I modern tid har det kungliga kittet som hållit samman Storbritanniens olika delar varit drottning Elizabeth II, skrev jag förra veckan. Men för dem som kommer från länder som har utsatts för kolonialism är monarkin inte neutral.
Under veckan efter drottning Elizabeth II:s död har tre kvinnor med rötter på olika håll i världen bearbetat komplexa kopplingar till det brittiska kungahuset och historien i kolumner i den brittiska tidningen The Guardian.
Nesrine Malik, som är från Sudan och har studerat i Egypten men nu arbetar som journalist i Storbritannien, ser inte drottningen som ett kitt, utan som en figur som har fått britterna att låta sig distraheras från vad som på riktigt händer i samhället.
”Ju mera förändringarna i kultur, klassamhälle och ekonomi krävde en konfrontation med verkligheten, desto mer blev drottningen en tillflykt” som gjorde det möjligt att vända bort blicken från att ”brittisk politik spottade ut en ny grupp av människor utan möjlighet att påverka sitt eget öde”, skriver Malik.
Mot drottningen mätte sig ingen verklighet.
”Vänliga bruna och svarta ansikten”
I Maliks analys blir Elizabeth II en symbol för ett fiktivt förflutet där klasskillnaderna i samhället skämtsamt kan avfärdas (överklassen gör gott och arbetarklassen är småfräck) och där Storbritannien befolkas av Shakespeare och Enid Blyton, men också av ”vänliga bruna och svarta ansikten som tvättar golven och bemannar vårdavdelningarna”.
När tv-serien Barnmorskan i East End introducerade syster Lucille Anderson – spelad av Leonie Elliot – i säsong sju var det många icke-vita britter i vårdyrken som jublade: äntligen syns vi också på tv!
Malik skriver alltså ur en verklighet som är icke-vit, det som i Storbritannien på senare år har betecknats BAME (för Black, Asian, minority ethnic, alltså svart, asiatisk och/eller annan etnisk minoritet), men som nu i allt högre grad betecknas ”person of colour”, som också används på svenska i form av förkortningen POC när man inte vill definiera någon utgående från vitt, vilket icke-vit naturligtvis gör.
Folkmord och billig arbetskraft
Icke-vit är också Nalini Mohabir, docent vid ett kanadensiskt universitet men med karibiska rötter.
I Västindien står monarkin inte högt i kurs. Barbados blev en republik förra året. I Antigua och Barbuda ska det ordnas en folkomröstning om att byta statsskick inom de närmaste tre åren. Jamaica buade ut prins William när han och hans fru nyligen besökte landet.
Enligt Nalini Mohabir bär Västindien fortfarande på ärr efter folkmord på ursprungsbefolkningen, slaveri, kontraktstjänare och kolonialism.
Kontraktstjänare var de som ersatte slavarna när slaveriet förbjöds på 1800-talet.
Över en miljon indier blev kontraktstjänare och försåg diverse europeiska kolonier med billig arbetskraft genom kontrakt som slöts på fem år i sänder. Det ledde till de stora indiska minoriteter som fortfarande finns i Karibien, Natalprovinsen i Sydafrika, Östafrika, Malaysia, Fiji, Sri Lanka och Mauritius.
Slavhandel med kungens goda minne
Men det brittiska kungahuset var faktiskt rätt djupt insyltat i direkt slavhandel också.
På Wikipedia kan man läsa att om handelsbolaget Royal African Company (RAC). Det grundades år 1660 och uppges ha transporterat fler slavar från Afrika till Amerika än något annat bolag under den transatlantiska slavhandeln.
RAC inte bara verkade med den brittiska kungens goda minne, utan ägdes av kronan och hade en tid monopol på handeln mellan England och den afrikanska västkusten, en sida av den triangelhandel som möjliggjorde slavtrafiken.
Royal Africa Company leddes av den dåvarande hertigen av York, lillebror till kung Charles II, den kung som beviljade RAC det lukrativa handelsmonopolet.
Fortlöpande kulturellt sammanhang
Och hur är det här relevant i Finland, kanske någon undrar. Än sen om den nuvarande hertigen av York inte är den första med den titeln som har gjort något mindre lämpligt? Än sen om den nuvarande kungen har samma namn som en kung som var inblandad i slavhandel för drygt 350 år sedan?
Svaret ger Afua Hirsh, journalist och författare med brittisk-tyskjudiska och ghananska rötter och även hon kolumnist i The Guardian.
”Våra föräldrar och mor- och farföräldrar rekryterades för att vara Storbritannien till nytta och min generation försöker fortfarande få grepp om de avtalsvillkoren. Vi vet hur det känns att sakna ett fortlöpande kulturellt sammanhang. Andra i Storbritannien fick njuta av den kontinuiteten på vår bekostnad”, skriver Hirsch.
I Finland talas det vitt och brett av behovet av arbetskraftsinvandring och på sina håll har man redan systematiskt börjat importera arbetskraft från Asien för att råda bot på bristen på vårdpersonal.
Finland har förstås inget fornstort imperium att utnyttja som en källa till språkkunnig arbetskraft. Inte heller går vår fortlöpande kulturella kontinuitet tillbaka till romartiden på samma sätt som i Storbritannien. Men det gäller ändå att lära sig av det förflutna.