Den 13 september i år var det årsdag för en tv-produktion som kom att dominera det globala tv-utbudet under många år. Det har gått exakt 25 år sedan en massa familjer satt fastklistrade framför tv:n för att för första gången titta på en tv-genre som kom att både förändra och revolutionera vårt sätt att se på samhället och människors samverkan framför en kamera, för flera årtionden framåt.
Sveriges Television lanserade nämligen “Expedition: Robinson”. Och en ny genre letade sig in i våra medvetanden: dokusåpor och reality-tv. Ingen genre har sedan dess genererat mer uppståndelse eller trycksvärta.
I senaste avsnittet av kulturpodden Sällskapet diskuteras realityn som tv-genre och också de finlandssvenska realityprogrammen.
En tv-genre vi älskar att hata
En ny dokumentärserie i sex delar som heter ”Den svenska dokusåpan” finns att se på SVT Play. Serien pekar på att reality som genre, är oerhört komplicerad. Den frodas av att befästa stereotyper, provocera, väcka känslor och framför allt testa gränser. Det är genren man älskar att hata och som ofta går för långt.
Även om reality-tv har dödförklarats vid ett flertal tillfällen genom åren har den alltid lyckats återuppstå och återuppfinna sig på något sätt.
Sveriges första dokusåpa Robinson har beskrivits som en kombination av “Flugornas herre”, “Robinson Crusoe” och ett utröstningsmoment. Nu skulle vi äntligen få se skvaller, pakter och sociala spel samtidigt som vi kom deltagarna in på bara skinnet. Allt det kom senare att kallas för mobbnings-tv. Programmet var på löpsedlarna redan innan det sändes, bland annat på grund av att en av deltagarna tog sitt liv under sommaren efter inspelningarna.
Efter kraftig kritik från tittarna, recensenterna och experterna valde SVT att pausa programmet och ville också senare lägga ner Robinson helt. Nöjeschefen fick sparken, men till sist svängde det. 2,3 miljoner tittare såg finalen och fem länder lade vantarna på formatet. En succé hade fötts.
Publiken ville ha “vanlisar”
Det som tittarna ville ha mer av var vanliga människor som inte tidigare synts i tv-sammanhang. Nu tog realityvågen fart, nya format, både nationella som internationella, köptes in och poppade upp i samtliga kanaler som till exempel “Top Model”, “Farmen”, “Idol”, “Bachelor”, “Project Runway”, “Du är vad du äter” och givetvis långköraren “Big Brother” med start år 2000.
Big Brother-produktionen hade samlat ihop ett gäng extroverta knasbollar för att sova, dricka, ha sex och bråka ihop
Big Brother-produktionen hade samlat ihop ett gäng extroverta knasbollar för att sova, dricka, ha sex och bråka ihop. Och det funkade, tittarna dreglade. Det blir en guldgruva för kvällstidningarna som aldrig kommit så här nära en tv-produktion.
Redaktionerna hade reportrar som satt uppe nätterna igenom bara för att bevaka vilka som har sex i huset. Kvällstidningarna hyllade genren och skapade löpsedelsrubriker på rullande band.
Säsongerna rullade på, produktionerna skickade in mer sprit för att skapa än mer skandaler. Vad skapades här egentligen? Jo du behövde inte längre heta Madonna, Britney Spears eller Brad Pitt för att bli stoppad på stan.
Nu kunde alla bli kändisar så länge man var villig att vara lite galen inför kameran. Dessutom slapp publiken betrakta dem på avstånd, direktsändningar i Big Brother stod på dygnet runt. Den här digitala revolutionen tog sin fart vid millennieskiftet.
Varför fortsätter vi titta?
Vi fascineras, förfasas, förundras och föraktar – men vad vi framför allt gör är att vi tittar.
Reality-tv kritiserades stort när det lanserades på 1990-talet, men genren har blivit en del av vår vardag. Varför byter vi helt enkelt inte kanal?
Annette Hill, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet, forskar i reality-tv och hon menar att reality med så kallade vanliga människor väcker två olika reaktioner hos tittarna. Upplever vi att det är äkta, att det finns a chain of trust, då tänker vi att den här personen är som jag, det här är någon som jag skulle kunna möta i min vardag.
I de fallen känner vi sympati för personen och kan identifiera oss med den. Det här beteendet gäller vanligen program som spelas in i riktiga miljöer, som till exempel på ett sjukhus eller i en affär.
Det är när man förtydligar upplägget inom reality som tittaren allt mer förlorar tron på att det är äkta. Åskådarens förtroende minskar då det märks att deltagaren valts ut för att skapa ett drama. Forskaren understryker att det också är då som identifieringen med personen som visas på skärmen upphör.
Även om vi fortfarande känner viss sympati så har den minskat och istället börjar vi som åskådare allt mer ifrågasätta både det vi ser och de personer som deltar.
Även om det är frågan om två olika reaktioner så har de en gemensam nämnare. De väcker vår fascination och vi vill se mer, även om vi inte alltid erkänner det.
I dag vill publiken ha autentisk reality
Baksidan med den här genren är program som visar människor som är oempatiska, manipulerar och ljuger. Där kan det ske en avtrubbning och normförskjutning hos dem som tittar mycket. Hos tv-publiken finns en ökad efterfrågan på autentisk reality, där människor deltar utan att ha dramatiserats.
Då samlade man samma uppställning deltagare som var med under den första säsongen, men konflikterna i 2021 års upplaga kretsade kring samma saker som i premiärsäsongen, nämligen sexism och rasism
För tydligen kan vi inte sluta titta och vi vill hela tiden ha mer, men att förändra realitygenren går väldigt trögt. “MTV: s Real World” från år 1992 kallas för den första realityserien, den gjorde man nyligen en reboot på.
Då samlade man samma uppställning deltagare som var med under den första säsongen, men konflikterna i 2021 års upplaga kretsade kring samma saker som i premiärsäsongen, nämligen sexism och rasism. Även om det gått trettio år verkar tiden i reality-världen ha stått still.
I den här dokusåpan var det vardag att kissa på golvet och knulla i poolen.
När realityn “Paradise Hotel” slog igenom krävde formatet omedelbart att deltagarna skulle strunta i uppförandekoden. I den här dokusåpan var det vardag att kissa på golvet och knulla i poolen. Men exakt dessa upprepade överträdelser av intimitetens gränser gör att programmet betraktas som fulkultur. Formatet på programmet avfärdas på grund av att det skapar en likgiltighet för den bildade klassens goda smak.
Därför blev Paradise Hotel peaken
Det stormade rejält kring svenska realityprogrammet Paradise Hotel förra året efter att det vittnats om sexuella övergrepp. Programmet lades ner och man gick ut med ett löfte om att flera saker kommer att förändras i programformatet. I dag heter programmet endast Paradise och ska ha premiär under hösten. I Paradise Hotel gick man för långt, händelserna var för “riktiga” för reality-tv.
Paradise Hotel blev vändpunkten för reality-tv. Det blev en tid när man hänsynslöst använde människor för att underhålla massorna. Idag kan man fråga sig om allt det här har gjort oss dummare i huvudet. Vilken slags offentlighet har vi skapat och samtidigt också fått?
Familjer som Kardashians och Wahlgrens och alla andra influencers har tagit över våra scener, men vem är det som har fått ge plats åt dessa nya stjärnor? Är det akademiker, övertydligt artikulerade skådisar eller klassiskt skolade konstnärer?
Influencers och reality-stjärnor finns idag på listor över de mest inflytelserika personerna i världen och man kan fråga sig vad som finns i makten de besitter? Till exempel Pontus Rasmusson, en av Sveriges största Youtuber bland barn, stängdes av från sin huvudkanal på Youtube då han brutit mot deras regler. Granskningen visar bland annat att han vid flera tillfällen lagt upp videor som anspelar på sex.
Med hjälp av alkohol eller genom ren och skär utmattning av deltagarna skapar realityn en sfär där alla hämningar släpper. Robinson kombinerar snällhet med brutalitet. Reality-tv är som gladiatorspelen i antikens Rom, man slänger in folk i en stor arena som är proppfull av åskådare, två tävlande sliter varandra i stycken medan publiken hänfört och med stor förtjusning tittar på.
Dagens reality-tv utspelas på sociala medier
Per Zetterfalk, redaktör och upphovsman till Den svenska dokusåpan påpekar i en intervju för Dagens Nyheter att reality-tv är en enormt stor genre som fortfarande är väldigt dominant. Att internationella strömningstjänster som Netflix och HBO gör mer reality visar hur stark den här genren är i konkurrens med det klassiska dramat.
Även om långkörare som Robinson, Big Brother och Paradise Hotel vägrar dö utan återuppstår igen och igen kan vi ändå ha nått peak reality. Vad du än vill se idag hittar du det på sociala medier och andra onlineplattformar. Vårt eget användande av sociala medier präglas av det vi har sett och lärt oss av dokusåporna genom åren, till exempel hur vi bjuder på oss själva i sociala medier och att det är nyttigt med transparens.
Vill man se sårbara och desperata själar exploatera sig själva är Youtube, Tiktok och Onlyfans en oändlig källa för detta ändamål.
Rättelse: I en tidigare version av texten står det felaktigt att Janne Grönroos vann Galleriet år 2004. Rätt ska vara att han kom på andra plats och vann gjorde Sara Kanu (f.d. Bäckström). 16.05.2024. kl 14:41.