Bankkrisen ledde till att över 300 000 personer blev överskuldsatta i Finland. En del av dem kom aldrig på fötter igen. Den recession som på 1990-talet ställde hela Finlands ekonomi på huvudet har många likheter med den kris vi upplever i dag.
1980-talet – snabba klipp på börsen och konsumtionshysteri
Kommersialismen styrde på det glada åttiotalet. Finland gled in i en så kallad börsekonomi, där man tog krediter och köpte aktier. De smarta och snabba börshajarna blev hjältar. De köpte och sålde aktier, grundade bolag och satte dem i konkurs.
Den snabba klippekonomin i 1980-talets Finland
Omsättningen på Helsingforsbörsen ökade snabbt. Och också småspararna och löntagarna försökte hänga med. Ekonomin trissades upp och många skuldsatte sig.
Men Finlands konsumtionsfest led mot sitt slut vid decennieskiftet 1989–1990. Man anade att Finland höll på att gå in en ekonomisk kris och undrade om den ökande konsumtionen skulle bidra till en katastrof.
De ekonomiska experterna talar om den farliga konsumtionsfesten: minskar inte konsumtionen ökar underskotten i utrikeshandeln.
Men var det verkligen konsumenternas fel att landet gick in i en ekonomisk kris? Fanns det en dold agenda som skulle få de vanliga medborgarna att leva sparsamt medan de rika fortsatte att roa sig? Det här undrade många finländare medan krisen blev alltmer påtaglig i deras liv.
Bankiren Jukka Keitele efter konkursen
1990-talet – total bankkris
I och med Sovjetunionens fall 1991, finansbubblan som sprack och en internationell lågkonjunktur kom Finland in i en svår ekonomisk recession.
Finlands bnp sjönk och bensinpriset började stiga kraftigt i slutet av 1991.
En så kraftig sänkning av bruttonationalprodukten har man inte sett fredstid sedan 1860, säger nyhetsuppläsaren Kristofer Gylling i ett nyhetsuppslag från tiden då recessionen bröt ut.
När Finland höll på att glida djupare in i den ekonomiska recessionen började statsminister Esko Aho med sin regering och finansminister Iiro Viinanen diskutera om ett samhällsfördrag där alla parter skulle komma till en enighet om hur man skulle spara.
Regeringen ville med sitt samhällsavtal höja skatterna, sänka priset på jordbruksprodukter och virke, samt frysa priser och löner. Avtalet på två år skulle också gälla en slopad semesterpenning, tvångspermitteringar, nedskärning i socialskyddet och barnbidraget.
Regeringen hotade med att göra en ännu blodigare budget om löntagarorganisationerna inte gick med på avtalen.
Löntagarorganisationerna kunde tänka sig att gå med på att frysa lönerna, men inte på att sänka lönerna, så de valde att tacka nej till samhällsavtalet.
Men landet Finland gick mot sänkta löner och tvångspermitteringar i alla fall. Och emot en devalvering.
I november 1991 valde man att devalvera den dåvarande valutan, den finska marken. Trycket mot den hade blivit för stort. Beslutet föregicks av rekordhöga räntor.
Devalveringen drabbade speciellt hårt de företag som enbart sålde produkter i Finland. Valutahandeln stod totalt stilla och markens värde sjönk. På bankerna kunde man inte ens växla valuta.
Devalveringen resulterade i att lönerna inte steg och att arbetstagarna var tvungna att betala en mängd sociala avgifter från sin lön.
När den ekonomiska depressionen drabbade Finland blev bankernas situation snabbt ohållbar. Efter att Finland devalverade hösten 1991 blev de utländska krediterna dyrare.
I september 1991 övertog Finlands bank de finländska sparbankernas centralbank Skopbank, efter att redan ha pumpat in drygt 16 miljarder mark i den krisdrabbade banken.
Ett par år senare delades den konkursdrabbade Sparbanken upp mellan fyra andra banker, Föreningsbanken, Kop, Andelsbanken och Postbanken.
Ibland måste man ta beslut
Finansminister Iiro Viinanen och statsminister Esko Aho, 1993
De 40 miljarder mark som hade pumpats in som statsstöd åt Sparbankerna, och som skattebetalarna inte skulle få tillbaka, var beklaglig, tyckte Iiro Viinanen. Men med den summan skulle man nu klara upp bankkrisen.
Mera bankstöd kom ändå att utbetalas fram till 1996. Allt som allt användes drygt 50 miljarder mark på att rädda bankväsendet. Det är nästan tre gånger den summa Finland betalade i krigsskadestånd till Sovjetunionen.
Bankkrisen ledde till att över 300 000 personer blev överskuldsatta i Finland. En del av dem kom aldrig på fötter igen.
Finlands folk bör spara – statsminister Esko Aho talar till folket
Nyårsskiftet 1992-1993 var inte muntert för Finlands folk. Då var det inte republikens president Mauno Koivisto som talade till medborgarna utan statsminister Esko Aho.
1990-talet kommer inte att bli så som de flesta hade hoppats, sade statsminister Esko Aho, utan mycket svårt. Problemen var recessionen, massarbetslösheten, finansieringskrisen och bristen på investeringar.
