– Clas Zilliacus, min professor i litteraturvetenskap, sade - och jag tror att det också fanns skrivet på ett papper där på en glasdörr på institutionen vid Åbo Akademi:
”Skönlitteratur är facklitteratur om människan”.
– Det tycker jag är så otroligt fint och insiktsfullt sagt. Så upplever jag det verkligen, berättar Jakobstadsförfattaren Ulrika Hansson. I skönlitteraturen skriver vi om det vi längtar efter, förtydligar hon. I skönlitteratur botaniserar vi i vad det är att vara människa.
Vi går verkligen på djupet med hela känslospektrat av relationer och vardagsdrama och allt annat. På det viset blir skönlitteratur en faktasamling om vad det är att vara människa, säger Hansson
– Inom skönlitteraturen strävar vi ju också ständigt efter att gestalta det som på något vis är ”det rimliga skeendet”. Vad är rimligt inom berättelsens ramar? Vilket beteende är rimligt för den här huvudpersonen i den här situationen?
– På det viset ger skönlitteraturen oss en möjlighet att utveckla förståelsen för vad det är att vara en liten människa i en viss situation, under en viss tid och på en viss plats i vår värld, påpekar Hansson.
Att möta sina känslor av skuld
Nu är Ulrika Hansson aktuell med sin andra roman Fannys väg. I den närmar hon sig sina egna värsta rädslor.
Storasyster Fanny har trotsat de vuxnas förbud om att gå längs stora vägen. Hon har lillebror med sig. En bil rammar honom och han dör.
Hansson konstaterar att sådana verkliga olyckor också har hänt på hennes hemort och andra småorter med smala vägar, inga trottoarer eller fina cykelvägar. Och den bördan när någonting har hänt som någon då måste bära, den skrämmer henne mycket.
– Efter att jag blev mamma är jag egentligen helt hudlös mot sådant, jag har otroligt svårt att läsa eller prata om det här att barn dör. Det är så svårt, det är så svårt, upprepar Hansson.
Det att det bränner så, tänker hon att ledde till att hon var tvungen att skriva om det. Som ett slags sätt att närma sig det hon är allra mest rädd för.
– Men jag ville också se något slags ljus i det hela. Att det finns någonting efter skulden, påpekar Hansson.
”En helt vanlig människa”
Vi återkommer till skulden och den eventuella upprättelsen, men först några ord om vem författaren och journalisten Ulrika Hansson är. Själv beskriver hon sig som ”en helt vanlig människa”.
I likhet med Fanny har också hon rätt nyligen återvänt till Österbotten. Under sina studieår i Åbo mötte hon sin blivande man.
Efter ett antal år i Dalarna bodde de ungefär tolv år i Helsingfors. I huvudstaden föddes deras två söner, familjens ”stadilaisia”, som Hansson leende beskriver dem.
Hansson har själv vuxit upp i Terjärv. Där föddes hon som sladdbarn, berättar hon, i en trygg familj med två äldre syskon.
2017 fick Hansson tredje pris i Solveig von Schoultz tävlingen. Det blev startskottet för henne att våga försöka förverkliga den tidigare ”ouppnåeliga” drömmen om att skriva fritt och skönlitterärt, säger hon.
2020 debuterade Ulrika Hansson med sin första roman, Jaktlaget.
I den handlar den yttre kampen om de tusentals skrattmåsar som till ortsbornas sorg och bortom myndigheternas frånvända blickar sommar efter sommar skränar och smutsar ner sjön.
Den tysta, dolda kampen i Jaktlaget försiggår inom hemmets väggar. Här beskrivs ett långt och olyckligt äktenskap där rädsla och tystnad länge gör en förändring omöjlig.
Svårigheten att komma vidare
Också i Ulrika Hanssons nya roman Fannys väg handlar det om svårigheten att komma vidare, om att förtränga livsnödvändig kommunikation och om tystnad på olika sätt.
– Det är svårt det där när man inte får alla verktyg man skulle behöva för att gå vidare. Just för att andra också är bristfälliga, med sina hämningar och svårigheter att berätta och avslöja saker, konstaterar Hansson.
Ibland kan det också handla om dubbla lojaliteter, och då kan det bli riktigt svårt, säger hon. Om man tänker sig att man inte kan tala ut med en person och ge den verktyg till att gå vidare eftersom man då gör livet svårt för någon annan, som kanske inte är förövare men som behöver skyddas av en eller annan orsak, då är man ju verkligen i ett alldeles omöjligt dilemma, påpekar hon.
– Där vill jag själv inte hamna ... där finns ju liksom inga rätta svar egentligen och det är ju det som är så problematiskt med det här livet, suckar hon och skrattar uppgivet.
I Hanssons nya romanbygge handlar det för Fannys del om att hon hela livet har hemlighållits de rätta sakförhållandena kring förövaren. Här finns en hel del omständigheter som kunde ha fått Fanny att må bättre långt tidigare om hon fått vetskap om dem.
Främst är det väl skammen som har satt stopp för det. Skammen när samhällets normer har överskridits och ingen vill tala om det utan locket läggs på.
Vägen till möjlig upprättelse
Samtidigt vill Ulrika Hansson se en utväg ur dylika situationer:
– Jag ville också se ... någon slags upprättelse och möjlighet till att leva vidare, att det finns någonting efter skulden. Det var det jag också ville åt, konstaterar Hansson.
Men varken i det verkliga livet eller i romanen sker det i ett slag, utan det är en lång process att frigöra sig från känslor av skuld. Att klä det av sig och försöka acceptera sig själv och livet som det är och som det blev, säger hon.
Och ibland måste vi ju för alltid leva vidare med delar av en skuld. Och hur orkar man då? Det är också intressant, tycker Hansson.
– Då behöver det inte heller vara dramatiska saker som handlar om liv och död, påpekar hon.
Om man till exempel har upplevt att man har varit en otillräcklig förälder. Man kanske ser i sitt vuxna barn att det kunde ha varit annorlunda om jag hade si eller så...
En sådan vardagsskuld måste vi ju nästan var och varannan på något sätt hantera. Och ändå orka hitta glädje och motvikt och liksom försoning.
Samtidigt är det inte lätt då gamla minnesbilder aktiveras, som för Fannys del när hon kommer i situationer och på platser där hon blixtsnabbt kastas in i det förflutna.
I föräldrahemmets trappa minns hon till exempel hur hon som barn stått utanför föräldrarnas sovrumsdörr på natten och velat gå in, men då hört deras viskande samtal. Och hur hon stelnat till när hon hört faderns röst om hur ursinnig han ibland blir när han ser på henne.
Den där livsviktiga verktygsbacken
En karaktär i Hanssons nya bok som är ett bra exempel på hur illa det kan gå under ett helt liv om saker inte reds ut är förövaren själv. Kuvandet och skammen från uppväxten har gjort personen till en hukare, som inte vågar träda fram och erkänna sig skyldig till påkörningen.
– Jo han är verkligen typexemplet på hur det blir när saker och ting stängs in, säger Hansson.
Samtidigt var hon mån om att förövaren inte bara skulle bli den här hemska, otäcka, vedervärdiga människan man inte alls kan ha någon förståelse för. Hon ville också visa på hans smärtpunkter, svaghet och längtan efter gemenskap där han sitter på bensinmacken eller biblioteket.
– Men där finns ju då den här tudelade sidan av det att är förövaren värd det då? Skall han få den biten av livet? Det är det som Fanny kämpar med, konstaterar Hansson. Och där är svaret öppet i boken.
Själv tänker Hansson att alla människor förtjänar en ny chans. Men endast om man ärligt kan vidkännas den man är och det man har gjort.
Och om personen själv inte förstår sin skuld? undrar jag. Ja, sådana människor har man ju också mött, som helt enkelt inte har den förmågan, svarar Hansson.
– Och där vill jag ju på något sätt se det som en oförmåga och inte en ovilja. … att jo det ser ut som ovilja. Men i grund och botten så kanske det faktiskt är en oförmåga att kunna säga jag hade fel.
Det blir en sådan prestigeförlust, personen tappar ansiktet så hen inte orkar med det eller ens klarar av det. Och det är väldigt förödande för relationer, arbetsgemenskaper och så vidare.
– Men att våga kapitulera, det är nog ... i mina ögon vägen till frihet ...då blir det också enklare att inte tänka sig att man måste hålla uppe de här ständiga fasaderna. ... Ju mer vi kan liksom glänta på gardinen till det där som finns bakom, desto bättre blir världen, tror jag, konstaterar Ulrika Hansson.
Men upprättelsen, den kräver ju att om inte förövaren själv så åtminstone folk omkring börjar prata och öppna upp om vad som har hänt, tillägger jag. Och hur det går för Fannys del med den saken, det framkommer i Hanssons nya roman.
Det står i alla fall klart att Ulrika Hansson med denna berättelse ger oss möjligheten att fundera vidare på vår förståelse för vad det är att vara just den lite på fyrtioåriga kvinnan Fanny, ”en liten människa i en viss situation, under en viss tid och på en viss plats i vår värld”, som Ulrika Hansson inledningsvis konstaterade.
