– Hörde du om min resa till London?
Richard Jensen står i spelartunneln på Gornik Zabrzes hemmastadion, bredvid en staty gjord av kol, och skakar på huvudet. Klubbens presschef Patryk Sosna blickar på försvararen och ler.
– Jag har rest mycket, men aldrig tidigare har ett flyg ställts in! säger Jensen med eftertryck.
Han har många stressfyllda och smått panikartade timmar bakom sig. Jensen var minuter från att försena sig till morgonträningen efter att ha träffat flickvännen i Englands huvudstad.
Först meddelades det att flyget var två timmar försenat, senare ställdes det in helt och hållet. Jensen fick leta efter ett ersättande flyg och hittade ett för några tior – från Stansted och inte Luton, där han befann sig.
Den extra hotellnatten och taxifärderna mellan flygplatserna gjorde att notan landade på flera hundra euro.
Men han hann i tid, och pustar nu ut efter en färgglad händelsebeskrivning. Sedan lägger han ett pekfinger i vädret och fortsätter:
– And then, the landing!
Ja, landningen gick inte heller som på Strömsö, på grund av elektronikproblem i planet. Men slutet gott, allting gott: Jensen tog sig till Zabrze i tid, även om nattsömnen bara blev ett par timmar lång.
Han avslutar historien med polackernas favoritsvordom:
– Kurwa!
Det senaste dygnet kan också lite karikerat användas som en miniatyrsammanfattning över Jensens karriär. Fotbollsresan till Polen via en lång mellanlandning i Holland har kantats av turbulens.
Känslorna har pendlat mellan ilska, frustration och uppgivenhet. Med några kortare lyckade, flyende sekvenser som strössel.
Men till slut har han hittat fram. Nu är han stabil A-landslagsman och Polenproffs. Han gläds över småsaker i vardagen, som att hitta en bastu nära lägenheten och få äta hirsgröt med laget.
Men skulle han göra det på nytt? Livet Jensen levt har inte varit normalt. Då fotbollsdrömmen legat i fokus har andra passioner strukit på foten.
När Jensen senare ska svara på frågan lindar han in svaret i en utläggning om att han är tacksam för allt han sett, upplevt och lärt sig. Att fotbollen format honom till personen han är i dag. Det vill han poängtera.
Men kontentan är ändå klar: Nej.
– Det vore galet att välja det på nytt.
Se Sportlivs minidokumentär om Richard Jensens långa, krokiga väg från Borgå till A-landslaget i klippet nedan.
”Hade ingen aning om det vuxna livet”
Gymnasium eller yrkesskola?
Det var frågan som Jensens jämngamla vänner brottades med för ungefär tio år sedan. Samtidigt grubblade Borgåkillen över ett vägval av betydligt större kaliber:
Ska jag flytta till Holland och försöka bli fotbollsproffs eller inte?
Svaret blev till slut ja. Nu, i en rymlig, fräsch och prydligt inredd lägenhet i Katowice – en knapp halvtimme från träningsanläggningen i Zabrze – kallar Jensen det hela för en naiv pojkdröm.
Som 15-åring var han övertygad om att proffslivet skulle bli en dans på rosor. Och det var alldeles självklart att både han och lillebror Fredrik ”Pikku” Jensen skulle spela tillsammans i A-landslaget.
– Jag hade ingen aning om det vuxna livet.
Precis som alltid var storebror steget före. År 2012 flyttade Richard till Enschede för att spela för Twentes juniorer och ett år senare följde Fredrik efter, trots att Tottenham och Aston Villa också var intresserade.
Sedan gick det som det gick: Rollerna byttes snabbt om. Richard satt på bänken under fyra ligamatcher säsongen 2015/16 – men fick inte debutera.
Följande säsong petades Richard från herrlaget, samtidigt som Fredrik kallades upp. Han tackade för förtroendet med många ligamål. Framgången kulminerade i en plats i A-landslaget och ett mål i debuten mot Österrike.
Det var en utvecklingskurva i raketfart. Det var ett bittert piller att svälja för en åsidosatt storebror. Det var en händelseutveckling som satte syskonkärleken på prov.
– Jag hade svårt att acceptera det. Efteråt stod jag och stampade i tre år. Jag hade nått en slags platå och hade känslan att allt arbetar emot mig. Att karriären inte blir till någonting, säger Richard Jensen.
De följande åren var lika svåra. Jensen fick se sin lillebror flytta till Bundesliga och spela i EM, medan han aldrig på allvar fick chansen i Twente.
