I romanen Själamässa för en nunna (Requiem for a nun) skriver den amerikanske författaren William Faulkner att det förflutna aldrig är dött, det är inte ens förflutet.
I den nyutkomna romanen Om detta talar vi inte skriver Marianne Peltomaa om tiden för inbördeskriget 1918 och åren strax därefter – en tid av starka politiska motsättningar, en tid av djupa och smärtsamma sår, en tid som fortsättningsvis ömmar och ger ekon i vår tid.
I centrum för berättelsen har vi Helvi Lampinen som 14 år gammal flyttar från landet till stan för att bli piga hos bankdirektören Henrik Dahlman och fru Signe Dahlman. Men Helvi har större drömmar än att slava i köket och passa upp hos Dahlmans – hon drömmer om att ta plats i fabrikssalarna ”där arbetet skulle löpa och ingen fick fastna i sitt”.
När inbördeskriget bryter ut i januari 1918 mobiliseras de röda styrkorna i den lilla staden på sydvästkusten, och Helvi ansluter sig till de röda i hopp om att kunna kämpa sida vid sida med Ilmari, sin käresta från hembyn.
Efter krigsslutet tas Helvi tillfånga och i likhet med tiotusentals andra röda placeras hon i fångläger där det råder brist på såväl mat som vatten och andra förnödenheter. Sjukdomar grasserar och folk dör till höger och vänster.
Marianne Peltomaa skriver om smittorna, smutsen och stanken i lägren så att det verkligen kryper i skinnet på en av vämjelse och indignation.
Här kan man höra ekon av Jarl Hemmer som i en av den finlandssvenska litteraturens mest gripande romaner om inbördeskriget, En man och hans samvete (1931), skildrar den brutala verkligheten på de rödas fångläger på Sveaborg.
Det man inte kan tala om därom måste man tiga
Helvis räddning från fånglägret kommer som ett brev på posten, bokstavligen – ett rekommendationsbrev där husmor Signe och bankdirektören intygar att Helvi är en rask och flitig person som i ungdomligt oförstånd och förledd av äldre bekanta anslutit sig till de röda.
Hur mycket bankdirektörsfrun Signe än föraktar de röda och fördömer deras gärningar kan hon inte släppa greppet om sin rekorderliga piga. Helvi är enastående – flink och formbar.
I det Dahlmanska hemmet lägger man så locket på, man vänder blad, och går vidare – det tråkiga och upprörande inbördeskriget vill man helst glömma. Det man inte kan tala om därom måste man tiga, som Wittgenstein sa.
Parentesen med uppror både här och omkring dem var över. (---) Med ordningen återställd var det framåt de skulle blicka.
ur Om detta talar vi inte
Fru Signe framstår som sval och ståndaktig, rentav kallhjärtad och likgiltig. Men i dagboken ger den alltid lika ordentliga och rekorderliga Signe uttryck för tvivel och tveksamheter, oro och osäkerhet – både vad beträffar de samhällspolitiska slitningarna i den stora efterräkningens tid, och de egna farhågorna inför framtiden.
Samtidigt är Signe, i likhet med de flesta andra i hennes samhällsställning, näromgivning och bekantskapskrets, övertygad om att samhällets stabilitet bygger på en tydlig och okränkbar indelning i ett vi och ett dom, de utvalda och utbildade å ena sidan och den obildade och ohyfsade massan å andra sidan, överordnade och underordnade, herrskap och tjänstefolk.
En prövningens tid
Åren efter inbördeskriget blir en prövningens tid – såväl för dem som sympatiserat med de vita och som befarar vedergällningar eller som drabbats av samvetsbetänkligheter, som för arbetarna som får sina liv kringskurna och tvingas leva under ständig uppsikt och bevakning.
Signe vidhåller gång på gång vikten av att tiga och att blicka framåt av rädsla för att det förflutna skall hinna ikapp henne.
Inom ramen för fruntimmersföreningen ägnar sig Signe åt välgörenhet i akt och mening att lindra de nödställdas lidande – frågan är bara om hon inte i första hand försöker lindra sitt eget onda samvete och få tiden att gå.
Herrskapet talar sig varma för att man bör låta tiden läka alla sår, att man måste helas, medan tjänstefolket och arbetarna vägrar låta sig tystas eller glömma. Helvi förväntas visa förnöjsamhet och tacksamhet, samtidigt som minnena molar och såren skaver.
