I minst tjugo sekler eller så, allt sedan romarna styrde och ställde i Provincia Britannia, har Themsen varit Londons viktigaste pulsåder, livsnerv och farväg. Både folk och varor har kommit och gått in och ut ur stan på floden som lokalbefolkningen kallar Father Thames.
Plus att Themsen på en och samma gång har varit Londonbornas viktigaste källa till dricksvatten – och deras kloak. Och med en ständigt svällande befolkning som var både törstig och kissnödig, blev situationen snart synnerligen ohållbar i den viktorianska tidens London.
Veckans Kvanthopp handlar om sommaren 1858 i London, som har gått till historien som 1858 års stora stank, eller the Great Stink of 1858. Det var en het sommar, precis som 2022 års sommar, och den kom att markera vändpunkten där människorna insåg att så här kan vi inte ha det längre.
En annan av de sista spikarna den gången, utöver den fullkomligt överväldigande stanken från Themsen som i praktiken var en enda stor, öppen kloak, var de återkommande och allt värre koleraepidemierna. Även om man på den tiden inte förstod att dra likhetstecken mellan det lortiga flodvattnet och folk som dog i drivor, otroligt nog.
Hur som helst – om det bara hade varit folk som blev sjuka och dog, då hade stadens fäder kanske kunnat leva med det. Men när de makthavande inte ens kunde sammanträda i Westminsterpalatset längre, för att lukten fick ögonen att tåras, då var man tvungen att ta itu med saken på allvar.
Läs vidare så vet du snart hur det gick till. Vi tar det hela från början.
Londons försvunna floder
Det är inte bara det som man kan se som fascinerar med London, det är de djupa, ofta osynliga lagren av förfluten tid, och av levda liv. London är som en levande organism, som en tvåtusen år gammal ek, alltid densamma, men ändå alltid ny. Precis som eken har också staden sina årsringar – på djupet. I London är det förflutna aldrig långt borta, och ofta döljer det sig strax under dina skor.
London, eller Londinium som namnet löd på den tiden, anlades år 43, vår tideräkning, vid stränderna av Walbrook, en av Themsens nordliga bifloder.
Walbrook, eller det som återstår av floden, flyter där fortfarande, men du kan inte längre se den. Walbrook är numera en av Londons många försvunna floder, tillsammans med bland annat Westbourne, Effra, Tyburn, som flyter under självaste Buckingham Palace, och kanske den kändaste av dem, Fleet.
Fleet, den största av de försvunna floderna, rinner ut från två källor vid Hampstead Heath och flyter bland annat under Kings Cross. Fleet rinner slutligen ut i Themsen under Blackfriars Bridge. Men som sagt, du kan inte längre se den.
Fleet var i sin glans dagar en präktig flod, flera hundra fot bred när den nådde Themsen. Men allt efter som stadens befolkning växte förvandlades den alltmer till ett öppet avlopp. Inte minst sedan slaktarna i köttdistriktet i Smithfield började kasta sina slaktrester och diverse döda djurkroppar i floden.
Området vid Fleets flodstränder blev snart riktigt otrevligt och marken tappade i värde. Fleet kantades av en slum där laglösheten frodades och sjukdomar härjade. Så ökänd blev trakten att Charles Dickens baserade Fagins tjuvhåla i Oliver Twist på området som Fleet strömmade igenom.
Efter den stora branden i London 1666 införlivades Londons floder i arkitekten Christopher Wrens ambitiösa ombyggnadsplaner för staden. Wrens vision var att ha kanaler med bågbroar, som i Venedig.
Men Fleet blev aldrig någon venetiansk kanal, precis som Themsens övriga gamla bifloder, den förblev en avloppskanal som stensattes och slutligen täcktes över.
Spoltoaletterna gjorde saken värre
Floden Fleets öde var ganska symboliskt för hela London, där folkmängden ökade så fort att stadsplanerarna och infrastrukturen omöjligen kunde hänga med i svängarna. Londons befolkning hade på hundra år svällt upp från knappt en miljon till tre miljoner. Så de allt smutsigare bifloderna, bäckarna, dikena och föråldrade dräneringsrören spydde sin tjocka, bubblande sörja ut i Themsen, där dyngan guppade upp och ner med tidvattnet.
Vissa sanitära framsteg hade gjorts vid den här tiden, som det här med vattenklosetten. Spoltoaletten marknadsfördes första gången på The Great Exhibition, den första världsutställningen som gick av stapeln 1851 i London. Men att alla snart ville ha en WC där hemma gjorde bara saken värre, ironiskt nog, när hela den här orkestern av porslinstrumpeter pruttade ut sin stinkande symfoni i Themsen, som rapade tillbaka den in i staden vid varje högvatten.
