Henrik Meinanders nyutkomna bok Kansakunnan kakkonen handlar egentligen om den finländska politikern och flerfaldige statsministern Kalevi Sorsa och hans politiska bana. Men samtidigt tecknar biografin en bild av den finländska undfallenheten i förhållande till Sovjetunionen i synnerhet under 60- och 70-talet.
I Henrik Meinanders bok omnämns en liten episod från 70-talet som åskådliggör denna undfallenhet, samtidigt som den på ett skrämmande sätt visar hur Finlands historiska barlast fortfarande tynger år 2022. Det värsta politiska myglet upphörde när Sovjetunionen föll samman, men fortfarande finns det osunda band mellan Finland och Ryssland.
År 1974 hade socialdemokraterna och den sittande statsministern Kalevi Sorsa Kekkonens, Kremls, fackföreningarnas och folkets stöd. Den unga statsministern hade vind i seglen och kunde med den självskrivna uppbackningen genomföra viktiga reformer som berörde pension, sjukvård och utbildning.
Samtidigt som det finländska samhället moderniserades på ytan, skedde en ideologisk förskjutning i motsatt riktning. 70-talets Finland kännetecknades av stagnation och en snäv politisk kultur där allting tycktes handla om att behaga de ryska grannarna. Makthavare och media försökte ängsligt tillmötesgå både uttalade och outtalade sovjetiska krav på lydnad, samtidigt som ett politiskt rävspel pågick på hemmaplan.
Vem uppvisade den största lojaliteten mot öst? Hade åsiktsfriheten ett pris eller kunde den också säljas i utbyte mot inflytande, tjänster eller varor?
Inget tycktes vara omöjligt när självcensuren och ängsligheten kopplade sitt grepp om finländska politiker. President Kekkonens makt var obestridlig eftersom den hade Kremls välsignelse, men i övrigt verkade den finländska politikerkåren genomsyras av ett slags tävlan i vem som kunde vara Sovjetledarna mest till lags, vilket följande lilla episod i Henrik Meinanders bok visar.
På 60- och 70-talet var partidisciplinen sträng och de partianknutna tidningarna förväntades vara lojala mot moderpartiet. Ingen kritik fick synas i spalterna, inte ens om den var befogad. I motsats till den obundna pressen skulle partiorganen upprepa partiets riktlinjer och vid behov tiga om sanningen, som t.ex. fallet var med Praginvasionen år 1968. I vänsterpressen passerade den ryska invasionen nästan obemärkt och ofta utan fördömande ordalag.
Självcensuren ledde till en tandlös journalistik och i förlängningen till tidningar som inte ens de mest lojala partimedlemmarna ville läsa. Också i en tidningen som Suomen Sosialidemokraatti blev undfallenheten ett problem med vikande upplagor som följd.
Ledningen skyllde nedgången på bristande resurser och avsaknad av en högklassig journalistik, men att ointresset bland läsarna kunde bero på den egna flatheten, det ville man inte vidkännas - tvärtom verkade man än mer angelägen om att sudda ut all kritik som riktade sig mot Sovjetunionen, Kekkonen eller den sittande statsministern Sorsa.
I januari år 1974 föreslog därför en av tidningens medarbetare att den omtyckta och vassa kolumnisten Simo Juntunens texter skulle underställas en förhandsgranskning. Chefredaktören eller någon annan betrodd person på tidningen skulle granska kolumnerna så att inte något olämpligt och kritiskt slank med i spalterna.
Förhandsgranskningen stötte på patrull bland partiets mer liberala personer, men när Simo Juntunen samma höst gjorde sig lustig över Kekkonen och ifrågasatte hans teori om att Finland oförskyllt dragits in i andra världskriget, så blev Kekkonen rasande och krävde att den fräcka kolumnisten omedelbart skulle avskedas.
Hur hade Juntunen mage att ifrågasätta drivvedsteorin som lämpligt nog teg om Finlands samröre och vapenallians med nazisterna? Hur vågade Juntunen antyda att Kekkonen försökte skriva om Finlands historia? Och var presidenten verkligen beredd att sälja landets historia i utbyte mot olja, så som Juntunen hade antytt i sitt tal till veteranerna?
I november skickade Kekkonen ett fördömande brev till redaktionen där han påstod att Juntunens skriverier rubbade socialdemokraternas utrikespolitiska trovärdighet. En så opålitlig man som Simo Juntunen måste omedelbart avskedas. Antydningarna om att Kekkonen var beredd att sälja Finland historia i utbyte mot olja var ytterligare ett gement sätt från Juntunens sida att försvåra den bräckliga östhandeln.
Steget från 70-talets partikontroll och självcensur till dagens öppna debattklimat kan tyckas långt. Kriget i Ukraina har ändå gjort oss uppmärksamma på att det som tidigare uppfattats som neutral handel med Ryssland i själv verket handlat om politik. Finländarna har varit naiva eller så har de helt enkelt velat blunda för det faktum att man försatt sig i ett ogynnsamt beroendeförhållande.
Kriget i Ukraina har tvingat oss att se oss i spegeln igen och bilden är inte alla gånger helt smickrande. Finlandiseringen som tillskrivits 70-talet har haft långtgående tentakler och Finland har i likhet med många andra västländer blundat för Ryssland aggressiva angrepp i utbyte mot billig olja och gas.
Simo Juntunens anklagelser mot Kekkonens vilja att byta ut den egna historien mot billig energi, kunde lika väl riktas mot dagens politiker. Det politiska trycket och självcensuren från 70-talet är visserligen borta, men energibristen har igen synliggjort ett beroendeförhållande som vi trodde var historia.
Kanske undfallenheten och självcensuren aldrig ens försvann, endast övergick i cynism, lättja och självgodhet? I den bemärkelsen är vi ännu sämre utrustade än politikerna på 70-talet. De var åtminstone medvetna om att Sovjetunionen drev ett spel med dem. Vi blev däremot fullständigt tagna på sängen när Putin gjorde oss till spelbrickor i sitt eget spel.
Här nedan kan du lyssna på ett färskt program om hur har Sovjetunionen och Ryssland framställts i finländska läroböcker under olika årtionden. Och hur ska vi i framtiden skriva om det Ryssland som just nu för ett krig i Ukraina?: