– Päivää, säger kvinnan bakom disken.
– Zdravstvuyte, svarar Maria.
Dialogen fortsätter på ryska och Maria tar emot sitt visum till Ryssland och går ut. I oktober ska hon åka tillbaka till sina barndomstrakter som hon lämnade för nästan trettio år sedan. Beslutet att återvända har kantats av tvivel, ångest och svåra känslor, inte minst på grund av kriget i Ukraina.
– Det här är det jobbigaste projektet jag någonsin tagit mig an, berättar Maria.
Ett vanligt ryskt barn
År 1982 föddes Maria Sannström i Sovjetunionen i en familj med finlandssvensk pappa och rysk mamma. Hon kände sig som ett vanligt ryskt barn, förutom att hon pratade svenska med sin pappa.
– Jag förstod inte själv att jag är finlandssvensk. Det var lätt att förstå att jag är svensk, för vi pratade svenska hemma. Men jag förstod tidigt att man också kan ha rötter någon annanstans – inte bara i landet man bor i.
När Sovjetunionen föll förändrades tillvaron för alla som bodde i Ryssland. Även för Marias familj.
– Det blev kaotiskt och det innebar att jättemånga människor for illa. Vår familj hade perioder då vi inte hade mat. Det fanns kanske bröd och man kunde dricka vatten för att fylla magen.
"Du ser inte rysk ut"
Maria säger att bristen på mat var en av orsakerna till att familjen flyttade till pappans barndomsstad Helsingfors i början av nittiotalet.
De fick en lägenhet av staden och Maria började i en svenskspråkig skola. Men för Maria var det inte helt lätt att ha en rysk bakgrund.
– Jag tror att en del barn hade hört ganska mycket prat om Ryssland hemma. ”Tänk att du kommer från Ryssland. Då känner du säkert skam över ditt land. Det måste vara ganska tråkigt för dig” var en del av kommentarerna som jag fick ta del av, berättar Maria.
Hon fick också höra att hon inte alls var som ryssar brukar vara. Vilket kändes som en förolämpning.
Det här påverkade Maria och hennes sätt att förhålla sig till sitt ursprung.
– För mig blev det lättare att bara vara finlandssvensk. Att jag är uppvuxen i Moskva var ingenting jag tog fram i diskussioner, säger Maria.
Hon hoppas att ryska barn i Finland slipper liknande kommentarer nuförtiden.
– Jag tycker inte att någon ska behöva skämmas för stället de är födda på. Det är bara orimligt. Det kan man inte göra någonting åt.
Förväntades vara som vem som helst
I skolan fick Maria extra stöd i finska, men annars behandlades hon som vilken annan elev.
– Jag har på känn att man var ganska ovan med barn som flyttade från andra länder, särskilt i Svenskfinland. Ända upp till högstadiet förväntades det att jag skulle fungera precis som alla andra och förstå alla högtider. Och det stämde inte i mitt fall.
Maria tog ett jobb på sidan om skolan för att passa och in och för att kunna ha samma levnadsstandard som många andra hade.
– Det var 90-tal och det skulle vara Helly Hansen och CK1. Det fanns produkter som hörde till en viss tonårskultur. Vi skulle aldrig ha haft råd med sådana produkter, om jag inte skulle ha jobbat vid sidan om. Och det hade följder på min skolgång, berättar Maria.
Konst och teckning är Marias uttrycksform
Maria har alltid känt att teckning och konst är något hon vill arbeta med och något hon blivit uppmuntrad till att göra. Hon gick tionde klass för att höja sina betyg och kom in på specialiseringslinjen vid Tölö gymnasium.
Väl i gymnasiet tog hon alla konstkurser. Men när studentskrivningarna närmade sig kom väggen emot.
– Jag såg skillnaden mellan mig och sådana som hade de här pitstop-teamen hemma. Barnen kom från en hobby och så var mamman där med en milkshake och lite mat. Vi åkte på klassresa och vissa hade all sorts utrustning och en massa pengar med sig. Sådant hade inte jag. Jag kände avund, men jag konstaterade också att jag inte har de resurser som krävs att skriva studentexamen, säger hon.
Maria hade en lärare som berättade att man inte behöver vara student för att komma in på konstskolor som är på universitetsnivå. Så Maria Sannström beslutade sig för att hoppa av gymnasiet.
Fick ett arbetsstipendium för att åka tillbaka till Ryssland
Idag är hon prisbelönt illustratör, konstmagister och utbildad ämneslärare i bildkonst. Vid årsskiftet fick hon dessutom ett arbetsstipendium för att forska i sitt eget ursprung. Hennes plan är att göra ett bildreportage om att återvända till sina hemtrakter efter nästan trettio år.
– Jag har ingen tidsmaskin, men det känns viktigt att bara få vara i Moskva - att känna av de delar av min identitet som tidigare har varit i skymundan, berättar Maria.
Hon hoppas också att hennes berättelse kan vara till hjälp för andra som är i liknande situationer.
– Det finns ganska många finländare som har familj eller rötter eller någon anknytning till Ryssland. Det här projektet kunde också tjäna dem.
"Ska jag åka?"
Men sedan invaderade Ryssland Ukraina. Nyheten kom som en chock för Maria och påverkade till och med hennes arbetsförmåga.
– Allt kändes jätteonödigt. Ska jag sitta här och göra en söt lite bilderbok när det finns barn som lider i källare och som är rädda för sina liv?
Maria funderade till och med på att lägga ner sitt projekt och inte åka till Moskva.
– Ska jag känna samma ansvar och press som många ryska konstnärer känner? Får jag existera? Får jag ta plats med min konst just nu? Eller ska jag vara tyst och försvinna?
Men Maria bestämmer sig för att åka.
– Det var ett otroligt svårt beslut att ta och det innebär en massa jobbiga tankar och känslor. Men för lilla Maria som kom till Finland, kan jag inte försvinna. Det känns som att då sviker jag också henne på sätt och vis.
Har du upplevt något spännande eller livsavgörande? Eller känner du någon som har det? Hör av dig på livet@yle.fi