I simhallen i Träskända är det full rulle den här torsdagseftermiddagen. Motionssimmare, tävlingssimmare, vattenlöpare och barn delar på de sex banor som står till förfogande. Tävlingssimmarna håller till på bana 3 och 4.
När Henrik Krogius stiger in i hallen får han diskreta blickar av människor på plats. Flera höjer ytterligare på ögonbrynen då han vandrar till banorna för tävlingssimmare och hoppar i för att göra sitt träningspass.
Det här är något som Krogius, 24, redan är van vid. Han är kortvuxen och skiljer sig ur mängden.
– Oftast finns det en bana som bara är för snabba simmare. När jag hoppar i där kollar människor att 'vad ska den här jappen visa här nu då?', men när jag har simmat några varv så får jag den respekt jag förtjänar.
Trots att det skett en märkbar attitydförändring i samhället under senaste år hamnar Krogius fortfarande kämpa för att bli accepterad.
– Jag förväntar mig ingen extrabehandling bara för att jag är parasimmare. Jag vill bli behandlad som alla andra.
Se Sportlivs minidokumentär om Henrik Krogius:
Intresse för idrott
För Henrik Krogius har idrott alltid varit viktigt. Som yngre spelade han tennis och innebandy, men var tvungen att lägga av på grund av problem med höften och benen.
Att mäta 130 centimeter begränsar en del med tanke på grenval. Tack vare en kompis som drog med honom till simhallen hittade han sin nya gren. Han gillade det inte först, eftersom han kände sig långsam. Men när farten i bassängen ökade växte också motivationen.
– Jag är väldigt tävlingsinriktad och när tävlingarna kom med i bilden så började jag satsa mera.
Snabbt blev det också resultat. Krogius satte nya finska rekord och knep en plats i landslaget. Då tränade han tillsammans med andra parasimmare. På tävlingar simmade han ofta tillsammans med – som han beskriver – ”vanliga simmare”, eftersom antalet parasimmare i Finland är litet.
– Då tävlade jag för mig själv, men förstås var de andra långt före mig i mål.
I och med framgången blev det allt klarare för Krogius att simning var något han var beredd att satsa på. Under gymnasietiden vaknade tanken på att åka till Australien för att ta följande steg i karriären.
– Australien är en av de mest framgångsrika simnationerna i världen, så jag tänkte att om jag åker dit så blir jag ju bäst i världen.
Australien på gott och ont
När Henrik Krogius kom till Australien fick han uppleva något som han inte varit med om tidigare. Uppskattningen av paraidrottare var på en helt annan nivå än vad han var van vid i Finland.
På tävlingar blev han påhejad av lagkamrater och andra simmare. Han tränade också bland alla andra och inte i någon skild grupp för paraidrottare. Nästan alla träningsgrupper innehöll parasimmare och enligt Krogius låg uppskattningen på en annan nivå än hemma.
– I Australien satsade man nästan lika mycket på parasim som vanlig simning. Det finns mer resurser, de klarar sig bättre och får mer synlighet, säger Krogius.
– Det var trevligt att se hur människor respekterade dem och följde med hur de klara sig i tävlingar. Det hade jag aldrig upplevt i Finland.
Det som också överraskade Krogius var hur hård och resultatinriktad träningen var. Förutsättningen var att alla skulle vara med till hundra procent och prestera på hög nivå i varje tävling. Fylldes inte kraven resulterade det ofta i en ordentlig utskällning.
– Det hårda träningsklimatet kom först som en chock, fast jag var beredd på tuffare träningar än i Finland. Men när man kom in i rytmen började det rulla på och jag märkte att jag gick framåt hela tiden.
Redan under första året i Australien knep Krogius en plats i VM. Formkurvan pekade spikrakt uppåt och för första gången kände han sig som en riktig idrottare. Han kände sig respekterad.
Krogius trivdes så bra att han beslöt att stanna kvar efter det första året. Men plötsligt vändes allting upp och ned. Tränaren byttes ut och han klickade inte alls med ersättaren.
– Han sparkade mig ur laget och satte mig i en grupp med 10-åringar.
Efter att först ha fått känna sig som en respekterad idrottare kom beskedet som en våt trasa i ansiktet. Krogius kände sig förolämpad. Han kände att han inte längre accepterades som en professionell simmare.
– Han såg mig endast som en paraidrottare som han inte hade någon respekt för. Jag blev nedtrampad bara för att jag har en funktionsnedsättning. Det kändes inte bra.
Självförtroende sjönk och intresset för simning svalnade. Samtidigt kom coronan som förde med sig en påtvingad paus från idrotten. Med facit i hand hade coronapausen stor inverkan på att Krogius fortfarande är en simmare.
