– Att sticka är väldigt betydelsefullt för mig personligen och jag vet att det också är väldigt betydelsefullt för många andra, och har varit det genom historien. Jag ville lyfta fram det kulturhistoriskt viktiga i ett sånt kärt nöje, säger författaren Karin Erlandsson.
Erlandsson bor på Åland men ger intervjun per telefon från Lund, där hon befinner sig på skrivarresidens.
Enligt författaren är det viktigt att lyfta fram kvinnligt kodade hantverkstraditioner eftersom de fortfarande bagatelliseras och anses så oviktiga.
– Bara för några veckor sedan sa Ny Tids chefredaktör, som gjort en tidskriftsundersökning, i HBL att det är som om man trodde att tidskrifter var något slags 'fondstödd knypplingsverksamhet', men menade att de är viktigare än så. I ett svep kastade han ut och föraktade en 500-årig hantverkstradition som också är uppburen av kvinnor, knyppling i det här fallet, säger Erlandsson.
Att sticka sig självständig
Det blå garnet innehåller 24 kapitel eller essäer.
I den inledande essän Den första tröjan beskriver Erlandsson hur hon som tonåring stickade sin första tröja; en randig, av restgarn i gula nyanser, utan mönster.
Stickandet blir Erlandssons sätt att vara hantverksmässigt kreativ. Ett skapande som för övrigt har många likheter med skrivandet.
Erlandsson betar av ett imponerande antal olika spår om stickning, genom anekdoter, historiska plock och det hon själv upplevt som stickande människa.
Mycket av det hon lyfter fram kände hon till innan, men hon läste också på och blev överraskad.
– Många stickningsböcker är ju mönsterböcker och i dem kan det komma fram någon liten detalj här och var som är oerhört viktig när man sätter den i ett sammanhang. Det jag själv tyckte var intressant var hur viktig stickning har varit för kvinnor att komma hemifrån, genom historien, att se världen och försörja sig som stickerska, säger Erlandsson.
Värmande kärleksfulla maskor
I motsats till många böcker om hantverk har Erlandsson inga bilder i sin. Hon skickar mig bilderna i den här artikeln efter intervjun och bifogar bildtexter.
Som läsare får jag alltså använda min fantasi för att visualisera koftor, hosor och vantar liksom gravfynd, målningar och syjuntesammanträden som skildras.
Däremot finns det mycket humor, och värme, i boken.
– Det som jag blev ganska berörd av var att så många av våra äldsta stickmönster är från gravar från 1600–1700-talet som grävts upp under kyrkgolv. Där har man hittat stickade fragment på de döda, vilket betyder att det funnits en anhörig som har suttit och stickat till någon nära som har dött. Det är något oerhört vackert med att man har velat värma och ge med något. Vi stickerskor vet ju hur mycket kärlek det är i maskorna, säger Erlandsson.
Konstant trend
Det har skrivits mycket om hur pandemitiden fick många att börja sticka och hur hyllorna i garnaffärerna gapade tomma.
Enligt Erlandsson blir stickning ofta populärt samtidigt med en utomhustrend. Folk rör sig ute och börjar frysa. Eller så handlar det om en återgång till det naturliga och man klär sig i ylleplagg.
– Trender är ju egentligen en chimär, för jag läste böcker från 1920 fram till 2020 och alla böckerna hade ett förord där det stod 'det pågår just nu en stickningstrend'. Det sa man på 20-, 30-, 40-talet. Kanske trenden är konstant, kanske vi kan sluta prata att det är en trend, säger Erlandsson.