Kalevi Sorsa kommer man kanske bäst ihåg som en saktmodig, lite färglös, allt annat än sprittande socialdemokratisk statsman.
Den bilden är inte helt fel, säger historieprofessorn Henrik Meinander som på fredagen kommer ut med sin Sorsa-biografi Kansakunnan kakkonen (på svenska nationens tvåa).
Från och med 1965 pekade Sorsas karriär spikrakt uppåt. Han valdes till SDP:s partiordförande 1969 och ledde inte mindre än fyra regeringar fram till 1987.
Men sen stundade den lite snöpliga sortin från dagspolitiken.
En man av folket körde över den politiska räven
Man kan säga att Kalevi Sorsa i tre års tid jobbade för att kunna få sätta pricken på i:et i sin politiska karriär.
Han ställde inte upp i riksdagsvalet 1991, utan började systematiskt förbereda sej inför presidentvalet 1994. Det var ju så gott som självklart att partiet skulle nominera honom som kandidat
Varför gick det inte så, varför blev Martti Ahtisaari SDP:s kandidat?
– Saker och ting i vår omvärld förändrades drastiskt, Sovjetunionen kollapsade bland annat. Och Sorsa förknippades i hög grad med Kekkonen och kalla kriget och den politiska kulturen som då rådde. Ahtisaari uppfattades i stället som en frisk fläkt från yttre världen, säger Meinander.
Det finns en viss ironi i att just Ahtisaari blev den som snuvade Sorsa på kandidaturen.
– Ahtisaari hade gjort karriär inom FN mycket tack vare Kalevi Sorsa. Det finns nog en ironi i att en av de sossar som Sorsa stödde inom Utrikesministeriet sedan körde förbi honom.
Så kan det gå inom politiken, men hur mycket berodde hans förlust på hans personlighet och karaktär?
– Det bidrog, till exempel hans förmåga eller oförmåga att bilda allianser. Men det att han hade varit med så otroligt länge i politiken, tolv år som partiordförande och tio år som statsminister, gjorde att han uppfattades som för kompetent. Man ville egentligen inte ha en alltför dominerande president, och kom alltjämt ihåg hur det var under Kekkonen.
Skulle en Kalevi Sorsa klara sig i dagens politik?
– Nej det tror jag inte. Tänk bara på hur "photogénique" han var. I början av 70-talet var han ännu ett fräscht nytt ansikte, men makten och ministeransvaret slet på hans yttre. Han var inte heller vidare slagfärdig i media. Kraven och förväntningarna på en politiker hade redan på 80-talet börjat förändras.
Har dagens politiker något att lära sig av Sorsa?
– Språkkunskaper är alltid bra. Sorsa talade en alldeles utmärkt svenska. När vi tänker på våra nordiska kontakter skulle det vara bra om våra statsministrar kan tala svenska. En annan sak är att det vore bra att ha en internationell karriär bakom sig, liksom Sorsa som var tjänsteman för Unesco i Paris mellan 1959 och 1965.