Hem till Finland
Träningspasset i simhallen är avklarat och på vägen hem blir det en sväng via matbutiken. Krogius rör sig mellan hyllorna och plockar åt sig smör, gurka, mjölk och yoghurt.
Då han kommer fram till brödhyllan uppstår det problem. Det glutenfria brödet ligger högst upp och som 130 centimeter lång räcks han inte. Krogius frågar hjälp av en förbipasserande kund och mannen plockar snällt ner brödet.
– Jag får alltid hjälp när jag frågar. Skulle jag bara köpa sånt som jag räcks till skulle det endast bli sött och salt. Det är oftast det som finns på hyllorna längst ned.
Efter att coronan släppt greppet om Australien fattade Krogius rätt snabbt beslutet att komma hem. Simningen som var den ursprungliga orsaken till äventyret på andra sidan jorden kändes inte längre så lockande.
Väl hemma i Finland började han längta tillbaka till bassängen. Utan några större mål satte han igen igång. Länge tog det inte innan tävlingarna åter kallade.
– Att komma hem var det bästa beslutet jag kunde göra. Om jag hade stannat kvar hade jag nog inte fortsatt med simningen.
Den här säsongen har varit den bästa i Krogius karriär. I somras deltog han i VM på tre distanser och placerade sig som högst tia på 100 meter frisim. Detta utan att i mängd hunnit träna på samma nivå som tidigare.
Motivationen har återvänt och han har hittat en balans mellan träning och annat. Han studerar företagsekonomi på Arcada och fungerar som tränare för några andra parasimmare.
– I Australien kretsade allt kring simning och det blev lite mycket. Jag presterar bättre då jag också har annat att tänka på.
Förändrad attityd
Trots att Krogius var borta endast i några år har han efter återkomsten märkt en tydlig förändring i attityden gentemot paraidrott och personer med funktionsnedsättning.
– På tävlingar kommer andra simmare och tränare fram för att prata och gratulera om man simmat bra. Det skedde inte tidigare. Det känns roligt att få lite uppmärksamhet och mer respekt.
Även utanför bassängen har det enligt Krogius skett en förändring, trots att han fortfarande med jämna mellanrum råkar ut för situationer där fördomarna kryper fram – oftast helt omedvetet.
På till exempel restauranger kan det emellanåt uppstå smått komiska situationer.
– Ibland frågar de inte mig vad jag vill ha, utan de frågar mina kompisar vad jag vill ha. Då brukar de svara att varför frågar ni inte honom själv, han sitter ju där?
Jag kommer inte att ändras, jag kommer alltid att vara så här lång och se ut som jag gör. Jag har fått lära mig att inte bry om andras kommentarer.
Krogius vill ändå påpeka att det händer rätt sällan och att det säkert inte är medvetet. Oftast inser också i det här fallet servitören att det gick snett. Själv vill Krogius inte ha någon särbehandling för att han har en funktionsnedsättning.
– Jag vill inte att människor ska se ner på mig eller ha fördomar. Jag vill bara få den respekt jag förtjänar, sådan som jag är. Varken mer eller mindre.
Sista biten på kakan i Paris
Tillbaka vid simhallen. Henrik Krogius ska leda träningar för sina adepter. De är ännu i början av sina karriärer och har en lång väg att gå innan de kan drömma om stortävlingar, som deras tränare redan fått vara med om.
I och med att den här säsongen gick över alla förväntningar fortsätter karriären i alla fall några år till. Det stora målet är de paralympiska spelen i Paris 2024.
Krogius vill bryta myten om att vem som helst med en funktionsnedsättning enkelt tar sig till Paralympics. Precis som i samband med de olympiska spelen finns det kvalgränser man måste klara för att få delta.
– Det är bara de bästa som kommer till Paralympics och i många länder är resurserna större än i Finland, säger Krogius som berättar att han betalar mycket i sin idrott ur egen ficka.
– Bara genom att ordna fler läger skulle man redan kunna förbättra situationen en hel del.
Tidsgränserna för Paralympics kommer ett och ett halvt år före spelen. Det första steget mot drömmen är att klara dem. Med sommarens lyckade VM i bakfickan känns Paris inom räckhåll.
– Att ta mig dit skulle vara sista biten på kakan. Är jag med där och kämpar om bra placeringar har jag nått allt jag varit ute efter.
Krogius stegar in i simhallen, nu iklädd en t-shirt med texten ohjaaja (sv. ledare) på ryggen.
Även nu får han en del försynta blickar från simmare vid tävlingsbanorna. Om några år har de kanske all orsak att titta lite extra, då Henrik Krogius går fram till bassängen som en paralympier.