs olästa i fel sopcontainer utan att man ens avlägsnat den skyddande plasten.”
Jag är ganska säker på att jag ska läsa om boken när vintern är på antågande, kvällarna mörknar och coronaviruset än en gång begränsar min och alla andras fysiska och andliga rörelseförmåga. Då blir jag säkert arg igen på alla rövhål som finns där ute och ska, som Andtbacka skriver, "trakassera folk som inte bär munskydd i matbutiken (...), de tror att de ska komma undan med det, men det är tammefan inte så mysigt att komma hem med kassarna fulla av (...) smakfattigt skit, när man har fått en kvalificerad åthutning ute bland vanligt folk."