Vi tar det från början. Den 6 oktober 1952 hade Agatha Christies pjäs The Mousetrap premiär i London. Av någon orsak är pjäsens svenska titel Råttfällan, men det är ett mysterium som inte hör till den här artikeln att reda ut.
Hur som helst var Christie uppgiven över att det fanns en tendens att läcka ut vem mördaren var i hennes deckare och pjäser. I ett försök att förhindra att slutet på Råttfällan blev vida känt skrev hon en klausul om att pjäsen inte får filmatiseras så länge den spelas, och tidigast sex månader efter den sista föreställningen.
Det hon inte hade räknat med var att pjäsen skulle spelas utan avbrott fram till mars 2020 när ni-vet-vad tvingade teatrar att stänga sina dörrar. Sen maj 2021 spelas pjäsen igen och under de 70 år som har gått sedan premiären har den spelats snart 30 000 gånger bara i London, och är den teaterpjäs som överlägset har spelats längst tid utan avbrott.
Så, nu kanske ni undrar om Christie vrider sig i sin grav när See How They Run visas på biografer trots att pjäsen ännu spelas?
Metamordmysterium
Christie kan vila lugnt, för See How They Run är inte en filmatisering av Råttfällan. Även om det finns referenser till den ursprungliga teaterpjäsen, så avslöjas ingenting avgörande om intrigen. Filmens regissör Tom George lär inte ens ha sett pjäsen i fråga.
Istället skildrar filmen vad som händer när man vill göra en film av Råttfällan fast den ännu spelas. Utan att avslöja mer än vad trailern gör kan jag berätta att någon dör.
Det är här ett snyggt och rätt så slugt mordmysterium tar vid.
Behöver vi fler mordmysterier?
You’ve seen one, you’ve seen ‘em all, säger Adrien Brodys berättarröst i början av filmen och refererar till att whodunnits, eller pusseldeckare som det heter på svenska, är så förutsägbara.
Under de senaste åren har det varit svårt att undvika filmer i den här genren. Mordet på Orientexpressen, Crooked House, Knives Out (som får en uppföljare senare i år) och nu senast Döden på Nilen är bara några av de mordmysterier som har matats ut av filmbolagen de senaste åren. Om man vill vara finkänslig kan man säga att vissa har varit bättre än andra och inget mer.
Jag gick in i biosalongen i tron om att det här var ännu en filmskapare som tagit sig an ett mordmysterium, så där satt jag i biomörkret och nickade instämmande till Brodys devis om man har sett en så har man sett dem alla.
Snabbt insåg jag ändå att See How They Run är mera än ett platt och förutsägbart mordmysterium. Inte bara för att filmen gör parodier på karaktärer i traditionella mordmysterier, utan också för de ibland fräcka anspelningarna som görs till verkliga händelser kring Råttfällan och av att göra fiktion av verkliga händelser. Det här medför någonting nytt till en stundvis utvattnad genre.
Brittiskt mordmysterium möter brittisk humor
George som står för regin är tidigare känd för mockumentären This Country som är en populär serie i Storbritannien. See How They Run är hans debut som filmmakare och han tar med sig influenserna från komedin in i mordmysteriet.
Slutresultatet blir en komisk pusselhistoria som varken är jätterolig eller jättespännande, men som är sympatisk, lagom vass och tillräckligt medryckande för att man inte ska titta på klockan allt för ofta under filmens gång.
För vänner av den brittiska jargongen kan See How They Run vara närmare en fullträff, men för oss andra blir det som en kopp Earl Grey med för mycket mjölk i som gör att att teet har blivit svalt och blaskigt.