En dag kan elvaåriga Nike inte gå till skolan, fast hon vill. Ett mörker har tagit tag i henne
och växer i bröstet och sprider sig i kroppen. Vad som orsakat mörkret är svårt att sätta
fingret på – allt, och inget. Och när man inte kan förklara, ens för sig själv, är det svårt för
andra att hjälpa. Så hon stannar hemma i stället, dag efter dag. I sängen är det tryggt och
mjukt och där finns inte stök och intryck, klimatkatastrof eller andras känslor att förhålla sig
till.
Matilda Gyllenbergs barnboksdebut Hundra dagar hemma för till en början tankarna till en
My Year of Rest and Relaxation för barn, minus all medicinering då, med ett något
suggestivt grepp, lugnt tempo och fokus på hemmiljön och på Nikes inre. Dagarna av
olovlig frånvaro går medan hon sköter sina läxor, tittar på fåglar med sin mormor och leker
med bästa vännen Mia. Men när simhallen brinner ner ändrar berättelsen riktning – Nike
och Mia blir detektiver och börjar söka svar på vem som anlade branden. Stämningen som
Gyllenberg vaggat in läsaren i bryts och tempot ökar i takt med att Nike tvingas ut ur
bubblan hemma i sitt rum.
Lekfullhet och värme
Matilda Gyllenberg visade redan i sin debut Det lungsjuka huset (2019) prov på
stämningsbygge och psykologiskt mysterium. Den här gången är protagonisten betydligt
yngre, språket passande vilt och lekfullt. Gyllenberg låter Nikes sätt att tänka i färg och
form smitta av sig på språket. Nikes ångest blir en bläckfisk som sprider ut sina tentakler i
kroppen och böljar ut över sidorna i smakfullt effektfulla illustrationer av Maria Sann.
Men också en värme i språket och berättandet, som genomsyrar hela boken. Gyllenbergs
respekt för sina karaktärer är påtaglig, de ges plats att utvecklas och visa komplexitet;
Mamma kan vara både förstående och tappa humöret, pappa som först verkar vara en
typisk frånvarande förälder ges också chans att visa andra sidor. Några undantag finns –
inte heller Gyllenberg kommer ifrån den eviga mean girl-tropen. Men i allmänhet är
karaktärerna nyanserade och normbrytande egenskaper eller diagnoser är bisaker. Inte
heller Nikes eventuella diagnos läggs det desto större betydelse vid, speciellt inte för Nike,
vars känslor är känslor, oberoende av hur de förklaras.
Högt tempo och vuxna som inte förstår
Simhallsmysteriet tar stundvis onödigt mycket fokus från det egentliga detektivarbetet i
Hundra dagar hemma – Nikes sökande efter att förstå sig själv och sin omvärld. Till en
början är det Nikes inre som fungerar som drivkraft, och handlingen är sekundär.
Gyllenberg hade med fördel kunnat sakta ner tempot och stanna längre i Nikes inre, som
är den del som, åtminstone i en vuxen läsare, väcker mest tankar.
Klimatångest och rädsla för den stora världen och allt man inte förstår sig på varvas med
förvirring kring vuxnas beteende. Varför tycks ingen vuxen kunna förstå, varför har de så
bråttom att hitta en lösning att de inte kan vara tysta och bara lyssna? Gyllenberg ringar
här in ett samhällsproblem – alla pratar om hur dåligt unga mår och hur stor press de
upplever från alla håll och kanter, men vem stannar egentligen upp och tar sig tid att
lyssna på dem?