Nära broarna rullade fekulensen upp i moln så täta att den var synlig vid ytan. Vattnets lukt var vidrig; odören var densamma som kommer upp ur rännhålen i gatorna. Hela floden var ett riktigt avlopp
Michael Faraday
Londons vildvuxna avloppssystem omfattade vid den här tiden cirka 200 000 avloppsbrunnar och 360 större avloppskanaler. Vissa avloppsbrunnar läckte metan och andra gaser, som ofta fattade eld och exploderade, medan många av avloppen var i fallfärdigt skick.
Lägg sedan till utsläppen från fabrikerna, slakterierna och annan industriell verksamhet, och resultatet blir att det redan sviktande avloppssystemet belastades ytterligare.
Och som sagt, största delen av allt det här lortvattnet rann sist och slutligen ut i Themsen.
Ingen mindre än fysikern och vetenskapslegenden Michael Faraday påpekade situationens allvar i ett brev till The Times i juli 1855. Chockad över Themsens tillstånd släppte han bitar av vitt papper i floden för att testa vattnets "grad av transparens". Och den var ju inget att hurra för. “En ogenomskinlig blekbrun vätska” blev betyget.
Faraday skrev: "Nära broarna rullade fekulensen upp i moln så täta att den var synlig vid ytan. Vattnets lukt var vidrig; odören var densamma som kommer upp ur rännhålen i gatorna. Hela floden var ett riktigt avlopp."
Och, tillade Faraday smått profetiskt: “Vi borde inte heller bli förvånade om, innan många år är till ända, en varm årstid ger oss tragiskt bevis på dårskapen i vårt slarv”.
Och det saknades ju inte bevismaterial, inte bara i form av stank. Folk blev rejält sjuka också. Som sagt, Themsen var inte bara Londons avlopp vid den här tiden, den var, otroligt nog, också källan till stadens dricksvatten. Så dödligheten var hög, inte minst i koleraepidemierna som med jämna mellanrum rasade i London.
Miasmateorin skyllde på luften
Hur obegripligt det än må låta för vår tids öron, drog den viktorianska tidens läkare aldrig likhetstecken mellan smutsigt dricksvatten och sjukdomar. Bakterier och virus som orsak till sjukdomar var någonting främmande för den tidens medicinska vetenskap.
Den rådande teorin beträffande överföring av smittsamma sjukdomar vid den här tiden var miasmateorin. Den slog fast att de flesta smittsamma sjukdomar orsakades av inandning av förorenad luft eller “dålig luft”. Namnet på sjukdomen malaria (italienska för "dålig luft") är en språklig rest av den här föreställningen. Miasman, den dåliga luften, kunde bestå av lukten av ruttnande lik eller avloppsvatten, men kunde också komma från ruttnande vegetation, eller andedräkten från någon som redan är sjuk.
Teorin om dålig luft som orsak till sjukdomar kom ursprungligen från antikens Grekland, från Hippokrates och Galenos, men begreppet miasma myntades i slutet av 1600-talet, eventuellt av den italienske epidemiologen Giovanni Maria Lancisi.
Miasmateorin var orsaken bland annat till att medeltidens pestläkare ofta bar kåpor med en fågelnäbbsliknande "gasmask" där inandningsluften filtrerades genom väldoftande örter. Och under 1800-talets koleraepidemier i London var alltså miasmateorin den dominerade förklaringen till sjukdomar bland både gemene man och läkarna och professorerna.
Londons första stora koleraepidemi slog till 1831, med drygt 6 500 dödsoffer som följd. Ytterligare två stora epidemier inträffade, 1848–49 då mer än 14 000 Londonbor strök med, och 1853–54 då nästan 11 000 av Londons cirka 2,5 miljoner invånare avled.
Under det andra utbrottet märkte John Snow, en London-baserad läkare, att dödstalen var högre i vissa områden som fick sitt vatten från vissa specifika brunnar. År 1849 publicerade Snow en vetenskaplig artikel om saken, där han slog fast att orsaken till sjukdomen låg i det förorenade dricksvattnet, snarare än i dålig luft. Som bevis höll Snow upp de sjuttio arbetarna i ett lokalt bryggeri som bara drack öl – och alla överlevde. Följden av Snows artikel blev – tja, i praktiken ingenting alls. Ingen inom det medicinska tog någon notis.
