På ytan och till en början handlar Fannys väg om en mamma och hennes snart tonårige son i en Helsingforsförort. Fanny arbetar på ett annonsblad och Sam får utstå mobbning i skolan. Ett av flera avgörande skeden i berättelsen kommer när de bestämmer sig för att bryta upp och bosätta sig i Fannys hemtrakter, en by i norra svenska Österbotten, i hopp om en enklare, mer inspirerande tillvaro.
Väl där väntar en hel annan typ av utmaningar än storstadens monotoni och ibland befriande anonymitet. I byn måste man konfronteras med det man tidigare kanske kunnat springa ifrån, både mentalt och rent praktiskt.
— Jag har funderat på varför jag skrivit just den här boken just nu. Martina Moliis Mellberg hade en essä i Hufvudstadsbladet för en tid sen om vad det innebär att vara en skrivande människa. Hon skrev att i bästa fall blir det hon skriver ett slags besvärjelser, och när jag läste det visste jag att det är så där det är för mig också. Skrivandet är en besvärjelse mot allt jag är rädd för och ledsen över, ett försök att tygla, hantera och komprimera allt det mellan pärmar, men också ett sätt att undersöka hur man går vidare när man egentligen inte vill.
— Hur handskas man med att allt faktiskt inte stannar upp bara för att man själv är i sorg? Det är både en tröst och något jag kan bli arg på, säger hon när vi ses en förmiddag i början av september på ett kafé i den nuvarande hemstaden Jakobstad.
Flyttade själv hemåt
Hon är uppvuxen i Terjärv och flyttade med familjen tillbaka till Österbotten för ett år sedan efter lång tid i huvudstaden.
— Jag hade ett råmanus till romanen som jag skrivit när vi fortfarande bodde i Helsingfors, men sedan blev det en ordentlig bearbetningsrunda samtidigt som vi flyttade upp hit.
Förlagan till byn som Fanny och Sam flyttar till i romanen finns i Terjärv. På förhand var Hansson rädd att den nya närheten dit skulle påverka skrivarbetet negativt.
— Jag tänkte att magin, något slags skimmer, kanske skulle försvinna på något sätt nu när jag befinner mig ganska nära Terjärv som var byn jag såg för mig i romanen, men så blev det inte, utan det bidrog i stället till att jag fick syn på nya saker och kunde ösa in en ännu större närvaro i manuset.
Det enkla, men svåra
Även om författaren utgått från en särskild by är den aldrig namngiven och kan förhoppningsvis i läsarens ögon vara vilken ort som helst av liknande storlek. Svårigheterna i de mellanmänskliga relationerna är återkommande vad byarna än heter.
Jag fastnade för några rader i boken, ”Hon tänker att det går så lätt att prata, om man bestämmer sig för det. Den ena frågar och den andra svarar”. Jag upplever det som centralt för romanen, att kämpa med det enkla som samtidigt är svårt.
— Ja, det är ett huvudtema. Tystnaden och det vi undviker.
Karaktärerna har en hel del att prata om, även om de inte alltid gör det. Vardagen med butiksbesök, skola och aikidokurser som går över styr såväl som ouppklarade familjehemligheter och en tragisk olycka i det förflutna. Människans anpassningsförmåga är väl synlig boken igenom.
— Det där är något tudelat för mig. Egentligen blir jag arg över att vi människor måste vara så himla anpassningsbara, hur mycket ska vi ta innan vi börjar protestera? Det är något som Fanny måste hantera. På samma gång är det människans räddning att vi kan gå vidare och lära oss leva på nya sätt.
Dialekten kan användas till allt
En del dialog i boken sker på dialekt.
— Jag ville inte nöja mig med bara en replik i början för att signalera hur karaktärerna pratar med varandra. Vissa saker kommer till mig väldigt starkt på dialekt och då måste det vara på dialekt också i texten.
På sätt och vis är det den bästa inflammation jag haft, för då hade jag tid att sitta hemma och skriva.
Ulrika Hansson
Som dialekttalare är det viktigt att vara medveten om hur man använder den i replikerna.
— Jag har tänkt mig dialekten som en middagsklocka som slår ibland och ekar ut framåt i texten. Det får definitivt inte bli uteslutande, som att ”det här är vår grej och ingen annans”, det blir otroligt ocharmigt. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att dialekt kan användas i alla sammanhang och inte bara blir till exempel ett revyspråk.
Hemlig dröm
Ulrika Hansson är litteraturvetare och yrkesverksam som journalist vid Kyrkpressen. Läsande och skrivande har alltid funnits i hennes liv, men det rent skönlitterära skapandet lät vänta på sig. Debuten Jaktlaget kom 2020 och två år senare är uppföljaren här.
— Jag hade länge en hemlig, lite skämmig dröm om att skriva skönlitterärt. Det kändes för stort och avlägset, men 2017, när jag var 40 år gammal, fick jag en höftinflammation. På sätt och vis är det den bästa inflammation jag haft, för då hade jag tid att sitta hemma och skriva.
Det blev en novell som fick tredjepris i det årets Solveig von Schoultz-tävling.
— Det gav ett litet rus, jag tänkte att kanske jag vågar ändå. Jag tror också att alla jobb jag gjort för Kyrkpressen har gett mycket på flera plan. Till exempel har jag fått ett ganska avdramatiserat sätt att se på skrivande. Har jag en tom sida framför mig som måste fyllas så kan jag göra det även om det inte alltid går lätt.
— En annan bra sak är att jag lärt mig arbeta med tydliga deadlines, och så klart alla människomöten och all livserfarenhet jag fått ta del av. Jag har tänkt mycket på hur stark människan är. Vi kan fortsätta även om vi mister det som är oss allra kärast. Man kan ha så mycket ångest att man inte ens kan vara i sitt eget skinn, men ändå komma vidare från det.
Skrivkurs på folkhögskola
Alldeles nyligen avslutade Ulrika Hansson och ett tiotal andra studerande en årslång kurs, Författarskolan vid Västra Nylands folkhögskola, under ledning av Monika Fagerholm och Mia Franck.
— Jag hade en liten skrivargrupp i Helsingfors, och när vi flyttade till Österbotten ville jag fortsätta ha ett sådant sammanhang, delvis för att jag arbetat med ett manus som inte utspelar sig i nutid och insåg att jag skulle behöva hjälp med att placera berättelsen i 1900-talets början när jag inte kunde lägga den i min egen tid.
Att gå en skrivkurs beskriver Ulrika Hansson som både en unik gemenskap och en prövning.
— Jag är visserligen social och utåtriktad, men inte särskilt kollektivt lagd. Det var ingen lek när man samtidigt hade jobb och familj, men det är värt mycket att få vara en del av en levande organism med andra som har liknande intressen, att inte alltid behöva tänka på det färdiga resultatet utan gå in helt i skapandet och processen tillsammans.