Operan och teatern har egentligen alltid rört sig i gränszonen mellan den verkliga världen och fantasivärlden. Men vad händer när scenkonsten flyttar in i metaversum, en tredimensionell virtuell värld du kan krypa in i?
– För artister betyder opera 3.0 nya kreativa verktyg och nya kreativa möjligheter. För publiken betyder det att man kan delta på nya interaktiva sätt, och man kan delta på distans, säger Laura Olin, operativ chef på Zoan, ett företag som skapar virtuella världar och egna metaversum.
Vi träffas på Nationaloperan där branschfolk samlats på konferensen Opera Beyond för att diskutera framtidens scenkonst och teknologiska möjligheter.
Jag trär på mig ett par VR-glasögon och kliver in i en virtuell tredimensionell version av Nationaloperans huvudscen. Genom att trycka på en joystick teleporterar jag mig mellan läktaren, orkesterdiket, scenen och kulisserna på någon sekund.
Proportionerna är desamma som i verkligheten, men jag suktar efter att uppleva den övriga publiken och framför allt konstnärerna. Kanske en snurrande ballerina i mitten, som man kan komma riktigt nära och studera från olika vinklar, eller se violinistens fingrar glida över instrumentet?
– När vi börjar bygga internets nästa stora steg, webb 3,0, finns också nya möjligheter för kreativiteten. Strömmade videor finns redan men i framtiden kan vi skapa operan på nytt om vi vill, säger Olin.
Konstvärldens närmar sig spelvärlden
Inom kultur- och konstvärlden experimenterar man nu flitigt med 3D-teknik och virtuella världar. De senaste åren har många artister inom populärmusiken samarbetat tätt med metaversum. För att fira att albumen Kid A och Amnesiac fyller 21 år har Radiohead till exempel skapat ett virtuellt museum, gratis att ladda ner för den med rätt utrustning.
Dagens barn och unga tillbringar mycket tid i spelvärldar och virtuella världar, och för nästa generation är hoppet mellan virtuella världar och den verkliga världen vardag.
– Arbetslivet, konsten, alla måste följa med. På något sätt kommer vi att skapa en ny värld virtuellt och operan är naturligtvis en del av det. Det kommer att bli lättare och smidigare att byta från en virtuell värld till den verkliga världen, delvis gör vi det redan via sociala medier.
Den virtuella versionen av Nationaloperans huvudscen fungerar i första hand som redskap för operan för att planera föreställningar. Men i framtiden kan en åskådare i New York eller London ta del av en opera- eller balettföreställning i Helsingfors som om den var fysiskt närvarande, menar Olin.
– Tekniskt är det helt möjligt. VR-glasögon gör den tredimensionella upplevelsen mer levande. Den här 3D-modellen och en lite mer tekniskt avancerad lösning tillåter åskådaren att vara en del av pjäsen och interagera.
Kan den virtuella versionen ge någonting mer än den verkliga upplevelsen?
– Allt är egentligen möjligt. Det är därför det är så givande att jobba med konstnärer, eftersom de har de kreativa idéerna. Det finns otroligt fina möjligheter att skapa om något från det förflutna, eller skapa något man alltid velat göra, men är fysiskt omöjligt.
Som exempel nämner Olin ett samarbete Zoan har gjort med den nu bortgångne amerikanska hiphop-artisten Notorious B.I.G:s släktingar, där de skapat en 90-talsversion av Brooklyn.
– Och helt plötsligt går Notorious B.I.G omkring i Brooklyn i det förflutna. Vi har också byggt en 3D-modell av Åbo stad så som den var innan den brann upp. Eller så kan man kanske göre en resa tillbaka sin till sin barndom.
En egen stol i metaversum
En viktig del av metaversum eller Webb 3.0 är också ekonomin och hur artister ska kunna tjäna pengar på sina verk. Piratism och konst som kopieras och sprids vidare har varit ett problem sedan internet blev mainstream.
– Men med metaversum kan man skapa NFT:s, alltså digitala handelsvaror, och det betyder också att du får betalt för det som du har gjort.
Ser du också möjligheter för ett operahus eller en teater att tjäna pengar på det här?
– Ja, man kan naturligtvis sälja biljetter till en opera i metaversum, och sälja NFT:s så att den som äger stolen alltid har den bästa platsen.