Efter det tredje kolerautbrottet 1854 publicerade Snow en uppdatering av sin avhandling. Den nya artikeln inkluderade ett praktiskt experiment. John Snow hade tagit bort handtaget från vattenpumpen vid Broad Street i Soho, till många av kvarterets invånares stora förtret. De fick alltså ta sina pytsar och hämta vatten från andra brunnar.
Och what do you know, hur det nu råkade sig, trots knorrandet minskade dödsfallen klart i området kring Broad Street, vilket Snow påpekade i sin artikel. Så myndigheterna tog en närmare titt på pumpen och hittade en läcka där avloppsvatten kom åt att rinna in i brunnen från vilken vattnet togs.
Här kommer den stora stanken
Men också om koleraläget blev lite lugnare efter det här, så väntade ännu en plågsam sommar bakom hörnet. Just en sådan sommar som Michael Faraday hade varnat för några år innan. Sommaren 1858, som alltså har gått till historien som The Great Stink, eller Den stora stanken.
Vi ska höra vad författaren Charles Dickens hade att säga om saken. I sin roman Little Dorrit (Lilla Dorrit) – publicerad som en följetong mellan 1855 och 1857 – skrev Dickens att Themsen var "ett dödligt avlopp... i stället för en fin, frisk flod".
I ett brev till en vän skrev han: "Jag kan intyga att de stötande dofterna har varit av en högst huvud- och magutvidgande karaktär".
Och det blev värre. Sommaren 1858 var alltså mycket het i London. Eftermiddagstemperaturerna låg kring 34–36 °C i skuggan. Det här, i kombination med den ihållande torkan, fick Themsens vattenstånd att sjunka kraftigt. Det här fick i sin tur allt träck, alla döda djurkroppar och ruttna fiskar och allt industriavfall i vattnet att avlagra sig på flodens strandsluttningar i en upp till två meter djup, stinkande sörja.
Drottning Victoria och Prins Albert försökte ta en nöjeskryssning på Themsen, men de fick lov att återvända till stranden efter bara några minuter på grund av att lukten var så fruktansvärd.
Pressen, redan då ständigt i jakt på slående rubriker, myntade evenemanget som "The Great Stink", Den stora stanken. Ledarskribenten i City Press observerade att "inga fler förskönande termer – det stinker, och den som en gång andas in stanken kan aldrig glömma det, och ska räkna sig själv lycklig om han lever för att komma ihåg det."
Korgmakaren och poeten Thomas Miller skrev i Illustrated London News: "Låt oss agitera för ren luft och rent vatten och bryta ned monopolen för vatten- och avloppsföretag, så som vi skulle bryta ned dörren till ett hus för att rädda någon medmänniska från lågorna som rasade därinne. Det vilar på oss själva att bli av med dessa ondska.”
Ledaren för The Illustrated London News kommenterade i sin tur att “Vi kan kolonisera jordens mest avlägsna hörn; vi kan erövra Indien; vi kan betala räntan på den mest enorma skuld som någonsin upptagits; vi kan sprida vårt namn, vårt rykte och vårt välstånd till världens alla delar; men vi kan inte rena Themsen.”
Det brittiska imperiet höll bokstavligen på att ruttna ända in i kärnan.
Desperata parlamentariker får nog
I juni 1858 hade stanken från floden blivit så förskräcklig att parlamentsledamöterna i Westminsterpalatset inte längre stod ut. Det förekom snack om att utlokalisera sessionerna längre uppströms, till Oxford eller S:t Albans. Man försökte sig också bland annat på att blöta ned gardinerna på flodsidan av byggnaden med kalciumklorid för att få bukt med lukten. Dessvärre utan framgång. Så ledamöterna fick sitta där med silkesnäsdukar för näsorna.
Doktor John Snow, han som bevisade kopplingen mellan förorenat vatten och sjukdomar som kolera, dog den sommaren, just då den stora stanken var som allra värst. Han drog sin sista suck utan att ha fått se sina argument vinna desto mer terräng.
Men själva The Great Stink bevisade ju hur som helst till slut att Snow hade rätt. Den stora stanken borde ju ha varit urtypen för en "miasmatisk" händelse. Om miasmateorin hade varit korrekt, då skulle ju den “dåliga luft” som lade sig över London sommaren 1858, ha fått folk att dö i drivor. Det gjorde de inte. De var förbannade och mådde illa, men det blev ingen rusning till kyrkogårdarna.
Och miasma eller inte miasma – nu var beslutsfattarna tvungna att ta itu med grundorsaken till både koleran och stanken. Michael Faraday hade varnat tjänstemännen för att de inte kunde ignorera Themsens tillstånd "ostraffat”. Och nu var det slutignorerat.
