I Kronoby kommun finns i dag fyra påtänkta vindkraftprojekt. De två som har kommit längst finns i Småbönders i Terjärv och Jolkka i Nedervetil, totalt 15 vindmöllor. För de andra, i Emet och Markjärv, pågår diskussioner med markägare.
Hittills är det få andra än Wistbacka som i offentligheten har höjt sin röst mot planerna.
– Absolut är jag en Don Quijote, men jag är lite äldre och tycker att jag inte har något att förlora. Och jag är inte ensam, men i Småbönders är det lite invecklat, alla känner någon eller är släkt med någon som får inkomster från området. De vågar inte yttra sig, säger Wistbacka.
I Terjärv är vindkraftkritikerna fler, säger Wistbacka. Han säger att han i sig inte är emot vindkraft. Men han tycker att det redan finns tillräckligt. Enligt honom borde Finland i stället satsa på reservkraft som kan ersätta vindkraften de dagar då det blåser lite eller inte alls.
– En energiform som går från noll till hundra på ett par timmar är inget att vilja ha. Det är bra då det blåser gynnsamt, men den reservkraft vi har i dag är kol.
Själv förespråkar Wistbacka i stället biogas, eller virke som i dag inte tas tillvara från skogarna.
Småbönders tog vindkraften i egna händer – målet är en vindkraftpark som gynnar byn
Blåser e naa?
En som också funderar på om det blåser tillräckligt är Terjärvbon Matilda Söderbacka. Hon har grundat en Facebooksida som heter Blåserenaa? Alltså: blåser det?
Men motståndet har varken blivit särskilt högljutt eller organiserat, verkar det som. Inget man pratar om på byn.
– Jag tror det finns en viss kritik. Men personligen brukar jag inte tala så högt om vindkraft. Jag startade Facebookgruppen för ingen annan gjorde det. Men vi måste samla folk och sprida information och använda vår demokratiska rättighet att göra vår röst hörd.
Söderbacka beskriver det ändå som en olustig situation. Man blir stämplad som motsträvig om man kritiserar vindkraft. Men egentligen handlar det inte om vindkraften i sig för Söderbacka.
– Jag tycker också i grund och botten att vindkraft är bra, men man måste se över hela livscykeln och göra en bedömning av helheten.
Hon ställer sig till exempel frågande till hur mineralerna vi behöver för vår konsumtion kommer till oss.
– I princip exploaterar vi tredje världen och så kan vi här skryta med att vi plockar ström ur luften, att det är grönt och jättebra. Det är lite gröntvättning i vindkraften också.
Motstånd tar tid och engagemang
Söderbacka hoppas att vi kunde se över vår konsumtion och vårt levnadssätt i stället för tro att vindkraften är lösningen.
– Det är obekvämt att prata om det, men vi är på väg i en spiral där allt bara blir värre. Och gör vi inget (åt klimatkrisen, reds anm) så är vi alla i strilet.
Hon kommer om och om igen tillbaka till samma tema: Att vi inte kan förvänta oss ekonomisk tillväxt i alla oändlighet.
– Jag önskar en samhällelig omvälvning. Att vi helt enkelt börjar konsumera mindre. Det finns andra ekonomiska modeller än konstant tillväxt.
En del orsak till att motståndet hittills varit ganska lamt är enligt Söderbacka och Wistbacka att den enskilda människan tvivlar på om hon kan påverka något alls, och så tar det både tid och energi.
– Det kräver jättemycket tid, resurser och energi, och hur ska vi orka och kunna sätta oss in i vad vindkraft faktiskt betyder, säger Söderbacka.
Samtidigt har hon en tro på att folket har makten.
– Om vi alla börjar kräva saker så kan vi göra skillnad.
I havet utanför Jakobstad finns inga ”gnälliga grannar”
Wistbacka bor nära den planerade vindkraftparken i Småbönders, och han har en fritidsstuga 1,5 kilometer från närmaste mölla.
– Vi behöver inte förstöra Kronobys vackra natur med vägar kors och tvärs, och vindmöllor som har brummande ljud. Det räcker till med det som redan är befintligt och under uppbyggnad.
Han tycker vindkraftparken som planeras i havet utanför Jakobstad är mer vettig i fråga om placering, och att den mängden energi som väntas komma från den räcker gott och väl.
– Och där ute finns inga ”gnälliga grannar”.
Men då säger Jakobstadsborna att de inte vill se möllor då de far ut med båten?
– Trettio kilometer är långt på havet. De ska fara långt innan de ser och hör dem, säger Wistbacka.