Vi hann vänja oss vid välståndet som levnadssätt, men recessionen och massarbetslösheten kräver att vi måste uppoffra oss. Man har förbrukat mera än man producerat och skillnaden har täckts med med lån. Så kan det inte fortsätta längre!
Statsminister Esko Aho i sitt nyårstal, 1993
Samhällsinbesparingarna kan kanske tyckas plågsamma för de familjer som drabbats av lån och arbetslöshet, men problemen måste lösas, manar Esko Aho.
Och att man samtidigt stöder bankerna med miljardbelopp har helt berättigat fått utstå kritik. Men stöden görs inte för att rädda bankerna och deras ägare, utan för att garantera att ekonomin skall fungera. Stöden är därför viktiga också för den vanliga spararen, statsministern.
Esko Aho fortsätter med att påpeka att massarbetslösheten har varit en besvikelse, i synnerhet ungdomsarbetslösheten. Men medborgarna får inte ge upp.
- Vår ekonomi håller på att tillfriskna, vårt välstånd byggs på Finlands åkrar och i Finlands skogar.
Och av konst och litteratur, passar Aho på att nämna i förbifarten.
Barnfamiljer och arbetslösa skulle spara mest
Under recessionen på 1990-talet måste alla dra sitt strå till stacken för nationens ekonomi. Nedskärningarna drabbade dem som sedan tidigare hade det svårast; de arbetslösa, barnfamiljerna och de sjuka.
Alla förmåner til barnfamiljerna sattes under lupp.
Till förmånerna hörde bland andra barnbidraget, som delas ut åt alla.
Under recessionen på 1990-talet kablades också nyheter om svält i Finland ut internationellt.
Regeringen och riksdagen slog ifrån sig kring diskussionen om svält.
Social- och hälsovårdsminister Jorma Huhtanen ordnade en presskonferens för utländska journalister för att "rätta till Finlandsbilden".
Riksdagsledamot Kimmo Sasi (Saml) tycker att ingen i Finland svälter och att utkomststödet på 2000 mk räcker bra till mat och boende. Och medborgarna kanske skall vänja sig vid att inte äta så extravaganta produkter, utan billiga basvaror.
Men brödköerna är en livsnödvändighet för många; fyrahundra människor i en brödkö talar sitt tydliga språk.
Kreativa lösningar: Loppmarknader, toplessbarer och hemmavin
Loppmarknaderna blev en allvarlig konkurrent till handeln under 1990-talets recession. Särskilt i den hektiska julkommersen visade julförsäljningen hur inkomstklyftorna mellan de rika och fattiga hade ökat.
I "lama-tider" är man tvungen att vara originell med hur man skall klä sig och stället för att följa trender skapa nytt med det man har.
För stora pengar kan man också hos dyra modehus investera hela sin garderob i en trashankslook: ojämna sömmar, trasiga fållar, håligheter som ser malätna ut. Men är det en smaklös parodi på en krass ekonomisk verklighet eller den rikas sätt att visa medkänsla, undrar programledare Marianne Nyman.
Trashanksmode i recessionstider
Under 1990-talets "lama" när arbetslösheten var hög och folket inte konsumerade tillräckligt dök också andra "innovationer" upp. Ett av nittiotalets fenomen var att erbjuda topless-servitriser för att pigga upp restauranggästerna och öka kommersen.
När topless-servitriserna inte räckte som lockbeten erbjöd man striptease och dans på marknader, barer och restauranger. Också tidningarna fylldes av annonser där kvinnor bjöd ut sina heta tjänster.
I recessionens Finland på 1990-talet var det också flera som började tillverka sitt eget vin.
Alkoholpriserna var under 1990-talet relativt höga för svaga alkoholhaltiga drycker. Människorna ville testa på den nya trenden, och eftersom ekonomin var skral ville man också spara pengar.
För vissa blev vintillverkning en bestående hobby, andra övergick till starkare och olagligare drycker. Vin och öl får man göra hemma, men hembränning är förbjudet. Polisen är beredd på att göra flera razzior.
På 1990-talet gjorde man alkoholdrycker hemma
Personliga berättelser kring arbetslösheten
Recessionen i Finland påverkade arbetslösheten så att den steg från några procent till närmare 20 procent. I synnerhet ungdomsarbetslösheten var skyhög. Den stora mängden arbetslösa påverkade människors tilltro på samhället och framtiden.
I mitten av 1990-talet tvivlade många på att arbetslösheten skulle halveras till 1999.
Finansminister Iiro Viinanen från Samlingspartiet är svagt optimistisk, men han kräver hög tillväxt. Och Iiro Viinanen menar att företagarna måste få möjlighet att anställa folk - löneavtalen skall därför vara måttliga.
Men den arbetslösa medborgaren är inte bara en siffra. Arbetslösheten påverkar ekonomin och dessutom kommer känslor av depression och värdelöshet. Alla påverkas av lågkonjunkturen. Även om man har det OK, påverkas man. Människan har ett behov av fasta punkter, arbete eller något annat, men arbetslösheten är ingens fel.
Recessionen lever också vidare i dagens Finland. I samhällets syn på fattigdom, arbete och bidrag. Och i litteratur och film. Den nya inhemska thrillerserien Helsingforssyndromet utgår från händelser under 1990-talets lama.