Tory-ledaren och finanskanslern Benjamin Disraeli beklagade hur "den där ädla floden hade blivit en helvetisk pöl som luktade av outsäglig och outhärdlig fasa", och drev på 18 dagar genom lagstiftning – rekordsnabbt för den tiden – för att “rena Themsen” och “dränera metropolen”.
De flesta problem tenderar att gå bort om man kastar tillräckligt med pengar på dem, och det här var inget undantag. Inte mindre än tre miljoner pund, det motsvarar fyra miljarder pund i dagens pengar, lades åt sidan för sakens skull.
Uppgiften gick till Londons chefsingenjör Joseph Bazalgette, som redan hade ägnat flera år fulla av frustration åt att utarbeta planer för ett ambitiöst nytt kloaknät, bara för att se var och en av dem skrinlagda, i tur och ordning. Men nu fick Bazalgette äntligen klartecken att börja bygga. Och han slösade ingen tid.
Bazalgettes plan gick ut på ett nätverk av huvudavlopp, som löpte parallellt med floden, som skulle fånga upp både skitigt ytvatten från Themsen och avfall från staden och leda dem till utlopp nedströms, långa vägar förbi stadens bebyggelse, varifrån det lättare skulle rinna ut i havet.
Märk väl, med andra ord, att det fortfarande inte handlade om att rena någonting, bara leda det lite längre bort så att det blev någon annans problem. Havets problem.
Joseph Bazalgettes underjordiska bulevarder
Det nya kloaknätet som växte fram omfattade 140 kilometer av nya avloppskanaler, väldiga underjordiska boulevarder som på sina ställen var grövre än tunnelbanans tunnlar som då var under uppbyggnad. Med ett minsta fall på 60 centimeter per mil (1 engelsk mil = 1,6 km) utnyttjade de större avloppskanalerna tyngdkraften för att leda sitt innehåll nedströms. Det här samtidigt som mindre avlopp var äggformade (smalare i botten än i toppen) för att sätta fart på flödet.
Stora pumpstationer byggdes i Chelsea, Deptford, Abbey Mills och Crossness för att samla upp avloppsvatten från låglänta områden. Särskilt de två sistnämnda pumpstationerna är arkitektoniskt magnifika sevärdheter än idag, påminnande om katedraler till sin design, sina dimensioner och ornament.
Bazalgettes plan innefattade också den enorma utmaningen med invallningen av Themsen, att skapa Victoria-, Albert- och Chelsea-vallarna (“embankments”). Themsens bankvallar bidrog till att rena floden genom att de smalnade av floden och snabbade på så vis upp dess flöde genom stadens centrum.
Faktum är att det är på Victoria Embankment som vi hittar monumentet över Joseph Bazalgette själv, som adlades 1875. Bazalgette själv beskrev då det begav sig sitt projekt i typiskt brittiska stiff upper lip-ordalag: "Det var verkligen ett mycket besvärligt jobb", reflekterade Bazalgette. “Det var oerhört hårt arbete”.
Och arbetet gav utdelning nästan omedelbart: 1866 förskonades större delen av London från det kolerautbrott som drabbade delar av East End, den enda stadsdelen som ännu inte var ansluten till det nya systemet.
Avloppssystemet som Joseph Bazalgette gav upphov till har beskrivits som ett klassiskt stycke viktoriansk överkonstruktion. Infrastrukturen planerades för att klara av en befolkningstillväxt på 50 %, från 3 miljoner till 4,5 miljoner. Och bara trettio år efter färdigställandet hade stadens befolkning de facto fördubblats, till 6 miljoner. Det är ett bevis på kvaliteten på design och konstruktion att 1800-talssystemet, visserligen med diverse moderna förbättringar och tillägg, förblir ryggraden i Londons avlopp än i denna dag.
Lärdom för var och en av oss
Men ryggraden är nu kraftigt ansträngd. Befolkningen fortsätter att öka – London är uppe i mer än nio miljoner invånare just nu – samtidigt som klimatförändringen tidvis bjuder på allt mer dramatiska skyfall och svårare översvämningar. Saken blir inte bättre av att grönområdena som normalt skulle suga upp en del av överskottsvattnet krymper mer och mer.
Så Themsen kan mycket väl härskna till än en gång och påminna Londonborna om att man inte kan skita i sin omgivning hur mycket som helst utan att det blir konsekvenser.
Och det är ju en hälsning som vi alla kan ta till oss, också om vi bor vid helt andra vattendrag.