Signaturen Ella skrev till Norrena & Frantz:
Jag var bara 42 år när jag blev änka. Flera av mina barn är ännu under 18. Det här är en upplevelse jag inte alls varit beredd på: att sörja, att inte klara av att arbeta, att försöka finnas till för barnen i deras stora sorg fast jag är så ledsen själv ... Välmenande människor säger att jag ska vara glad att jag har barnen så jag slipper vara ensam. Men inte ens barnen kan ta bort den krampaktiga oro jag bär inom mig. Hur ska det gå för oss? Jag håller skenet uppe och uppfattas som så stark. Men inom mig kan jag knappt andas.
Ella
När ens partner blir svårt sjuk eller dör i ung ålder finns det inte alltid utrymme för änkans eller änklingens sorg.
Barnen ska tröstas, hunden ska rastas, bostadslån ska betalas, bilen ska tas till besiktning. Allt dundrar på som förr fast ingenting är som det ska.
Omgivningens reaktioner är inte alltid de optimala. Sorg är skrämmande, en del ”vänner” drar sig hellre undan än att möta sorgen och erbjuda hjälp.
Har du varit med om samma sak som Ella?
Har du också förlorat din partner som ung?
Hur hanterade du din sorg? Fick du hjälp? Hurdant stöd hade du behövt av omgivningen?
Blir det bättre med tiden? När lättade det för dig?
Hur ser din livssituation ut i dag? Känner du att du kunnat gå vidare? Har du hittat en ny partner, hur snabbt gick det?
Om du har träffat en ny kärlek, vilken var omgivningens reaktioner?
Dela gärna med dig av din berättelse! I avsnittet som publiceras den 29.10 kommer vi att ha med oss terapeuten och kuratorn Tanja Forslund, som har arbetat mycket med människor i sorg.
Du är alltid anonym när du skriver till Relationspodden, ditt brev kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.
Har du förlorat en partner i ung ålder?
Formuläret för att delta har stängt.