Grått och bistert, fuktigt och rätt jäkla ruggigt.
Där stod vi ändå andäktiga i ett led och försökte få en skymt av Mister Mourinho. Ögonen stora som grytlappar, frusna fingrar som knäppte bilder.
Femton minuter öppen träning brukar inte locka journalister till läktaren. Nu släntrade en Romatrupp värderad till flera hundra miljoner ut ”för att känna på förhållandena” (vi ska återkomma dit).
Oerhörd fotbollstalang knallade omkring med publik. Showen hade anlänt, och en femåring hade kunnat räkna ut vem som är största stjärnan i ett uppskrivet, gulrött storlag.
José Mourinho har vunnit allt i hela Fotbollseuropa flera gånger på vägen mot första matchbesöket i Finland. Hans Roma tränade hemma på Trigoria innan planet norrut lyfte, det här är en smash and grab-stöt med ett mål under en trevande Europa League-höst.
– Det här är ingen semester. Vi har en tung och viktig match som vi måste vinna, sa Mourinho på sin kännspaka engelska.
Fått röda Rom att koka
En dryg handfull italienska silverrävar tentade Mourinho om bristen på målskytte, Mourinho svarade med långa, vindlande utläggningar som fick tolken att göra anteckningar i pressrummets snabbaste tempo.
En vindpust från den stora världen?
José Mourinho stod i zenit för över tio år sedan som fotbollstränare, men det spelar absolut ingen roll i Italien. Han är Serie A-fotbollens största profil fortfarande – och hans karismatiska karaktär blommade ut i våras.
Han fick Rom att tro, hoppa och dansa. Roma tog hem Conference League, Mourinho tatuerade in sina Europapokaler på ena armen och hela huvudstaden har kokat av röd fotbollsförväntan.
Det är fulla hus på Olimpico, de amerikanska miljardärägarna skyfflar in spelare och Roma nämndes som en scudetto-utmanare inför Serie A-starten.
Och så satt José Mourinho ändå i ett trångt, fullpackat konferensrum i Tölö och plikttroget hissade varningsflaggan.
– Vi har tittat på HJK:s hemmamatcher i Europa League mot Real Betis och Ludogorets. De hade det inte enkelt här. Skandinaviska lag har utvecklats mycket. Tidigare kom enskilda spelare härifrån, nu har ni välorganiserade lag och vi måste prestera.
Varför konstgräs?
Gazzetta dello Sport var på plats, Italien är ett fotbollsland från norr till söder och de kan sin calcio.
Mourinho vet i sin tur hur man vänder lampskenet mot en rimlig fråga: Varför spelas matchen på konstgräs?
Plastmattor är ovärderligt för junior- och breddfotboll i Norden, men det är onekligen en fråga om de ska vara tillåtna på elitnivå. Många finska ligaspelare spelar majoriteten av säsongen på konstgräs, de blir ofrånkomligen plastspecialister, det har direkta följder för duellspel och bollhantering och ger sämre förberedelse till spel utomlands.
– Det blir en helt annan sport. Det är inte fotboll. Bättre spelare lider av att spela på det här underlaget. Framför allt är skillnaden stor i tekniken – och förstås är det en fördel för laget som använder det i sin vardag. De har valt att spela här av den anledningen. Men oavsett om vi spelar på gräs, konstgräs eller sand – vi måste vinna.
För en tränare som José Mourinho borde det inte spela någon roll för kvällen. Han är fotbollens Machiavelli och har byggt en hel karriär på att vinna.
Det har sällan sett speciellt snyggt ut, han är en tränare som försökte bygga Real Madrid till en underdog (!) och lyckats bäst när han fått slåss mot världen i ett rövargäng.
Eller som han själv konstaterade innan han sa grazie.
– Jag bryr mig inte om rankningar, och statistik kan man vända hur som helst. Det enda som räknas i fotboll är gjorda mål.
HJK möter Roma i Europa League på torsdag klockan 22.00. Matchen direktsänds i Yle Puhe.