Den italienska valrörelsen går mot sitt slut för den här gången och på söndag ska italienarna välja sin 70:e regering sedan andra världskriget.
Efter en regeringstid med fokus på att ta sig igenom och ur pandemin och förvalta de stora stödpengarna från EU har det nu varit en valrörelse som har handlat om att sätta Italien och italienarna främst. Men det gäller snarare politikerna än medborgarna.
De flesta har helt enkelt fullt upp med att få vardagen att gå ihop och bryr sig föga.
Ekonomin går dåligt, det är statsskuld och inflation och tredubblade el- och gaspriser som får både hushåll och småföretag att gå på knäna.
Så medan medborgarna försöker hålla sig flytande försöker politikerna nå fram bäst de kan med sina budskap eftersom både makt och trygga parlamentsplatser står på spel.
Svenska Yles medarbetare Christin Sandberg listar tre saker att hålla koll på inför valet.
1. Starka högervindar
Nationalisten och ytterhögerkandidaten Giorgia Melonis parti Italiens bröder har lett opinionsundersökningarna inför valet sedan i somras. Det troliga är att hon blir landets premiärminister och i så fall den första kvinnan på den posten.
Hon leder en högerallians där Matteo Salvinis högerpopulistiska och främlingsfientliga parti Lega och Silvio Berlusconis parti Forza Italia ingår. Det är dock inte säkert att de klarar att få en majoritet i parlamentet.
Det verkar som Meloni med sitt direkta tilltal och trots sitt neofascistiska förflutna har lyckats få gehör för sin nationalistiska, invandringskritiska politik med fokus på skattelättnader och den traditionella kärnfamiljen.
På vänsterkanten finns det socialdemokratiska Demokratiska partiet som har drygt 20 procent enligt opinionssiffrorna. De saknar dock allianspartier med tillräckligt stöd för att kunna få majoritet.
Det splittrade och tidigare uträknade antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen, som i princip kollapsat sedan valet 2018 då de blev största enskilda parti med 30 procent av rösterna, ser ut att plocka röster i söder.
Liksom det politiska landskapet i Italien är fragmentiserat är även landet det. Framför allt är det en stor spricka mellan det rikare norra och det fattigare södra Italien.
2. Nio av tio väljare mellan 18 och 30 år tror inte på politiken
Arbete och miljö och klimat är de unga väljarnas prioriterade frågor inför valet. En av två skulle enligt en opinionsundersökning rösta på center-vänsterpartier, men har inte bestämt sig för vilket parti.
Majoriteten har för avsikt att rösta. Men nio av tio väljare mellan 18 och 30 år har inte förtroende för politiken och dess möjligheter att förbättra deras framtidsutsikter.
De flesta unga tycker inte heller att politikerna driver frågor som rör deras vardag, liv och möjligheter till en bättre framtid.
Det är en trend som beror på att de yngre väljarna i Italien är betydligt färre än de var för trettio - fyrtio år sedan, och alltså inte längre utgör en tillräckligt viktig väljarbas för partierna att anpassa sin politik efter.
Detta trots att det föds historiskt lite barn i landet sedan flera år tillbaka och befolkningen sjunker samtidigt som den befintliga befolkningen blir allt äldre.
De unga vill skaffa barn, visar undersökningar, men brist på arbete och framtidsvisioner gör att de inte vill eller anser att de kan skaffa barn.
Många unga lämnar dessutom landet, särskilt universitetsutbildade, eftersom det finns bättre möjligheter att få ett arbete som ger en inkomst som man kan försörja sig på i andra EU-länder.
Italien har en mycket begränsad välfärd, barn- och äldreomsorgen är dåligt utbyggd. Och drygt hälften av kvinnorna befinner sig inte på arbetsmarknaden, vilket även försvårar möjligheterna för unga kvinnor att skaffa arbete och försörja sig själva.
3. Valdeltagandet
Närmare 40 procent av väljarna vet ännu inte vad de ska rösta på eller om de kommer att rösta alls i söndagens val. Uppskattningsvis en tredjedel av väljarna kommer troligtvis inte alls ta sig till urnorna, enligt opinionsundersökningar.
Det skulle i så fall resultera i det lägsta valdeltagandet i historien sedan andra världskriget.
Ett lågt valdeltagande beror bland annat på den allt djupare klyftan mellan politikerna och folket. Politikerna förknippas med korruption medan italienarna själva har fullt upp att få vardagen att gå ihop.
Arbetslösheten är stor, inkomsterna låga, fattigdomen växer och de höga el- och gaspriserna håller på att knäcka både företagens och många hushålls ekonomi.
Italienarna ser inte att politikerna kan hjälpa dem och har inga förhoppningar om att politiken kan på något sätt ska bidra till bättre levnadsvillkor.