Men att brista i gråt som vuxen för att man snavade på gatan så de dyra nya strumpbyxorna gick sönder, det är väl mest pinsamt,
Likaså att gråta floder framför en sorglig film fast allting bara är på låtsas.
För att inte tala om att brista i gråt på jobbet för att man känner sig fult behandlad och inte kan försvara sig eftersom klumpen i halsen sitter i vägen.
Fast är det verkligen så pinsamt? Eller är det det vi som fastnat i gamla tankemönster?
Borde inte alla få gråta när det behövs, både stora och små, män och kvinnor, drottningar och undersåtar? Gråt av sorg, glädje, rörelse, trötthet och smärta är ju någonting väldigt naturligt.
Är det inte hög tid att vi inser att gråt inte automatiskt är ett tecken på svaghet eller en oförmåga att behärska sig?
Det funderar vi på i veckans avsnitt av Relationspodden, där Hannah och Eva berättar om när de grät senast (spoiler: det var inte länge sedan).
Pinsamt att gråta på jobbet
I de flesta sociala sammanhang är jag helt okej med mina tårar. Vackra tal på bröllop, barn som sjunger Den blomstertid, när både små och stora idrottare når sina mål - då låter jag tårarna rinna.
Men när jag i ganska vardagliga sammanhang gråter åt mina egna ord, då är det lite pinsamt, speciellt på jobbet. Jag bara känner hur tårarna stiger i ögonen när jag blir känslomässigt engagerad.
Mamma 50 år
Jag är en gråterska och stark ändå
Har gått igenom många stora sorger i livet men är ändå en jättepositiv människa som försöker leva här och nu.
Jag uppskattar människor som vågar släppa fram gråten. Jag ser det som en styrka hos både män och kvinnor. Att gråta tillsammans är befriande.
Har i förhållanden blivit åthutad för att jag gråtit. “Sluta gråta! Du är svag!”
Men jag är inte svag. Jag är jäkligt stark.
Marie, 50+
Vi som inte gråter har också känslor
Jag har i mitt vuxna liv gråtit en gång. Det var när min mamma insjuknade i en kronisk sjukdom som sedermera tog hennes liv.
Jag har inget emot gråt, men det är helt enkelt inte mitt sätt att uttrycka känslor.
Däremot kan jag uppleva att det finns ett stigma kring oss som inte gråter. Att vår sorg inte är lika stor eftersom den inte utmynnar i tårar.
40+ man
Sonen och jag grät till Netflix
Igår började min son gråta för att han kommer att sakna sin mamma som ska på studieresa.
Idag såg jag och pojken på en film på Netflix som heter Fatherhood. Jag märkte genast att det kunde bli en känsloladdad film för pojken, så jag frågade honom om vi skall byta, men det ville han inte.
Så vi såg på filmen och tårarna rann för oss båda. Men jag tror det bara var bra för oss att få gråta en stund tillsammans.
Känslig 41
Dejtar hellre en gråtmild man än en sten
Gråt är förlösande och ett friskhetstecken. Personer som aldrig gråter är inte i tillräcklig kontakt med sitt känsloliv. Jag dejtar hellre en man som fäller en tår till en sorglig film än en man som säger att han inte gråtit på flera år.
Det är klart att man inte kan gråta hur som helst och var som helst, men brist på tårar är ett större varningstecken än några tårar för många, enligt mig.
Läraren 31
Vi skulle komma varandra närmare om han visade känslor
Jag önskar att min man kunde gråta ens lite mer. Han gråter typ aldrig. Inte en tår av lycka då våra barn fötts eller när vi gifte oss. Han grät inte ens på sina egna föräldrars begravningar.
Önskar han skulle våga vara mera skör, det skulle föra oss närmare varandra framförallt i livets stora stunder, tror jag.
Stenansiktets fru 47