En knapp månad har gått sedan de så kallade folkomröstningarna gällande anslutning till Ryssland hölls i fyra regioner i Ukraina.
Skenomröstningarna uppfyllde inte demokratiska standarder. Resultatet, som uppgav att närmare 90 procent av invånarna i Cherson och över 90 procent av invånarna i Luhansk, Donetsk och Zaporizjzja stöder en anslutning, stämmer inte överens med verkligheten.
Men samtidigt saknas tillförlitligt statistiskt underlag gällande hur de geopolitiska attityderna ser ut i de ryskkontrollerade områdena i Ukraina i dag.
– Det är omöjligt att få tillförlitlig data från de sydöstra regionerna, säger Michael Gentile, professor i kulturgeografi vid universitetet i Oslo.
– Dessutom är det en fråga om vem man ska fråga - de invånare som är kvar i regionerna eller de som har flytt.
Misstro mot regimen i Kiev efter Majdanrevolutionen
Efter Majdanrevolutionen i Ukraina år 2014 kände sig många invånare i de södra och östra regionerna alienerade från den politiska elit som tagit makten i landet. Många ansåg att maktskiftet i Kiev var en följd av en illegitim kupp snarare än en folklig revolution.
När stridigheter sedan utbröt mellan den ukrainska armén och Ryssland-stöttade separatister i Luhansk och Donetsk under 2014, skyllde fler på den ukrainska regeringen än på Ryssland.
– Anledningen var bland annat att det fanns en riktig rädsla i östra Ukraina för det som de så kallade ”nazisterna” gjorde i landet, säger Gentile.
Den här rädslan underblåstes först av det ukrainska kommunistpartiet och sedan av tidigare presidenten Janukovitjs parti.
Gentile påpekar samtidigt att den här geopolitiska inriktningen, som hellre såg ett närmande till Ryssland än till väst, inte innebar att invånarna i regionerna ville bli en del av Ryssland, även om en mindre andel kunde tänka sig det.
– Det här betyder snarare att man ville vara vän med Ryssland. Det är stor skillnad mellan de två.
EU-parlamentets Sacharovpris går till Ukrainas folk
Det pro-ryska stödet varierar
Stödet för att närma sig Ryssland har sett olika ut i olika regioner. I Donetsk och Luhansk, där Ryssland-stödda separatister etablerade så kallade folkrepubliker, var det pro-ryska stödet som störst.
– Ju närmare Ryssland man kommit, desto större har sympatierna för ett närmande till Ryssland varit. Ett sådant närmande kunde innebära möjligheten att ingå i en tullunion med Ryssland och att ingå i den så kallade Eurasiska unionen, säger Gentile.
Sett till de fyra regioner som Ryssland nu illegalt annekterat har det pro-ryska stödet varit minst i Zaporizjzja och Cherson.
– Cherson har aldrig haft en särskilt stark geopolitisk orientering mot Ryssland.
Gentile påpekar också att attityderna sett olika ut på landsbygden och i tätorterna i regionerna.
– Städerna har i regel varit mer russifierade.
Utbrett pro-ryskt stöd i Luhansk för åtta år sedan
Amerikanen och ekonomen Brian Milakovsky flyttade till Luhansk år 2015.
Luhansk var vid den här tiden uppdelad så att den norra och mer rurala delen kontrollerades av Ukraina medan den södra, industririka delen kontrollerades av Moskvastödda separatiststyren.
– Det var den mest krigsdrabbade och ekonomiskt deprimerade regionen i hela landet, säger Milakovsky.
Milakovsky bodde i staden Sievjerodonetsk i en ukrainskkontrollerad del av Luhansk. Han upplevde att ett betydande pro-ryskt stöd fanns i hela regionen.
– Många upplevde sig som alienerade från den ukrainska regeringen och var beredda för en radikal lösning, det vill säga självständighet eller till och med anslutning till Ryssland.
Attityderna förändrades med tiden
Milakovsky säger att de geopolitiska attityderna i området stegvis förändrades under åren.
– Det fanns alltid en stor grupp i mitten som jag kallat för ”anpassningsbara”, som inte hade så starka preferenser. Jag tror att Ukraina lyckades vinna över en del av den här gruppen.
Milakovsky påpekar att Ukraina under dessa åtta år hanterade situationen i Luhansk på ett bra sätt. Medan separatisterna och Ryssland ständigt varnade för att de ukrainskkontrollerade delarna skulle förfalla i kaos, blev det mer stabilt i dessa områden.
– Det pro-ryska stödet försvann aldrig helt och hållet. Men med tiden var det många som började uppskatta den stabilitet som den ukrainska staten erbjöd, säger Milakovsky.
– Pensioner och löner utbetalades, fabrikerna var igång och sökte efter arbetare och vägarna blev bättre. När alternativet då var att stridigheter skulle börja igen var det många som tänkte att ”vet du vad, jag kan leva med det här”.
Den ryska propagandan har fokuserat mycket på de språklagar som införts i de rysktalande delarna av Ukraina och som bland annat inneburit att ukrainska skulle användas i skolorna istället för ryska. Hur viktigt var det här för invånarna i Luhansk?
– Det är en svår fråga. Ukraina införde en lag som till och med EU kritiserade för att inte ta hänsyn till minoritetsspråksrättigheter. Men man måste också förstå att det här inte handlade om något bortträngande av det ryska språket i det vardagliga livet, så som många ryssar och separatister fick det att låta.
Milakovsky upplevde det som att frågan om språket och identiteten ofta var sekundär till frågor som berörde ekonomi och livskvalitet.
– En lokal pro-rysk politiker höll en gång ett kampanjtal för en grupp äldre kvinnor som fokuserade på språkpolitiken. Men för dem var frågan om pensioner och stigande räkningar betydligt viktigare.
Motstånd mot ryska invasionen i våras
Milakovsky var trots detta osäker på hur Luhanskborna skulle reagera när kriget bröt ut i februari. Han undrade ifall flera av dem ändå skulle välkomna de ryska trupperna med öppna armar.
– En del gjorde förstås det. Vissa var genast beredda att lägga Z-symbolen på sina bilar. Men på många orter möttes trupperna av protester och ifrågasättande. Så det har definitivt skett ett skifte från hur attityderna var år 2014.
Milakovsky är samtidigt tydlig med att de som idag bor kvar i den ryskockuperade regionen inte uttalar sitt stöd för den ukrainska staten öppet.
– Efter månader av ockupation, med flera som blivit fängslade och några som säkert dödats, har ryssarna lyckats skrämma de som var pro-Ukraina till tystnad.
Russifieringskampanjer pågår
Även om det tidigare fanns ett stöd för att närma sig Ryssland i de södra och östra regionerna så förändrades läget i februari. I Ukraina har stödet för att gå med i Nato och EU skjutit i höjden efter den ryska invasionen.
– Nu vet vi med facit i hand att det ukrainska civilsamhället har samlat sig ordentligt, säger Gentile.
Han påpekar också att när media eller forskare idag intervjuar invånare i de ryskkontrollerade områdena, är det viktigt att ta i beaktande att en stor del av befolkningen flytt.
– Vi kan utgå från att de ”proukrainska” var de som tvingades fly först. Av dem som är kvar är det sannolikt fler som hade Rysslandssympatier.
Samtidigt pågår intensiva russifieringskampanjer i de ockuperade områdena och det finns en risk att fler invånare börjar köpa den ryska propagandan.
– Det finns folk som börjar tro på den ryska desinformationen kring exempelvis belägringen av Mariupol. Det är väldigt oroväckande. Om orterna blir befriade blir det svårare att återintegrera de här grupperna, säger Gentile.