Fångna i olika roller
Både Signe och Helvi är fångna i sina olika roller, och det förefaller hart när omöjligt för dem att lyckas bryta sig loss.
Signe sitter fast i sociala mönster och tänkesätt traderade och dikterade av sin klasstillhörighet och samhälleliga status, medan Helvi som dömts till villkorligt fängelse med en prövotid på fyra år tvingas stanna kvar hos familjen Dahlman under denna tid.
Helvis dröm om ett arbete på fabriken, på ett fritt liv med självbestämmanderätt, dräglig lön och eget boende skjuts på framtiden.
De två kvinnorna är beroende av varandra men deras rörelsefrihet är strängt begränsad. Samtidigt sker det ett visst närmande under berättelsens gång, ett slags ökad förståelse och försoning med det förflutna.
När den föräldralösa flickan Alice gör entré blir hon en katalysator för många olika hämningar och begränsningar i den barnlösa familjen Dahlmans liv.
I en svag stund har bankdirektören Dahlman, som sitter i förmyndarnämnden, anmält sig som frivillig fosterfar till 6-åriga Alice. Den lilla flickan, som fått namn efter Lewis Carrolls sagobokshjältinna*, får snart erfara att familjen Dahlmans hem är som ett Underland där Alice ständigt känner sig påpassad och malplacerad.
Alice kommer från ett högborgerligt, men rätt så liberalt hem, och med barnets oförställda nyfikenhet rör hon sig naturligt och smidigt mellan de olika rummen i det Dahlmanska huset – mellan herrskapssalongen och tjänarinneköket. Och på sommarstället blir hon god vän med en flicka från arbetarklassen.
Alice blir således en brobyggare mellan de olika samhällsklasserna och samtidigt blir hon också ett slags symbol för ett framtida Finland – ett mer jämlikt Finland med större rörelsefrihet för såväl kvinnor som arbetare.
Angelägna teman som berör
I den finlandssvenska skönlitteraturen har inbördeskriget skildrats i ett flertal verk som alla blivit ett slags klassiker och naturliga referenspunkter när man skriver om inbördeskriget idag.
Synvinklarna, perspektiven och ingångarna har varierat från Jarl Hemmers tvivlande präst bland de röda fångarna på Sveaborg och Anna Bondestams arbetarklassflickas vittnesskildring från avrättningen av röda arbetare utanför tobaksfabriken i Jakobstad, till Elmer Diktonius hamnsjåare Janne som tuggar gräs på de rödas fångläger och Kjell Westös skildringar av övergrepp på de röda – både under och efter inbördeskriget.
Marianne Peltomaas Om detta talar vi inte är en roman som tar avstamp i inbördeskriget och de känslor av svek, skuld och skam som kom att prägla åren efter krigsslutet. En tid av förträngning och förnekelse, tvedräkt och tystnad.
Om detta talar vi inte omfamnar många olika teman och tangerar ett flertal olika perspektiv på allt från kvinnors och flickors begränsade, utsatta och stramt hållna ställning i familjen och i samhället överlag till frågan om hur vi präglas av arv och miljö. Från politiska schismer och stridigheter till stora sorger och små glädjeämnen i vardagen – såväl i salongen som i köket.
Marianne Peltomaa har skrivit en mångskiftande roman med teman som berör och engagerar och som sätter problem under lupp.
Som helhet känns romanen rätt så tungrodd, vilket kan bero på att författaren upprepar händelser och resonemang för att understryka, förtydliga och motivera ett visst handlande eller skeende, eller för att skapa en trovärdig och nyanserad gestaltning av en person i berättelsen.
Jag tror dock att berättelsen skulle ha blivit tätare, stramare och tydligare om man vågat stryka en del överlappningar och omtagningar.
* Rättelse 14.11.22 kl. 21:45: Alice har fått sitt namn efter staden Alice Springs, en stad i Australien, även om hon önskat att hon blivit namngiven efter Alice i Underlandet, protagonisten i Lewis Carrolls klassiska berättelse.
Lyssna på Kulturpodden om 1920-talet i backspegeln – handlar bland annat om Marianne Peltomaas roman Om detta talar vi inte:
