Arne Kaijser, professor emeritus i teknikhistoria vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, skrattar till på videoskärmen.
– Det förundrar mig verkligen att man i Finland efter de kapitala misslyckandena med Olkiluoto 3 och Fennovoimas problem i Pyhäjoki fortfarande har så starka intressen för kärnkraften och att man fortfarande vill bygga mer, säger Kaijser.
Det är mycket som förundrar Arne Kaijser.
Som att alla politiska partier i Finland nu vill bygga ut kärnkraften.
Så tycker riksdagspartierna om kärnkraften – inte ens De Gröna utesluter en utbyggnad
Som den svenska nytillträdda regeringens löfte om ett ny kärnkraft i drift år 2030, om bara åtta år.
Jag tror att 2045 är mera realistiskt.
– Jag tror inte alls att det är realistiskt, jag tror att det är rent önsketänkande. 2030 tror jag är i stort sett omöjligt, säger Kaijser.
Kaijser hänvisar till internationella erfarenheter. I Finland är Olkiluoto 3 fortfarande inte i fullt bruk, tretton år efter utsatt tid. Erfarenheterna från Flamanville i Frankrike, men också från Storbritannien och USA pekar i samma riktning.
– Får man något klart till mitten av 2030-talet är det en fantastisk framgång. Jag tror att 2045 är mera realistiskt.
Ingen lösning på klimatproblemet
I måndags meddelade Fortum att man utreder möjligheterna att bygga ut kärnkraften i Finland, Sverige och övriga Europa. Utredningen omfattar både traditionella stora reaktorer och så kallade små modulära reaktorer.
Utredningen ska klarlägga hur kärnkraften kan användas för att skapa säker tillgång på el, självförsörjning och koldioxidneutralitet.
Arne Kaijser anser inte att kärnkraften kan utgöra någon stor del av lösningen på klimatproblemet ens globalt, även om till exempel Ryssland och Kina bygger nya kraftverk.
– Nej jag ser verkligen inte det. En orsak är att de uranfyndigheter man känner till inte kommer att räcka.
Vem vill ha Kina som kärnkraftsbyggare i sitt land? Vem ska bygga kärnkraften?
För tillfället verkar kärnkraftsbyggen bara lyckas i länder som saknar demokrati. I Europa försvårar säkerhetskrav efter katastroferna i Tjernobyl och Fukushima nya byggen.
Och en stor fråga är vem som ska bygga kärnkraftverken.
– Ja, det kan man verkligen undra. De som bygger mest globalt är (ryska statsägda) Rosatom. Men Rosatom måste vara politiskt omöjligt under lång tid framöver i Europa och i Norden.
Vad återstår då, frågar sig Kaijser. Franska Framatome som ligger bakom farserna i Olkiluoto och Flamanville? Kinesiska företag som för tillfället försöker lära sig bygga reaktorer?
– Men vem vill ha Kina som kärnkraftsbyggare i sitt land? Så ja, vem ska bygga kärnkraften?
Kaijser förundrar sig över att Finland och Sverige inte i stället satsar ännu mer på vindkraft. Han gör ett tankeexperiment.
– Om man istället för att bygga Olkiluoto 3 hade byggt vindkraft, hade man säkert producerat el redan 2008. Man kanske hade kunnat komplettera med pumpkraftverk, en teknik som det talas väldigt lite om.
Stor osäkerhet om små reaktorer
Politiker talar för tillfället gärna om små kärnkraftverk, de små modulära reaktorerna eller SMR. De grönas gruppordförande i riksdagen Atte Harjanne ställde i ett pressmeddelande i veckan upp mål för att sådana ska användas i Finland redan före 2030.
Kaijser säger att tekniken har många fördelar men att en sådan tidtabell inte är särskilt realistisk.
– Det vore mer realistiskt att säga, låt oss utreda och forska och så kan vi fatta beslut 2030 om små modulära reaktorer. Men i dag är osäkerheten om dem väldigt stor.
Enligt Kaijser finns det ett stort globalt intresse för SMR, men det är för tidigt att bedöma om det är en kommersiellt gångbar teknik. Fördelarna är att små reaktorer, liksom för övrigt vindkraft, gör tillgången på energi mindre sårbar än stora kärnkraftverk som ibland måste tas ur bruk.
Kärnkraften är inte planerbar
Ett allmänt argument för kärnkraften är att den kompletterar vindkraften när det inte blåser. Kajser anser inte att argumentet håller streck.
– I Sverige har det talats väldigt mycket om planerbar el. Då framhålls alltid kärnkraft och fossilkraft som planerbar.
Enligt Kaijser är kärnkraften ändå inte alls planerbar. Han lyfter fram Olkiluoto 3 som ett exempel, ett annat är Ringhals 4 i Sverige som är ur drift nu när elen skulle behövas som mest.
– Vindkraften har självklart sina speciella egenskaper, den genererar el när det blåser. Men med dagens meteorologi har man en ganska god framförhållning. Och i Norden har vi vattenkraft som kan gå in när det inte blåser.
Framför allt tror Kaijser att både privatpersoner och industrin får allt större möjlighet att styra sin konsumtion till tillfällen när det finns ett överskott av el. Han tror att det inom några år kommer att finnas nya sätt att att anpassa elkonsumtionen efter tillgången på el.
– Många skaffar nu avtal som gör att man kan utnyttja billig elkraft på natten för att använda värmepumpar eller ladda sin elbil. Det här tror jag kommer att bli mycket större de närmaste åren, att kunderna anpassar sin förbrukning till varierade elpriser.