Men med åren smyger sig värderingarna kring gråt på. Plötsligt är det fult och genant att gråta.
Chefen undviker att gråta, för att inte verka svag.
Män undviker att gråta för att inte vara omanliga. Den enda situationen där en man får gråta hejvilt är idrottssammanhang.
Kvinnor undviker att gråta för att inte uppfattas som hysteriska och känsliga.
Ja, alla har vi väl kämpat mot gråten någon gång. För gråt är ju trots allt någonting väldigt naturligt! Fråga fast femåringen med skrubbsåret.
Och alltid är vi ju inte förkrossade när vi gråter, vi kan lika gärna vara lyckliga, arga eller trötta. Men gråten kan vara laddad ändå.
När kändisar gråter kan det rent av bli en nyhet
Ta till exempel statsminister Sanna Marins darrande stämma på torget i Lahtis häromveckan.
Eller Oprah Winfrey som avskyr att bli överraskad i direktsändning för att hon tycker att hon är så ful när hon gråter.
Eller salig drottning Elisabeth som inte rörde en min ens under sin egen makes begravning. In i det sista var hon stoisk och okänslig.
Men hur är det med dig och gråt?
Är du den som gråter ofta och mycket av både glädje och sorg? Eller är du den som in i det sista kämpar mot tårarna, oavsett sammanhang?
Har du någon gång haft en gråt-attack som du minns framom andra?
Tycker du det är jobbigt att gråta så andra ser? Eller tycker du att gråt kan vara skönt och renande? Efter att du gråtit en stund känns allting bättre.
Hur ser du på andra som gråter? Är det skillnad på män och kvinnor då det gäller gråt? Är gråt ett tecken på svaghet enligt dig?
Eller hör du till dem som helt enkelt inte gråter och kanske rent av fått kritik för detta? Som att du var okänslig och kall, bara för att dina ögon förblir torra?
Du är alltid anonym när du skriver till Relationspodden, ditt svar kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.
Hur ser du på gråt?
Formuläret för att delta har stängt.