Förskolegruppen grundades 2018 för barn med behov av särskilt stöd och förlängd läroplikt. Här är det meningen att det ska finnas expertis att bemöta barnens individuella behov och ge dem det stöd de behöver. Men föräldrar Svenska Yle talat med vars barn gått i Toini små säger att verksamheten inte håller måttet.
I december mår min dotter så dåligt att hon gång på gång tecknar “hjälp”, kramar sig själv och kurar ihop sig till en boll på golvet
Anna
– Syftet med verksamheten var helt fel. Det var förvaring, man bara bockade av timmarna, säger föräldern som vi kan kalla Anna.
Annas dotter är autistisk och har en utvecklingsstörning. Hon behöver mycket hjälp, men är positivt inställd till nya saker. Innan förskolan gick hon två år i en integrerad dagisgrupp, en tid Anna beskriver som underbar.
Familjen har rest mycket, och dottern är van att röra sig med olika transportmedel, äta på restaurang och har hobbyer.
Skolstart
Inskolningen till förskolan går till synes väl, det är förväntat att en ny miljö kan kännas ovan i början.
Det första föräldrarna reagerar på är att det inte görs upp en individuell plan för barnet. Först efter upprepade kontakter från föräldrarna kommer en plan i november.
Men föräldrarna känner inte alls igen dottern i den planen. Målen hon borde uppnå, det hon ska arbeta med, är sådant som hon redan kan. Bland annat finns som mål att hon med stöd av en vuxen ska orka arbeta i 30 minuter varje dag, något hon redan gör tillsammans med sin terapeut.
På julafton låg jag i min säng och grät
Anna
Samtidigt förändras dotterns beteende hemma. Med struktur och rutin har familjen skapat en vardag som fungerar och där alla trivs. Men nu går det inte. Dottern skriker och kastar sig på golvet i situationer som tidigare inte varit problematiska, och hon får svårt att ge ifrån sig pekplattan som tidigare inte varit så viktig.
– Vi flaggade det förändrade beteendet för skolan och frågade vad det är som händer, men de hade ju ingen aning, säger Anna.
Inte välkommen
Medan familjens vardag blir allt svårare börjar problemen synas också på förskolan. Flickan börjar bland annat kasta saker i matsalen, och istället för att arbeta med situationen löser personalen det genom att flickan och de andra vid samma bord får äta från papperstallrikar i stället.
Andra lärare som verkar i skolhuset reagerar också när flickan kastar saker nära andra barn. Hon får med sig en lapp i sin väska. På den står det att hon inte är välkommen i matsalen om beteendet inte upphör.
– Då har de andra lärarna pratat med de fem vuxna som ansvarar för gruppen. Och all den samlade kunskapen kom till att det bästa sättet att kontakta hemmet om det här var att lägga en lapp i en handikappad sjuårings väska.
I december mår Annas dotter så dåligt att hon gång på gång tecknar “hjälp”, kramar sig själv och kurar ihop sig till en boll på golvet. Dottern kan inte längre lämnas ensam i ett annat rum utan att gallskrika. Hon får kramper och spasmer när hon ska sova. Allt det här är nytt.
Pekplatta används som lugnande medel
Föräldrarna håller dottern hemma med orsak av hennes mentala hälsa, och meddelar det här till skolan. De får inget svar.
De får inte heller svar på sina frågor om användningen av pekplatta för att lugna ner barnet och hantera jobbiga situationer. Användningen av pekplattan får föräldrarna reda på dels när en utomstående terapeut som besöker enheten tar upp saken med föräldrarna, dels när personal berättar att man måste ge flickan en pekplatta för att de “inte fick tyst på henne och det var dags för samling”.
Jag hade hoppats att hon hade fått känna sig lycklig
Anna
Julen har alltid varit flickans favorithögtid, men vid det här laget är hennes stressymptom så allvarliga att föräldrarna räknar ner timmarna tills det är dags för barnen att sova.
– På julafton låg jag i min säng och grät, eftersom jag tänkte att jag inte fixar det här. Vi fixar inte det här, säger Anna.
Föräldrarna fortsätter trycka på och kontaktar också ansvariga högre upp inom stadens administration.
Små förbättringar
Under vårterminen sker en del förbättringar. Bland annat får barnen äntligen besöka gymnastiksalen i skolbyggnaden, och de går några gånger till pulkabacken. Gruppen får också ett till klassrum, något som också Johan Palmén försökt påtala. Hans dotter gick i samma förskolegrupp.
– Dagen kan inte byggas upp så att när ett barn till exempel ska ha möte med sin terapeut så måste alla andra gå undan. Eller att matsalen är det stället du får jobba på med din terapeut för det råkar vara tomt då, säger han.
Palmén kände till förskolan från förut genom sin yrkesroll. Han är speciallärare inom småbarnspedagogiken och arbetar vid Folkhälsan som sakkunnig. Han har specialiserat sig på alternativ kommunikation långt innan han blev pappa till ett barn som utnyttjar symboler och andra stödformer för att kommunicera.
Min dotter tog inte skada, men vi vågade inte ta ett förskoleår till
Johan Palmén
– Min dotter har två ord, ja och nej, så hon är inte verbal. Men hon kommunicerar, och har otroligt mycket att komma med.
Palmén tog i god tid på förhand kontakt med föreståndaren för förskolan. Han ville öppna en dialog och rentav utmana de ansvariga.
– Jag ringde honom och sa att det ser illa ut för min dotter, hon ska börja i din förskola.
Palmén hade hoppats att de ansvariga skulle anta utmaningen och göra sitt bästa för att Palmén skulle få äta upp sina ord, som han själv uttrycker det. Så blev det inte.
