Start
Artikeln är över 2 år gammal

Riget: Exodus – sjukt och kärt återseende i Lars von Triers serie

Går det att återuppta en kultserie från 1990-talet? Lars von Trier gör ett gott försök med tredje säsongen av Riget, men det är mer roligt än nyskapande, en upprepning där alltför mycket är understruket och övertydligt.

Helmer Junior (Mikael Persbrandt) står på sjukhustaket, han förbannar, skriker och lyfter händerna mot himlen.
Danskjävlar! Helmer junior (Mikael Persbrandt) har det lika svårt som sin far i den danska riket. Bild: Henrik Ohsten / Viaplay

1994 slog serien Riget (Riket) ner som en bomb i tv–apparaterna. Det var minst sagt en förvirrande serie, mörk, morbid och makalöst rolig.

En serie som på ytan såg ut att vara en traditionell såpopera i sjukhusmiljö men som egentligen var en parodi, en samhällssatir, en absurd komedi och framför allt en galet underlig och mycket mörk spökhistoria blandat med lite spiritism.

Det hela kryddades sedan ännu med de mest underliga och absurda gestalter.

Den underligaste av dem alla var överläkare Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) svensken som var giftigt spydisk och extremt föraktfull både mot kollegor och patienter. Och som bar på ett glödande hat mot Danmark. Danskjävlar! skrek han i desperation från sjukhusets tak.

Närbild på Stig Helmer (Ernst Hugo Järegård) som häller någon konstig vätska ur en glasflaska i en kaffekopp.
Nja, det är inte spetsat kaffe Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) här blandar ihop. Bild: Viaplay

Den andra säsongen kom 1997 och nu har vi då äntligen fått tredje säsongen av Riget, med underrubriken Exodus.

Den är fortfarande sjukt galen och om möjligt ännu vildare. Den ger allt det fansen väntat på men ändå är den lite av en besvikelse.

Återseendets glädje

Det som bär den tredje säsongen är helt enkelt återseendet. Att igen få dyka ner i den här galna och mörka världen, att igen få uppleva förtjusningen i att vara så totalt förvirrad och borttappad.

Här finns allt det vi lärde känna i de två första säsongerna, till och med färgskalan i gulbrunt och den svajiga kameran.

Här finns samma märkliga personalmöten och konstiga operationer, ockultism som mixas med nordisk mytologi och så Satan själv som promenerar omkring i korridorerna.

Det roligaste är förstås att återse flera av skådespelarna från säsong ett och två, men nu med 25 år på nacken.

Tredje säsongen tar vid exakt där den andra slutade. Den nya ”fru Drusse”, Karen, (Bodil Jørgensen, känd bland annat från Triers film Idioterna, 1998) sitter hemma och ser på tv-serien Riget på dvd och är besviken. ”Det här är inget slut”, utropar hon besviket.

När hon sedan lägger sig börjar hon gå i sömnen och kommer till sjukhuset. Där inser hon att det finns ett och annat som aldrig blev utrett och förklarat och likt fru Drusse kastar sig Karen orädd in i en jakt på demoner och andar i sjukhusets kulvertar och hissar.

Karen (Bodil Jørgensen) står iklädd en morgonrock i en sjukhuskorridor och håller en liten bjällra i handen. Hon ser ut att vara i en egen värld.
Kan ni höra mig, ni osaliga andar som irrar omkring? Karen (Bodil Jørgensen) vill verkligen hitta porten till Riget. Bild: Henrik Ohsten / Viaplay

Den nya överläkaren är Helmer Jr. (Mikael Persbrandt), Stig Helmers förvirrade son som sökt sig till Danmark för att förstå varför hans far blev galen.

Riget hade redan på 1990-talet en helt egen omöjlig och kanske till och med demonisk logik. Det gör att serien 25 år senare ganska så lätt kan fortsätta spinna vidare på trådarna och intrigerna.

Men där det på 1990-talet verkligen kändes som att man såg något helt nytt, känns Riget Exodus mer som en upprepning.

Visst är serien också nu underhållande och visst kan Trier fortfarande provocera, speciellt genom att skämta om det som är helt fel.

Men skämten om Sverige och Helmer juniors danskhat blir överlånga och övertydliga, liksom kängan till metoo och kränkhetskulturen. Trier suger helt enkelt på karamellen alltför länge.

Förvirringen är grunden

Det går inte att tala om Riget utan att nämna hur starkt influerad av David Lynch Twin Peaks (1990) den är. Twin Peaks som för alltid förändrade vad en tv-serie kan vara och se ut. En serie som inte gav några tydliga svar men ändå lyckades fascinera publiken.

Den här förvirringen tog Trier och de andra manusförfattarna Niels Vørsel och Tómas Gislason till sig plus att de ansträngde sig för att bryta mot alla regler.

Man flyttade därför runt på kameran i en och samma scen och valde att inte klippa kronologiskt. Dessutom spelade man in scenerna i helt olika versioner, där skådespelarna hade så att säga olika psykologiska uttryck, för att sedan klippa ihop det hela och skapa ett kaotiskt men otroligt lockande uttryck.

Som åskådare fick man helt enkelt acceptera att det inte längre fanns några regler. Och år 1994 var det här direkt nyskapade.

Det här var också året innan Trier tillsammans med kollegan Thomas Vinterberg annonserade manifestet Dogma 95, där de slog fast en rad regler som filmskapare skulle underkasta sig. Vissa av de här estetiska reglerna, som till exempel handhållen kamera, kunde vi alltså se redan i Riget.

