På pappret låter upplägget som ett smörgåsbord av element från tidigare serier om unga vuxna. Eller vad sägs om ett gäng vänner i en stad – med ett café som samlingspunkt?
Idel färgstarka typer som snubblar in i färgstarka situationer – och relationer – medan de bubblar fram roliga repliker.
Trots alla välbekanta element lyckades manusförfattaren Anna Brotkin ändå från första stund blåsa nytt liv i det som kunde ha blivit ett slitet scenario.
Det är något med tonfallet, rytmen och strukturen som gör att serien känns både extremt “här och nu” och samtidigt tidlös.
En modern screwballkomedi med extra allt. Utan att för ett ögonblick kännas vare sig konstruerad eller manipulativ.
Och nej, man måste inte själv vara 20+ för att trivas på Oonas kafé i Berghäll – lika lite som man behövde vara tonåring för att njuta av norska SKAM.
Bra underhållning är bra underhållning. Punkt.
Framgångskonceptet
Det är lätt att konstatera att Aikuiset (Vuxna!) blivit en megasuccé av det slag som får folk att skaffa serieanpassade tatueringar, döpa sina barn efter dess rollgestalter och vallfärda till inspelningsplatserna.
Betydligt svårare är det att kunna sätta fingret på vad det är som gör den så bra? Helt klart är ändå att den vid sidan av att leverera avväpnande rollkaraktärer och smarta tematiska trådar också lyckats landa helt rätt i tiden.
Serien väver in diversitet utan att det känns påklistrat, leker med frågor om klass, pengar och status, visar att tonåringar kan uppvisa tydliga boomertendenser medan femtioplussare kan vara tonårstrotsiga.
Dessutom erbjuder den en grundton helt renons på cynism – ett effektivt motgift för den som till exempel överdoserat sitt intag av nordic noir-ångest.
Och så har vi förstås den magiska staden! Aldrig tidigare har Helsingfors tillåtits spela en så charmig huvudroll!
Här är det urbana rummet inte bara en snygg fond utan en del av handlingen. Det finns liksom inte ett känsloläge som inte kan ackompanjeras av ett kvarter, en gata eller en vy.
Vuxen – vad är det?
Det är uppenbart att Brotkin har en sällsam förmåga att visualisera den sköra gränsen mellan arrogant självsäkerhet och bottenlös osäkerhet.
Ena sekunden dissar Oona (Anna Airola) den traditionella vuxennormen (familj, bostadslån och karriär) bara för att i nästa vara livrädd för att 1) inte få ordning på privatlivet och 2) inte få slut på det där mellanåret hon inledde för sex år sedan.
Och knappt har hon hunnit beklaga sig över sin trista kusin från landet, innan hon inser att hon själv har noll koll på den senaste trenden bland dem som på riktigt är coola.
Samma typ av motsägelsefullhet präglar större delen av persongalleriet. Ta bara anarkofeministen Pilluminati (Linnea Leino) som väljer en oväntad studiebana lika plötsligt som den strama kostymnissen (Joonas Nordman) visar prov på en mjukare sida.
Allt och alla kan överraska – och ändå känns det hela underbart välbekant.
Slutet gott – allting supermegabra!
I denna avslutande säsong tas de emotionella svängarna ut ännu mer än tidigare. Brotkin introducerar nya gestalter och tvingar de gamla mot nya vägval. För någon gång måste man väl ändå våga välja – eller?
Mellan komiken, svordomarna och fyllerumlandet ryms det även scener som gör ont i hjärtat – för att de är så vackra och uppriktiga.
När Oona i en av de finaste stunderna konstaterar att “nyt tää menee liian siirappiseksi” så är det naturligtvis inte det minsta sirapssött utan helt perfekt.
Det som hänger kvar i luften efter den ljuvliga slutbilden är insikten om hur skönt det är med en serie som på riktigt bejakar och älskar alla sina karaktärer. Som på riktigt låter dem vara… tja, mänskliga.
Och jo, Aikuiset har något att ge även den som råkade bli vuxen redan under det förra århundradet. Den kan rentav fungera som en slags retroaktiv bekräftelse på att det inte är hela världen om man inte vet vad man vill när man är tjugofem.
För livet är liksom lika mycket liv hela tiden. Todellakin!
LYSSNA PÅ KULTURPODDEN OM FIKTIVA SKILDRINGAR AV VÄNSKAP - bl.a. om tv-serien "Aikuiset":