VR-teater för folket
Inom teatervärlden har man nyligen diskuterat de höga biljettpriserna och att teatern blivit en klassfråga. Second Theatre är en ny virtuell tjänst med målsättningen att göra teatern mer populär och att hitta ny publik till teatrarna på en virtuell plattform.
– Du kan sitta hemma i din soffa och gå som en avatar på teater tillsammans med någon som är utomlands, säger Erkki Izarra, vd och grundare av Second Theatre.
Han har tidigare jobbat på teknikjättarna Microsoft och Nokia men har via sin mamma och syster, båda teaterregissörer, haft kontakt med teatervärlden sedan barndomen.
– Med vår VR-app kan du välja en pjäs som kan vara i någon annan stad, eller som är slutsåld eller en äldre pjäs du har missat.
Appen finns ännu inte tillgänglig för allmänheten men Second Theatre har redan samarbetat med bland annat Dramaten i Stockholm, Teater Viirus och Nationalteatern i Helsingfors och med kända tyska teatrar som Berliner ensemble och Thalia Teater. På den sistnämnda teatern var pjäsen regisserad av Robert Wilson, som New York Times har kallat “Amerikas, om inte världens främsta nyskapande artist”.
– Vi vill inte ersätta teater. Vi erbjuder en andra scen för dem.
Med VR-glasögonen påklädda kommer jag till en meny som liknar den på många strömningstjänster. Här kan jag välja mellan Viirus pjäs på svenska, Kansallisteatteris pjäs på finska eller en tysk teater. Jag kan också välja plats mellan första och tredje bänkraden.
Tekniken är inte lika avancerad som till exempel den Zoan byggt för Nationaloperans huvudscen.
– Second Theatre är avsedd för den stora massan och fungerar med billigare VR-glasögon som inte behöver vara uppkopplade till en dator.
Valuta för skattebetalarna
I och med den virtuella världen ser Izarra ser möjligheter till öppna upp teatern för en större publik.
– I Europa får många teatrar statsstöd och när vi till exempel har diskuterat med Kungliga teatern och operan i Danmark har de varit jätteintresserade, och har frågat om applikationen kan hjälpa dem nå publiken på alla öar, säger Izarra och fortsätter:
– Också i Finland som är ett avlångt land betalar skattebetalare i norr för operan i Helsingfors. Det här är ett ganska förmånligt sätt att föra ut kultur till varje soffa, skola eller äldreboende.
Operachefen: "Vi måste leva i tiden"
AI och ny teknologi har blivit modeflugor också inom operavärlden under de senaste åren. Det interaktiva verket Laila fick premiär på Nationaloperan för ett par år sedan och i operans foajé möter jag en avatar som kommer att medverka i den nya immersiva Circ Opera 2.0 som får premiär i november.
Nationaloperans konstnärliga chef Lilli Paasikivi säger att det delvis handlar om att popularisera operakonsten och att fånga den generationen som vuxit upp med mobilapparater och spelestetiken.
– Det finns en nyfikenhet inom operan och man har alltid velat införliva de nyaste teknologierna i operakonsten. Operan ska naturligtvis bejaka den tradition vi har, men också på något sätt leva i tiden.
Paasikivi poängterar att de digitala kanalerna inte ersätter den levande upplevelsen, men erbjuder möjligheter att nå människor.
– En annan fråga är hur vi kan berika det visuella i konstverken eller ett operahus i metaversum där vi kan vara närvarande överallt i världen. Med tanke på hur koloristisk och fantastisk en opera eller ett orkesterpartitur är, vad skulle då det visuella kunna vara utan alla fysiska begränsningar?
Också frågan om intjäningsmodeller och vad som får kosta diskuteras flitigt i de europeiska kulturhusen just nu.
– Våra strömmade föreställningar är gratis nu och det är väldigt viktigt att vi kan tjäna publiken. I framtiden finns stora möjligheter och också när man tänker på demokratisering och den internationella publiken. Under coronatiden sågs vår opera Covid fan tutte av trehundrafemtiotusen människor runt om i hela världen. Det är siffror som inte har existerat i vår organisation förut.
– Men vi måste också fundera på någon typ av månadsmedlemskap och hurdant innehåll vi kan erbjuda mot betalning.
Kommer vi inom en snar framtid att se på opera digitalt på ett lika tillfredsställande sätt som vid fysisk närvaro?
– Vem vet! Vi måste vara förberedda när teknologin så småningom är tillräckligt tillfredsställande för publiken.