Enda alternativet
Toini små är den enda svenska förskolan i Helsingfors för barn med stort stödbehov. Avsikten är att barnen ska ha vad staden kallar en enhetlig lärstig, och behöva byta miljö så få gånger som möjligt.
Efter förskolan fortsätter de i Zacharias Topeliusskolan i samma byggnad. En vacker tanke, som Palmén säger att inte förverkligas.
– Helt bortkastat var inte förskoleåret, det gick åt mycket energi till miljöombytet. Men en enhetlig lärstig, pedagogiskt sett, finns inte. Daghemmet hade en otrolig pedagogisk linje, förskolan var som den var, och skolan har igen pedagogiken där, säger Palmén.
Han funderade länge på om han skulle vara tyst, dels på grund av sin dubbelroll som förälder och sakkunnig, dels för att det bara var ett år som snart skulle vara över. Palméns dotter har beviljats förlängd läroplikt och skulle ha haft rätt till ett ytterligare år i förskolan.
– Vi vågade inte ta ett år till. Min dotter tog inte direkt skada, men hon gick inte framåt, hon utnyttjade chansen att komma lätt undan, säger han.
De ansvariga bryr sig inte
För bägge familjerna blev sommarvården den sista droppen. Först var det svårt att hitta lösningar som motsvarade barnens behov av stöd. Det krävdes upprepad kontakt för att barnen skulle få ha personer med sig som kände dem.
Men de planerna ändrades till det sämre utan att familjerna informerades. Detta trots att staden under våren riktat stöd och handledning till enheten.
– Jag kan förstå om någon blir sjuk, sådant händer. Men plötsligt fanns det bara inte insatt någon person som skulle ansvara för min dotter. De ansvariga inte bryr sig, den känslan fick man, säger Palmén.
Han efterfrågar ett ansvarstagande från stadens sida. Föräldrar till barn med specialbehov har tillräckligt på sin lott och behöver stöd från skolan.
Staden beklagar
Jenni Tirronen som är chef för småbarnspedagogiken i Helsingfors säger att staden är medveten om kritiken och att staden inte klarat av att nå alla målsättningar för verksamheten man satt upp.
– Det är helt klart att vi inte har lyckats uppfylla alla mål så väl som vi borde ha kunnat. Redan under förra verksamhetsåret fick personalen handledning av den konsultativa specialläraren och andra sakkunniga. Nu har vi förstärkt samarbetet ytterligare och vårt mål är att ge personalen det stöd de behöver för att sköta sitt viktiga uppdrag på bästa möjliga sätt, säger Tirronen.
Coronasituationen har påverkat verksamheten
Jenni Tirronen, chef för småbarnspedagogiken i Helsingfors
– Det finns mycket kompetens i den här förskolan och skolan, och via det mångprofessionella samarbetet kan vi utveckla och förbättra de områden vi helt enkelt inte lyckats så bra med, säger Tirronen.
Som ett konkret exempel på vad man förbättrat nämner Tirronen lokalerna. Hon säger att lokalerna i sig inte var olämpliga, men att man vidareutvecklat hur lärmiljön pedagogiskt används och byggs upp.
Mer handledning och stöd
Toni små har funnits sedan 2018. Inför förra skolåret kontaktade Johan Palmén förskolan om att gruppen bara hade ett rum till sitt förfogande redan ett halvår före skolstarten. Först på vårterminen blev det en ändring. Tirronen svarar på frågan om staden varit tillräckligt lyhörd.
– Man måste se helheten, skolbyggnaden rymmer väldigt många olika verksamheter. Förskola, grundläggande utbildning och så eftis- och klubbverksamhet. Det var en orsak till varför saker och ting inte hände så snabbt som säkert vore ha varit på sin plats. Men vi är glada att vi i gott samarbete med skolan hittat en bättre fungerande lärmiljö också för den här gruppen, säger Tirronen.
Tirronen betonar att man utvecklat och stärkt handledningen och stödet till personalen. Mycket av kritiken säger hon att kan spåras till bristfällig kommunikation.
– Jag tror att mycket handlar om att man inte har varit medveten om vad barnet har varit med om och vad man har gjort. Den utmanande coronasituationen har gjort att det inte har funnits möjlighet för fysiska föräldraträffar, säger hon.
Ledarskap har nyckelroll
Enligt de föräldrar Svenska Yle talat med har ledarskapet av gruppen spelat en stor roll i att verksamheten inte fungerat som den ska.
– Jag tar inte ställning till att det skulle vara någons fel. Vi har vidtagit åtgärder, de är inte sådana som jag anser har med enskilda arbetstagare att göra. Vi för regelbundna diskussioner med ledaren och med personalen via ledaren. De gör sitt bästa för att kunna erbjuda den här verksamheten vi har för barnen. Så jag anser att det här nog inte är en lämplig fråga, säger Tirronen.
På frågan om vad staden gör om de ansvarigas bästa inte räcker till för att ge barnen det de har rätt till svarar Tirronen så här:
– Vi har som mål att följa de styrdokument som vi har för förskoleundervisningen och förskoleverksamheten. Som sagt finns förbättringsbehov och det finns saker som redan gått framåt och blivit bättre. Nu är det dags att se framåt och acceptera att alla saker förra verksamhetsåret inte var så lyckade som de borde ha varit.
Anna och hennes familj vill också se framåt och gå vidare. Men de är besvikna på förskolan.
– Jag hade hoppats att skolan skulle hjälpa oss. Att min dotters kognitiva och sociala utveckling inte skulle gå bakåt. Att skolan skulle ha fått henne att känna sig lyckad, att hon skulle ha fått känna sig lycklig.
Anna heter egentligen något annat. Hon har beviljats anonymitet med hänsyn till familjens minderåriga barn.