Vad tänker Alma Laakso från Hanhila by i Alahärmä på när hon anländer till fabriksområdet i Oravais för att börja jobba på väveriet i textilfabriken, också kallad Masunin?
Hon tänker på friheten, på de möjligheter som egna pengar ger och på hur hon kapat banden till hemmet där en våldsam och auktoritär far trakasserat familjen i åratal, hon tänker på anonymiteten, på lättnaden i att inte känna någon på fabriken från tidigare och att vara ett oskrivet blad, och hon tänker på hur hon som finskspråkig med begränsade kunskaper i svenska ska komma att passa in i ett sammanhang som i hög grad är svenskspråkigt.
Året är 1926 och det råder brist på arbetskraft i Oravais textilfabrik. Den 24-åriga Alma Laakso har läst en tidningsannons där fabriken efterlyser fler väverskor och spinnerskor och sett sin chans att förtjäna ihop till en båtbiljett till Amerika.
Alma flyttar in i hyreskasernen Sarinelund där ett antal ensamstående kvinnor bor – bland dem den fromt religiösa och höggravida Jepo-Fina vars man åkt till Amerika för att arbeta i gruva, den frejdiga och frodiga Munsala-Kajs, den omtänksamma och godhjärtade Skäri-Hilma, den lössläppta och lösmynta Hanna och Aino som är engagerad i arbetarrörelsen.
Politisk kamp för rättvisa och respekt
I mitten av 1920-talet är ärren och blånaderna efter inbördeskriget ännu ömma, och polisen, liksom fabriksledningen med direktörens son i spetsen, håller ett nogsamt vakande öga över alla dem som samlas till samkväm på Talo för att sjunga, se på film och prata politik.
För kvinnorna och männen som arbetar på fabriken är föreningshuset en oas, ett eget rum, en lugn och stilla plats som motvikt till den bullriga och hektiska vardagen i fabriken:
”Här – i stillheten efter mötet – fanns samhörigheten och tid för samtal. Det var en plats som de själva fick rå över och där de tillsammans kunde påverka både sin fritid och sin framtid.”
Den politiska kampen är en kamp för rättvisa och respekt, för bättre och säkrare arbetsvillkor – inte minst för alla ensamstående kvinnor med spädbarn som tvingas göra fulla arbetsdagar utan att arbetsledningen tar hänsyn vare sig till mödrarnas ork eller till barnens bästa.
Säg till Gud Fader, den allsmäktige, att han skonar masunaran från herr och värr.
ur Lumpänglar
Talo är som ett andra hem för Gunnar, allt-i-allo på gården sedan han 12 år gammal kom till fabriken efter att båda föräldrarna arkebuserats av de vita vårvintern 1918.
Föräldrarnas död är ett öppet sår och Gunnar försöker i all hemlighet ta reda på vilka som låg bakom beslutet att döma dem till döden och vem som avfyrade skotten som tog deras liv.
Gunnar drivs av ett stort rättvisepatos och ett brinnande hat mot borgerligheten, vilket gör att han titt som tätt kommer på kant med såväl fabriksledningen som polisen.
I Alma hittar Gunnar en själsfrände och någon som kan hålla de mörka och bångstyriga tankarna stångna – åtminstone för stunden.
Kärlek och svek
När Alma står vid vävmaskinen i den dammiga och slamrande fabrikshallen drömmer hon om ett bättre liv i Amerika, men hon kommer inte längre än till andra sidan ån – den mer välbärgade sidan av ån.
Att Alma flyttar in hos den nya vävmästaren Wallenius i en stor villa på andra sidan ån ses som ett svek och ett förräderi – varför övergav hon den högt älskade Gunnar och sina arbetskamrater på fabriken för att gifta sig med en man som representerar allt som de föraktar?
I Nestor Wallenius ser Alma en man som kan erbjuda henne stabilitet och trygghet – till skillnad från Gunnar som är hetlevrad och nyckfull.
Men förhållandet mellan Alma och vävmästaren Wallenius visar sig snart vara fullt av hemligheter och lögner, och ingendera har rent mjöl i påsen.
Tjänstemannahustrun Alma är fången i en gyllene bur prisgiven åt en självupptagen och självmedveten man med vad som förefaller vara en narcissistisk personlighetsstörning.
Nestor Wallenius ger sig ut för att vara frisinnad och liberal – ena dagen talar han sig varm för såväl arbetarnas som kvinnornas rättigheter och andra dagen förvägrar han Alma att återgå till ett arbete som hon uppskattar. Ena dagen lyfter han henne mot skyarna och andra dagen drar han ner henne i smutsen.