Lillebror inspirerade då tvivlet infann sig
Tillbaka i Polen. Jensen har lämnat spelargången och tagit sig ut på stadion. I dag är det tomt på läktaren, som pryds av plakat av den svunna stortidens profilspelare.
Gornik Zabrze var en jätteklubb i Polen på 1950–80-talet och har 14 ligatitlar i prisrummet på stadion.
Klubben nådde sin största framgång för 52 år sedan. I den numera nedlagda cupvinnarcupen spelade Gornik tre (!) semifinaler mot Roma. Alla slutade oavgjort, två efter förlängning.
Upplagt för ett nervkittlande straffdrama efter den extrainsatta tredje semifinalen? Nej, nej, nej.
På gryniga bilder på Youtube kan man se den matchavgörande slantsinglingen som gjorde att de polska spelarna exploderade av eufori. Gornik föll mot Manchester City i finalen med 1–2 och följande säsong togs straffsparkstävlingar i bruk.
Gornik, som betyder gruvarbetare på polska, är en klassisk industriklubb. I takt med att gruvdriften minskat har förutsättningarna för klubben försämrats. I dag finns det inte längre en enda aktiv gruva i området och det har gått 34 år sedan den senaste ligatiteln. Klubbens budget är ungefär en fjärdedel så stor som toppklubbarnas.
Men den trogna följarskaran består.
För några dagar sedan var över 19 000 på plats och följde med då en otippad hjälte steg fram. Jensen klackade in det poängräddande 3–3-målet på stopptid i ligamatchen mot Piast Gliwice.
– Trycket på hemmamatcherna är på en helt annan nivå här än på Rodas matcher.
Tiden i Roda – division 1-klubben Jensen skrev på för 2018 och representerade i fyra år – beskriver han som turbulent. Klubben plågades av ekonomiska problem och en färggrann, nyckfull ägare.
Och sedan kom pandemin. Vardagen blev snabbt monoton för en isolerad fotbollsspelare som inte kunde umgås med familj och vänner.
– Jag kämpade för mycket med mina egna tankar och väggarna började så småningom att tala tillbaka. Just då kände jag: Vad är det här? Vad håller vi på med?
Jensen erkänner: Tanken om ett karriärslut infann sig. Men då det gungade som mest var lillebror en pelare det gick att luta sig mot.
Efter de inledande motgångarna i Twente svalde Richard sin stolthet och rensade luften med ett ärligt samtal med sin lillebror. Det gjorde att han hade lättare att andas och att den redan nära relationen stärktes.
Bröderna talar fortfarande med varandra varje dag och den här gången hade syskonrivaliteten förvandlats till någonting positivt.
– Pikku har varit en avgörande faktor då jag kämpat med valet att fortsätta eller inte fortsätta. Jag fick följa med hans framgång och tänkte att jag vill uppnå samma grejer.
Jensen hade en klar målbild i huvudet.
En. Enda. Jävla. A-landskamp.
Han tänkte: Efter det kan vad som helst hända och jag kan vara nöjd över min karriär.
Hyllas av Podolski: ”En härlig typ”
Trägen vinner, och till slut fick Jensen fart på flytet.
Det är svårt att peka ut exakt vad som gjorde att det vände. Det finns inte ett dramatiskt före och efter: I stället finns det flera komponenter som bäddade för en gynnsam ekvation.
För det första hade Jensen under coronatiden möjligheten att vila ut och satsa på högkvalitativ fysträning. Det gjorde mittbacken mindre skadebenägen och de sista åren blev mer framgångsrika för Rodas kapten.
Samtidigt lade många trotjänare i landslaget av efter EM. Då bland andra Paulus Arajuuri och Joona Toivio tackade för sig öppnades dörren på glänt för en viss vänsterfotad mittback, som har goda speluppbyggande egenskaper.
Och när chansen väl uppenbarade sig omfamnade han den. En A-landskamp blev snabbt fem och hittills har Jensen uppträtt moget och vägvinnande i landslagsdressen.
En sak brukar leda till en annan och i somras var Jensen betydligt hetare stoff på transfermarknaden än två år tidigare, då han var inställd på att lämna Roda men inte hittade en bra ersättande klubbadress.
Valet föll på en klubb i södra Polen. Jensen inspirerades av Gornik Zabrzes framtidsvisioner och av tanken att få spela ligafotboll i ett passionerat fotbollsland som gjort sig känt för rivig läktarkultur.
Att bli lagkamrat med Lukas Podolski skadade inte heller.
