Jag minns inte exakt när jag doppade tårna i skräckgenren, men jag vet att det var tidigt i barndomen och att Dracula (1992) måste ha varit en av de första upplevelserna.
Ibland brukade jag övernatta hos mommo i hennes lägenhet. Där snurrade teven oftast på under kvällarna och en kväll gick Dracula på någon kanal. Det närmade sig läggdags och jag, knappt mycket äldre än åtta år, satt i ett mörklagt vardagsrum och tjuvtittade på en del av filmen medan mommo påtade i köket och inte hade full koll på vad jag sysslade med.
Knappast såg jag mer än femton minuter men scenen då Dracula låter sina brudar suga Jonathan Harkers blod etsade sig fast i mitt minne. Den natten sov jag dåligt i ensam i mommos säng medan hon låg i gästrummet.
Ett annat av mina tidigaste skräckminnen är den kanadensiska antologiserien Are You Afraid of the Dark? (Vadå, mörkrädd?) som visades på Yles kanaler på eftermiddagarna när jag gick i lågstadiet i slutet av 90-talet. I den samlas en grupp ungdomar vid en lägereld mitt i natten och berättar spökhistorier åt varandra som man sedan får se en filmatisering av.
Redan introt till serien fick kalla kårar att krypa upp längs lilla Fredrikas ryggrad: en båt som skvalpar vid en strand, knarrande gungor och prasslande löv, en fönsterlucka som slår mot karmen i regnet, okroppsliga barnskratt medan kameran sveper längs med golvet på en dammig vind och fokuserar till sist på en otäck docka, tunga steg och en dörr som öppnas.
Jag såg stora delar av serien igen för kanske tre år sedan. Det var kanske framför allt en småmysig, nostalgisk upplevelse. Men serien var förbaskat skrämmande när jag kom hem från skolan och knäppte på teven. Jag fick så hemska mardrömmar av serien att mina föräldrar i något skede förbjöd mig att titta på den, men jag gjorde det ändå i smyg.
Dracula och Are You Afraid of the Dark? var början på det jag skulle kalla en nästan morbid fascination för skräck som håller i sig fortfarande, det här med att inte kunna slita bort blicken trots känslan av obehag. En förkärlek för speciellt spökhistorier och vampyrer. På något sätt känns fiktiv skräck ändå som ett tryggt sätt att möta och bearbeta rädslor och sådant som oroar en.
Då hade någon i gänget oftast släpat med sig en riktigt skit c-klassfilm på dvd, så gott som utan undantag en film där poängen mest var att det ska vara riktigt eländigt och äckligt och att så mycket blod och andra kroppsvätskor som möjligt ska stritta
Skräckfilmen fick en ännu större roll i mitt liv i tonåren. Det var då jag började konsumera den på allvar. Min barndomskompis och jag kollade ofta på skräckfilmer tillsammans. Minns speciellt The Grudge (2004) som jag fick på dvd när jag gick i nian, mest för att jag hade dille på Buffy då och Sarah Michelle Gellar hade huvudrollen i filmen.
Min kompis kom hem till mig efter skolan och så tittade vi på den medan vi var ensamma hemma. Där satt vi båda och skruvade på oss, höll händerna framför ögonen och var skiträdda trots att det här var mitt på ljusa dagen. Till och med skrek av rädsla. Sedan hoppade vi båda högt när min mamma öppnade ytterdörren. Den filmen hör fortfarande till de starkaste skräckfilmsupplevelserna jag har.
Vid ungefär den här tiden så hörde det också till att kompisgänget hade filmkvällar eller tittade på film i samband med andra fester. Då hade någon i gänget oftast släpat med sig en riktigt skit c-klassfilm på dvd, så gott som utan undantag en film där poängen mest var att det ska vara riktigt eländigt och äckligt och att så mycket blod och andra kroppsvätskor som möjligt ska stritta. Något jag brukar kalla för tortyrporr, tänk till exempel Saw (2004) och Toolbox Murders (2004).
En av dem, Hostel (2005), såg vi på en av mina bästa vänners födelsedagsfest. Den äcklade mig så mycket att jag måste gå bort efter halva filmen medan de andra satt kvar, fastklistrade vid teven. Jag mådde otroligt dåligt ganska länge efter det och brukar fortfarande undvika just den typens filmer.
Häng med under en helkväll med fokus på skräckfilm – direktsänt på Yle X3M och Yle Arenan
Jag älskar fortfarande skräckgenren, över tjugo år senare. För mig finns det inget som slår en riktigt bra spökhistoria, speciellt om den utspelar sig inom hemmets fyra väggar. Hemmet som borde vara tryggt tills ett osynligt hot tar sig in där. Vad gör du då du inte har någonstans att fly? Ofta blir det också psykologisk skräck, slasher, zombier och vampyrer. Och ja, nu skrev jag ju precis att jag inte gillar tortyrporr, men det är inte riktigt samma grej som slasher i min värld.
Numera konsumerar jag skräck mer sporadiskt, allra helst hemma i ett kolmörkt rum. Stämningen ska vara rätt, helt enkelt. Mest skräck blir det under hösten och inför Halloween, men också paradoxalt nog på sommaren. Jag har kusiner i Sverige och det har blivit lite av en tradition att vi kollar på (dåliga) skräckfilmer när vi träffas den där ena veckan om året.
Jag blir sällan riktigt, riktigt rädd på ett sätt som ger mig mardrömmar längre, men den där morbida fascinationen finns där fortfarande. Mike Flanagans Netflixserier (The Haunting of Hill House, Midnight Mass), The Conjuring (2013), Train to Busan (2016), It Follows (2014) och The Babadook (2014) hör till mina genrefavoriter från de senaste åren, sådant som har fastnat i minnet likt de där tidigaste upplevelserna i barndomen.
Skribenten jobbar som reporter på Yle Östnyland och hörs i skräckfilmskväll på Yle X3M.
Formuläret har stängts.