I Nils Thorsens bok Geniet: Lars von Triers liv, film og fobier beskriver han hur Trier alltid haft ett behov att göra uppror. Med Riget kunde Trier så äntligen göra uppror mot sitt eget krav på perfektion och istället leka med formen och uttrycket.

Thorsen beskriver också hur målet med serien var att hämta in pengar till produktionsbolaget Zentropa. När DR, Danmarks radio, nappade på idén om en serie om spöken i sjukhusmiljö gick arbetet med manuset sedan ganska friktionsfritt. Trier och Vørsel arbetade enligt devisen ”alla idéer är goda”.

Grunden under Rigshospitalet er gammel mose…

Legendarisk inledning

Även den tredje säsongen inleds med den klassiska prologen där en mörk, hypnotisk mansröst berättar att grunden under sjukhuset är en gammal mosse. En plats där man tidigare hade blekt tvätten.

Inledningen visar också hur serien utspelar sig på två plan, först åker kameran långsamt från vänster till höger men då berättarrösten berättar hur tvättarna byttes ut mot läkare, för nu skulle livet definieras” då byter kameran riktning och glider rakt neråt i mörkret.

Så avslutas hela inledningen med frasen, ”det är som om porten till Riket håller på att öppna sig igen”. Med en liten vink till Kubricks film The Shining ser vi en betongvägg med orden Riget som spricker upp samtidigt som rött blod forsar fram ur sprickorna.

Titeln Riget var heller ingen slump, enligt boken Geniet hade Trier hört att läkare kallade Rigshospitalet eller rikssjukhuset i Köpenhamn för just ”riket”. (Här kan man jämföra med Christiansborg, där folketinget sammanträder, som kallas för Borgen.)

Men Riget för också tankarna till bönen Fader vår avslutas med orden ”ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.”

Med serien kunde Trier skapa sitt eget lilla rike där han kastade in en massa olika karaktärer, intrigspår och absurditeter för att sedan studera vad allt som kunde hända med dem.

Ta det gode med det onde

Trier blev Danmarks hyggeonkel

Riget hade också en direkt inverkan på Lars von Triers status i Danmark. Han hade alltsedan genombrottet i början av 1980-talet uppfattats som en underlig regissör som gjorde konstiga filmer, provocerade och hade en sarkastisk humor man inte riktigt förstod.

Lars von Trier iklädd svart t-skjorta på röda mattan i Cannes, fokus är på hans knytnäve  där det står "fuck".
Lars von Trier i Cannes 2011 visar stolt upp sin tatuerade knytnäve. Bild: David Silpa/UPI/Shutterstock/All Over Press

Men Riget ändrade allt.

Till en del berodde det också på själva tv-mediet. I sann Hitchcock-anda steg Trier nu in i folks vardagsrum under sluttexterna av varje avsnitt. Han stod framför ett rött draperi, iklädd regissören Carl Th. Dreyers gamla smoking och kommenterade det vi just hade sett.

Den här slutmonologen avslutades alltid med att ifall vi skulle se ytterligare ett avsnitt av serien skulle vi vara beredda på att ”ta det goda med det onda” samtidigt som Trier gjorde korstecknet och djävulstecknet och avfyrade ett litet, småklurigt leende.

I boken Geniet skriver Nils Thorsen hur Trier i och med Riget gick från att vara en obskyr, provocerande särling till att bli Danmarks helt egna provocerande särling. Publiken insåg att mörkermannen också kunde vara munter och underhållande.

Den här samma slutmonologen finns med även i den tredje säsongen, men nu står Trier bakom det röda draperiet, vi ser endast hans svarta lackskor då han kommenterar avsnitten.

Fåfänga, säger Trier själv under sluttexten, 25 år har satt sina spår. En annan mer konkret orsak kan kanske vara att Trier berättat att han lider av Parkinson.

En nattbild där vi ser Karen (Bodil Jørgensen) som går mot huvudingången till Rigshospitalet.
Är detta porten till Riget? Bild: Christian Geisnaes / Viaplay

Vilket uttåg, exodus, får vi?

Kan man då se den tredje säsongen utan att ha sett de två tidigare säsongerna? Ja, men det är betydligt roligare att känna till bakgrunden.

Ännu intressantare blir det om man också känner till Triers filmproduktion eller hans djupa beundran för Ingmar Bergman.

Här dyker nämligen en massa skådespelare upp som varit med i Trier tidigare filmer. En av de mer lyckade kopplingarna är Alexander Skarsgård i rollen som en svensk jurist eftersom hans far, Stellan Skarsgård, spelade en exakt likadan roll i säsong två.

Och när det sedan drar ihop sig till slutklimax, ja då man skymta en Bergman-liknande figur som leder en dans som direkt anspelar på Bergmans film Det sjunde inseglet (1957).

Och hur slutar det hela? Får vi ett ordentligt slut som Karen efterlyste?

Det tänker jag inte avslöja.

Men så mycket kan jag säga att förvirringen bara ökar.

Trier slänger omkring sig så många frågor och gåtor, förbryllande bilder och kryptiska repliker att man får lust att citera räven i Triers film Antichrist (2009) - kaos råder.

Den tredje säsongen av Riget visas på Elisa Viihde Viaplay.

Litteratur: Geniet - Lars von Triers liv, film og fobier av Nils Thorsen.