Alma har svårt att förlika sig med sin kringskurna och bakbundna roll som hemmafru. Kvinnorna på Sarinelund, liksom Gunnar, finns ständigt i hennes tankar.
På andra sidan ån finns den hett efterlängtade och saknade friheten, jämlikheten och systerskapet.
Från pjäs till roman
Annika Åmans roman Lumpänglar baserar sig på pjäsen med samma namn som Åman skrev för Oravais Teater och som spelades för fulla hus åren 2013-2014. Åman skrev också en fortsättning, pjäsen Lumpänglars väg, som spelades åren 2017-2018.
Annika Åmans pjäs om lumpänglarna på Oravais textilfabrik inspirerade också Ann Holm-Mörn att skriva om sin mormors mor Maria och hennes liv som lumpängel på textilfabriken under 1920- och 30-talen i romanen Fabriken som utkom hösten 2021.
På samma sätt som Annika Åmans pjäs och roman Lumpänglar handlar Ann Holm-Mörns roman Fabriken också i hög grad om den slitstarka gemenskapen, samhörigheten och solidariteten som fanns mellan kvinnorna på Sarinelund. Kvinnorna på fabriken bildade ett starkt nätverk, man beskyddade och hjälpte varandra vid olika kriser eller sjukdomsfall.
När Annika Åman nu skrivit en roman utgående från sin pjäs kan man se hur en del av de centrala dramatiska elementen hängt med. Romanen är uppbyggd i korta scener som avlöser varandra i rätt så snabb takt, dialogen är lös och ledig, rapp och rolig i ena stunden för att sedan övergå i mer allvarsamma tongångar.
Lite förvånad är jag dock över att Åman är så njugg med att använda dialekt i dialogen – det är bara i en handfull repliker i början och i slutet av berättelsen som några av personerna får tala sitt bygdemål.
Jag antar att det är en avvägningsfråga som handlar om den tilltänkta läsarens förmåga att ta till sig och förstå dialektala ord och uttryck. Eftersom texten är så pass dialogtät kanske man valt att begränsa användningen av dialekt till ett fåtal stilistiska markörer i stället för att vara konsekvent och köra dialekt rakt igenom – av hänsyn till de läsare som kanske skulle känna sig utestängda. Samtidigt försvinner en del av autenticiteten på vägen, vilket är lite synd.
En berättelse om två sidor av Kimo å
Lumpänglar är en tät väv där olika människoöden flätas samman till en brokig och färgstark berättelse som inte saknar vare sig dramatik eller överraskningar.
Romanen är ymnig och rik på såväl brännande aktuella teman i tiden, så som arbetarrörelsens frammarsch, kvinnofrågan och kampen för jämställdhet, som historiska händelser och skeenden som på olika sätt påverkar det lilla fabrikssamhället och människorna som lever och verkar där – från förbudslagen och samlingsförbud till Åkerblomrörelsen och olika högerradikala rörelser som vädrar morgonluft.
Berättelsen är indelad i två delar där den första delen utspelar sig år 1926 och den andra delen från år 1929 till år 1932. Delarna skiljs åt av Kimo å som flyter där emellan.
Första delen handlar om livet på ena sidan av ån – arbetarnas sida med fabriken och Sarinelund – medan den andra delen fokuserar på livet i vävmästarvillan på den borgerliga sidan av ån.
Bokens första del kännetecknas av öppenhet och framåtanda – de ohemula och hälsovådliga arbetsvillkoren till trots finns här en kämpaglöd och en framtidstro som driver såväl arbetarna som berättelsen framåt.
I den andra delen sluter sig berättelsen kring Alma och hennes sorg – sorgen över svikna förhoppningar, missräkningar och motgångar. Texten får något klaustrofobiskt och kvävande över sig. Samtidigt lider den senare delen av en viss repetition och övertydlighet.
I slutändan knyts berättelsen ihop på ett sätt som kan kännas både överraskande och logisk. En del trådar blir en aning löst fästa i berättelsen och jag undrar om det inte är upplagt för en fortsättning på Lumpänglar – det ser jag fram emot.
Lyssna på Kulturpodden om dialekt i fiktionen - bl.a. i samtida finlandssvensk litteratur:
Lyssna på Kulturpodden om 1920-talet o backspegeln - bl.a. om Annika Åmans roman Lumpänglar:
