Kvällen den 7 maj 2015 förpassade Centerledaren Juha Sipilä SFP i opposition för första gången på 36 år.
I stället bildade han regering med Samlingspartiet och Sannfinländarna. Ledartrion i regeringen bestod av Juha Sipilä (C), Alexander Stubb (Saml) och Timo Soini (Sannf).
Under den dramatiska regeringsperioden balanserade SFP mellan att stöda regeringens ekonomiska politik – till exempel Sipiläs hårdnackade krav på ett konkurrenskraftsavtal som sänkte lönerna – och att starkt angripa regeringen i till exempel flykting- och språkpolitiken.
Beslutet att lämna SFP utanför var Sipiläs, men i bakgrunden fanns ett starkt krav från Timo Soini. Även om Soinis parti ville avskaffa den obligatoriska skolsvenskan var det inte språkpolitiken som fällde SFP. Snarare handlade det om makt.
– Soinis resonemang var ganska intressant. I den borgerliga regeringen såg han att Sannfinländarna skulle stå till vänster om Centern i den ekonomiska politiken, medan Samlingspartiet skulle stå till höger. Här skulle SFP ha varit mot Sannfinländarna och ett stöd för Samlingspartiet, säger Henrik Stenbäck.
Beskedet om att SFP lämnats utanför regeringen mottogs enligt Stenbäck i riksdagsgruppen med lika delar chock och lättnad över att slippa sitta i en konservativ högerregering.
– Jag tror att det var en nyttig period. Borta var den här lojaliteten som litet parti i en regering som fanns i ryggmärgen. Och nu fanns det en frihet att också ideologiskt titta på frågorna, säger Stenbäck.
Sipilä flirtade med SFP under två regeringskriser
Stenbäck delar med sig av intressanta detaljer från kulisserna. Som när Samlingspartiets partiledare Alexander Stubb försökte värva Ålands nyvalde riksdagsledamot Mats Löfström.
”Det är Alex här moj”, lär samtalet ha börjat.
Vad intresset byggde på kan man diskutera. Om manövern hade lyckats skulle Samlingspartiets riksdagsgrupp ha blivit större än Sannfinländarnas. I regeringsprogrammet nämndes Åland inte med ett ord, och under förhandlingarna glömde man bort att utse en minister med ansvar för landskapet.
På sommaren 2017 valde Sannfinländarna Jussi Halla-aho till partiordförande och regeringen stod inför en allvarlig kris. Varken Orpo eller Sipilä vill ha in honom i regeringen.
SFP förberedde sig då seriöst på nya regeringsförhandlingar och en allmän tippning var att Sipilä skulle ersätta Sannfinländarna med SFP och KD. Det gick annorlunda: Sannfinländarna splittrades och utbrytarna Blå framtid klamrade sig fast vid sina ministerposter.
Men den nuvarande partiledaren Anna-Maja Henriksson var inte den enda som fick samtal av Sipilä.
Redan i november 2015 höll Samlingspartiet på att flyga ut ur regeringen på grund av ett gräl om vårdreformen.
Stenbäck berättar att den dåvarande partiledaren Carl Haglund under ett samtal från Sipilä på stående fot fick lista vilka krav man ställde för regeringsmedverkan. Haglund visade aldrig någon iver för oppositionspolitiken och avgick året därpå från sina politiska uppdrag.
– Vi hade en statsminister som ville ha alternativa planer. Han använde det här som ett hot för att hålla ihop regeringen.
– Men i synnerhet efter valet av Halla-aho var nya regeringsförhandlingar ett seriöst alternativ. Sipilä visste ändå att SFP skulle ha blivit tungan på vågen och han var kanske inte beredd att rätta till linjen i sitt regeringsprogram så mycket.
Ingen katastrof för svenskan
Under Sipiläs regeringsperiod diskuterades svenskans ställning och bristen på respekt för de svenskspråkigas grundläggande rättigheter aktivt i svenskspråkiga medier.
Bland annat en pamflett av Anne Suominen skapade rubriker.
Enligt Stenbäck kan man ändå inte tala om stora domänförluster.
En tingsrättsreform ledde visserligen till att tvåspråkiga tingsrätter i Borgå, Raseborg och Karleby lades ner. Men ett försök med frivillig skolsvenska rann ut i sanden, dels på grund av bristande intresse hos eleverna, dels för att undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) saknade entusiasm för projektet.
SFP:s mest synliga kamp handlade om Vasa centralsjukhus.
– Många kanske tänker att det var en vård- eller regionalpolitisk frågan. Men det var primärt en principiell språkpolitisk fråga att man inte ville ge fulljour till sjukhuset i Vasa, i det enda landskapet där det är jämt mellan språkgrupperna.
Enligt Stenbäck lyckades SFP i samarbete med den övriga oppositionen i den här frågan bädda för följande regeringsperiod, även om vårdreformen föll på grund av oenighet mellan regeringspartierna.
Kan SFP tvingas i opposition igen?
Stenbäcks slutsats är att tiden i opposition gav partiet och riksdagsgruppen mod. Möjligen gav det utdelning redan under regeringsförhandlingarna 2019. Under förhandlingarnas sista dag satte SFP hårt mot hårt.
Stenbäck beskriver hur riksdagsgruppen spelade högt för att få igenom kravet på två ministrar. Det lyckades – även om man inte fick två ministerier.
Regeringsprogrammets skrivning om att möjligen återinföra det andra inhemska språket som obligatoriskt ämne i studentskrivningarna var ändå inte SFP:s förtjänst. Initiativet kom från den blivande statsministern Antti Rinne (SDP).
Efter valet 2015 valde Juha Sipilä mellan två stora partier: SDP och Samlingspartiet. Om valet hade fallit på SDP hade Sipilä gärna tagit in SFP i regeringen. Kanske hade det varit möjligt med Soinis sannfinländare.
Hur situationen ser ut efter valet i april 2023 vågar Stenbäck inte förutspå. Han tror ändå att SFP helst ser tiden i opposition som ett undantag.
– SFP har aldrig haft några svårigheter att samarbeta med Samlingspartiets liberala falang. Men förstås är det ett stort frågetecken vilken roll Sannfinländarna kommer att ha. Och nu handlar det om sannfinländare som är ganska mycket fränare än Soinis parti, säger Stenbäck.
– Inget parti vill sitta i opposition, det är i regeringen makten finns.