Tonåringar är synonyma med skräckfilmer. Ofta är det de som är mördarnas offer, de är den tilltänkta målgruppen och det är just i tonåren de flesta av oss först stiftar bekantskap med skräckgenren. Nu görs filmer på nytt med en tydligare vuxen ton vilket märks i allt från stämning till casting och tematik.
Splatter vs klassiker
Jag var tonåring under mitten av 2000-talet till en bit in på 2010-talet. Det var en usel tid för att bli biten av skräckfilmsflugan, åtminstone funkade det inte för mig. Några juveler dök givetvis upp på DVD och alla millenialers kära Pirate Bay: The Ring (2002), The Grudge (2004) och Paranormal Activity (2007) för att nämna några.
Men fokus i genren låg på sadistiska fällor, våld för våldets skull och chockeffekt. I fören gick Hostel och Saw-filmerna som enligt god skräckfilmstradition blev sämre för varje uppföljare.
Jag var en lillgammal filmfantast och för mig funkade aldrig splattervågen på grund av den totala avsaknaden av finess. Jag ville inte bara ha en skräckfilm, jag ville ha en bra film också. Därför sökte jag mig till klassikerna, odödliga verk som The Shining (1980), The Omen (1976), Alien (1979) och Fredagen den trettonde (1980) höll en helt annan nivå.
Ett stort skifte mot klassikernas håll har skett under senare delen av 2010-talet, men ofta med en modern tvist.
Skräckfilmer är nu för tiden bra filmer som bara råkar vara skräck. Vi ser fler och fler filmer som är skrämmande och smarta, inte bara intressanta för korta kickar och jump scares.
Missförstå mig rätt, skräck med fokus på att tjäna snabba slantar på splatter rullas fortfarande ut i mängd och massor, men mängden ambitiös skräck har ökat lavinartat.
Den nya vågens början
I havet av billig skräck har det alltid funnits guldkorn, men 2010-talet innebar något av en renässans och den fortsätter under 2020-talet. Att säga var och när det började är inte helt enkelt. Vissa hävdar att The Conjuring från 2013 markerar den första vändpunkten. Den rör sig i klassiska skräckvatten men med en helt annan stämning än många andra i genren. Filmen handlar om paret Warren, två paranormala utredare som du ringer när du är rädd att du har en demon i källaren.
Robert Eggers The Witch (2015) är en annan av de tidiga med en tydligt egen ton, betydligt starkare och mer säregen än The Conjuring. 1630 flyttar en familj till randen av en mörk skog. Missväxt, oberäkneliga djur och ett försvunnet barn, någonting ondskefullt lurar i skogen och dottern Thomasin (Anya Taylor-Joy) får skulden när hon anklagas för att vara en häxa. Jag tycker att The Witch mer än The Conjuring markerar starten på den nya vågen.
Stämningen är den stora skillnaden, de tar ett steg tillbaka och jobbar mer med en krypande känsla av fara och fruktan, man vet inte var man har karaktärerna och vad som är sant eller falskt. Många små detaljer bygger upp till en kuslig helhet i snyggt foto och resulterar i en film med en kvardröjande känsla av att det är något vi inte sett tidigare.
En annan milstolpe är Hereditary från 2018 av skräckstjärnskottet Ari Aster. Mörk och fylld av sorg och fruktan slinker den in under huden. Aster lyfter skräcken till att handla om sorg, trauma och ödets kraft.
Aster jobbar mycket med det visuella, vilket framförallt syns i Midsommar (2019). Med våra nordiska midsommartraditioner som fond låter han fasan jobba i fullt dagsljus när en svensk sekt skuttar runt i folkdräkter och vi bara vet att något är fruktansvärt fel.
Fenomenet Jordan Peele
Man kan inte prata om den nya vågen av skräck utan att nämna fenomenet Jordan Peele. Med rötterna i humorsketcher steg han plötsligt fram som den intressantaste rösten i skräckgenren med hitdebuten Get Out (2017).
Smart skräck som rör sig mer i thrillergenren med ett tydligt politiskt budskap som underton. Kombinationen av kusligt och kul visade sig vara ett succérecept som gav Peele en Oscarstatyett för bästa originalmanus, en heder aldrig tidigare given åt en skräckfilm.
Sedan dess har Peele levererat två filmer för eget manus och regi, Us (2019) och Nope (2022). Ingen av dem lika hyllad som debuten men likväl efterlängtade och analyserade till småsmulor av både tittare och kritiker. Peele har förtjänat en plats bland filmmakare som väcker enormt intresse enbart på basis av namnet. Kritiker, filmälskare och skräckfans samlas som en kult vid biljettkassan vid varje nytt filmsläpp.
Nischade produktionsbolag
En central orsak till att skräckfilmer tagit stora steg framåt på senare år är att några filmstudior fokuserat specifikt på dem. Majoriteten av alla stora skräckfilmer som görs produceras av två studior: Blumhouse Productions och A24.
Blumhouse gör ofta de mer ”typiska” filmerna och franchiserna, de har stora flaggskepp som The Purge, Halloween, Paranormal Activity och Insidious för att nämna några. Blumhouse producerar högklassigt om än något förutsägbart.
A24 är independentstudion grundad 2013 som filmälskare älskar att hylla för dess originella filmer. De gör inte enbart skräck, men många av den nya vågens största succéer kommer härifrån. The Witch (2015), It comes at night (2017), The Lighthouse (2019), Midsommar (2019) och X (2022) för att nämna några.