Den tyska målspottaren och världsmästaren från 2014 sätter sig ner med Sportliv efter träningspasset som Jensen var nära att försena sig till.
– Han är en härlig typ som är bra på att motivera killarna i omklädningsrummet. Richard visar exempel med styrka och explositivitet på planen. Han ger mycket till klubben och jag hoppas att han stannar längre än ett år, säger Podolski.
Lagets tränare Bartosch Gaul är inne på samma spår:
– Han bidrar med en massa positiv energi, är nyfiken och vill ständigt utvecklas. Han har tagit sig vidare steg för steg i sin karriär och det kräver karaktär och disciplin, säger Gaul och berättar att fansen snabbt fattat tycke för nyförvärvet.
Pilot, företagare eller fotbollsspelare?
En bokhylla kan berätta mycket om en person.
På sängen i Richard Jensens lägenhet ligger Aoife Abbeys Seven signs of life uppslagen i mitten och i bokhyllan trängs Thomas Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet med Haruki Murakamis Norwegian wood, och Jessikka Aros Putins troll. Håkan Nesser finns också med på ett hörn.
De flesta av böckerna är på finska, ett språk Jensen gärna läser på för att upprätthålla språkkänslan.
På matbordet ligger en tre veckor gammal Helsingin Sanomat.
– Mormor och morfar brukar skicka söndagens papperstidning till Polen. Det finns inte mycket som är bättre än att läsa den med en kopp kaffe, förklarar Jensen.
Med andra ord: Richard Jensen är långt ifrån ärketypen av en bortskämd, ignorant fotbollsdiva. Han är snarare anspråkslös, vetgirig och studievillig.
– Fotbollen har styrt mitt liv, men jag har alltid varit en person som behöver motvikt.
Utanför fotbollen har han gjort mycket: först tagit studenten på distans och sedan börjat på Hanken, där han nu studerar för andra året. Varit inblandad i en startup och senare grundat ett företag med lillebror Fredrik och pappa Henrik, som just nu fokuserar på vassbekämpning.
Ni läste rätt.
– Om jag skulle tala med Ricke 15 år skulle jag rekommendera honom något annat steg i livet än fotbollen
Om somrarna får han ibland ”ta till krattan” och strida i gyttjan mot den vildvuxna östnyländska vassen.
Han har också tagit en pilotlicens i Nederländerna.
– Jag har alltid brunnit för flygning. Det var ett fantastiskt sätt att stänga ut fotbollen från mina tankar fullständigt efter matcherna. För om man inte gör det kan det leda till väldigt farliga situationer uppe i luften.
Då man öppnar en dörr väljer man bort en annan.
Richard Jensens liv har präglats av träningar, matcher, strikt kosthållning och stundvis av ensamhet. Som belöning har han fått vara med om stora känslokast: euforirus och becksvart besvikelse.
Som 15-åring vek han av från en väg som kunde varit fylld av ungdomlig frihet, fester, studieliv, resor och meningsfullt arbete.
Hade han gläntat på en annan dörr i dag?
– Med den vetskap jag nu har om vad som krävs, hur mycket jag offrat, hur mycket tålamod jag behövt … att faktiskt välja det spåret på nytt, det låter absurt i mina tankar, säger Jensen och fortsätter:
– Som sagt så är jag otroligt tacksam för det som jag fått gå igenom. Det vill jag poängtera. Jag är otroligt glad, för det har gjort mig till den spelare och till den människa jag är.
Men:
– Om jag skulle tala med Ricke 15 år skulle jag rekommendera honom något annat steg i livet än fotbollen.
Vilket steg då? Svaret hänger i luften: stridspilot. Jensen skulle ha försökt ta sig in i Försvarsmaktens kanske mest prestigefyllda utbildning.
Nu blev det inte så. I stället får han en vecka efter intervjun ställa sig bredvid lillebror Fredrik och sjunga Vårt land, då bröderna för första gången startar en A-landskamp tillsammans.
Den naiva pojkdrömmen blev sanning, till slut.
Richard Jensen visar än en gång framfötterna i Nations League, först i det oavgjorda mötet mot Rumänien och senare i den avslutade segermatchen över Montenegro, som gör att Finland landar i andrakorgen i EM-lottningen.
Startplatsen i landslaget verkar vara permanent. Efter tio tunga år har Jensen äntligen hittat fram i sitt proffsliv.
Han blev aldrig stridspilot, nu får han i stället visa hur högt han kan flyga på fotbollshimlen.