A24 är ursprungligen ett distributionsbolag vilket kanske är svaret på att deras filmer ofta är så olika, de kommer från ett håll där de köper in och distribuerar filmer de tror på, utan att blanda sig i produktionen allt för mycket. En stor del av deras succérecept även i originalproduktioner verkar vara att jobba med intressanta regissörer och manusförfattare som får fria händer med sin vision.
Streamingskräckens genomslag
För skräck gäller samma som för alla andra filmer- och TV-serier - Streaming har haft en enorm inverkan. Det görs mer för fler plattformar hela tiden.
Specifikt för skräcken är den största skillnaden kanske hur den tillgängliggjorts ytterligare. När något blir ett fenomen nu är det ofta genast tillgängligt för hela världen. Den största skräcksuccén på streaming är kanske Bird Box (2018) med Sandra Bullock som en desperat mamma trevande i mörkret med ögonbindel för att undkomma monster som gör en galen om man tittar rakt på dem.
Streamingen funkar även som en inkörsport för skräck. Jag vågar påstå att intresset för skräck, framförallt bland unga, inte skulle vara det samma om det inte vore för Stranger Things (2016–).
Serien flörtar med klassiska skräckklyschor, sci-fi och nostalgi men paketerar det extremt underhållande och hjärtevärmande, vilket drar in människor som annars inte skulle se på skräck. Via tonåringarna i Hawkins har många tittare definitivt halkat in på tyngre skräckfilmer.
En av de intressantaste regissörerna i skräck just nu är Mike Flanagan, en man som på senare år främst jobbat med Netflixserier som Haunting of Hill House (2018), Midnight Mass (2021) och senast skräckinkörsporten The Midnight Club (2022) för en yngre målgrupp. Hans verk kvalar definitivt in under den nya vågen med tydliga teman som beroende, trauma, skuld och ånger.
Skräckmästaren Stephen Kings katalog av material att adaptera verkar aldrig ta slut, en ny serie eller film är på väg nästan månatligen, varav de flesta direkt för streaming. Den största på senare år är IT (2017) och Pet Sematary (2019) som faktiskt gick på bio, men efter dem har vi sett The outsider (2020), The Stand (2020) och nu senast Mr. Harrigans Phone (2022) gå direkt till streaming.
Nordiska våg på väg?
Film och tv i Norden har alltid haft svårt för genrefilmer, marknaden är smal och kostnaderna stora. När det väl satsas lägger filmstiftelser och public service-bolag hellre pengarna på historiska kostymdrama eller naturfilm med renar än bloddrypande knivar.
Låt den rätte komma in (2008) var före sin tid och hör enligt mig solklart till vad jag nu dubbat till den nya vågen av skräck, men sedan den har det varit relativt tyst från nordisk skräck.
Men nu står nu den nya vågen och knackar på dörren. Med distinkt nordisk blick på filmskapande görs automatiskt något eget här, utan att falla i troperna skapade på andra sidan Atlanten. Bara de senaste två åren har nästan alla nordiska länder haft premiär för hyllade skräckfilmer.
Norska Eskil Vogts film De Oskyldiga (2021) handlar om fyra barn på sommarlov i ett norskt bostadsområde. De leker i skogen där det visar sig att de har oförklarliga förmågor. Leken urartar snabbt när krafterna växer.
Än en gång utspelar sig kusliga scener i strålande nordiskt sommarljus. Vogt jobbar med stämning, en intressant idé och otroligt duktiga barnskådisar i en unik skräckfilm som dröjer kvar hos tittaren.
Finländska Ruva (2022), Pahanhautoja eller Hatching som den heter på finska och engelska, har hyllats utomlands med ett betyg på 92 procent fresh på Rotten Tomatoes. Historien om den perfekta familjen och fasaden som splittras av ett odjur är fängslande och förhoppningsvis en film som öppnar dörrar för mer inhemsk skräck. Här kan man se finlandssvenska Sophia Heikkilä i en av huvudrollerna.
Från Island kom Lamb (2021), en mystisk och märklig berättelse om ett par som en dag gör en chockerande upptäckt i sin lada, en tacka har fött en hybrid av människa och lamm. Paret bestämmer sig för att behålla lammet och uppfostra det som sitt eget barn, ett beslut de kan komma att ångra.
Danmark är en erkänt stark filmnation och därifrån kommer i år den sociala skräcksatiren Speak no evil. Två familjer möts på semester i Toscana och kommer så bra överens att den danska familjen åker till Nederländerna för att hälsa på, men väl där är det drömmiga Toscana långt borta.
Tematik och framtiden
Varje årtionde kan man väl på sätt och vis säga att det uppstår en ny våg av något, så länge genrer utforskas på nya sätt och förnyar sig sker en förändring.
Skräck har alltid satt en spegel mot oss människor och våra värsta rädslor. De går till mörkret inom oss, våra dystraste tankar och mörkaste farhågor. De ger en krypande fruktan, paranoia och hackar sig in i psyket. Lägg på det ännu en ofta rå, kall och genomträngande blick på vårt samhälle så har vi den nya vågen av skräck.
Vi kommer alltid att vilja bli skrämda från tryggheten av vårt trygga soffhörn eller tillsammans i biomörkret. Om de senaste åren visar vägen så kan jag inte vänta på att se hur resten av 2020-talet kommer att fortsätta skrämma mig.
Vilken är din favoritskräckis från 2010-talet och framåt?
Formuläret har stängts.
Missa inte Skräckfilmskvällen på Yle X3M om du är ett fan av skräck, det blir fem och en halvtimme kusligt snack!
