De senaste åren har Filmfinland blivit något av en återvinningscentral för koncept som haft framgång i andra nordiska länder.
Danska Klassefesten (2011) har blivit tre Luokkakokous-filmer (2015-2021) svenska tv-succén Solsidan blev Onnea onkimassa och filmhiten Tomten är far till alla barnen (1999) omvandlades tjugo år senare till Täydellinen joulu.
Och nu är det dags för ännu en svensk jul i finsk tappning.
Originalet skrevs av skådespelaren/regissören Helena Bergström i samråd med Edward Sillén och David Rhén och bars upp av stjärnor som Robert Gustafsson, Maria Lundström och Bergström själv.
Den finska bearbetningen är författad av Kristofer Gummerus och regissören Taru Mäkelä medan stjärnor som Martti Suosalo, Christoffer Strandberg och Eeva Litmanen lyser upp duken.
Men vad händer då när detta visuella paket korsar Östersjön? Blir det juligare, ljuvligare eller jävligare?
Ute faller snö…
Låt oss börja med själva utgångsläget som bygger på att det drar ihop sig till julaftonsfirande hemma hos Oskari (Christoffer Strandberg) och Joona (Antti Tuomas Heikkinen). Huset är pyntat, gården upplyst och glöggen hemlagad. Allt är bäddat för en lättsam kväll med tjocka släkten.
Lite problematiskt är det förstås att paret i något skede måste avslöja på vilket sätt Joonas barndomsvän Silja (Sonja Salminen) passar in i ekvationen. Varför firar hon jul med dem och hur kommer det sig att hon är… tja, på tjocken?
Och heeeelt oproblematiskt är det kanske inte att gästerna utgör en salig blandning av muslimer, sannfinländare, gifta snobbar med noll koll på sociala koder och frånskilda makar som inte är helt på det klara med var de står i relation till varandra.
Plus några mer eller mindre missanpassade barn.
Men frånsett allt detta är det – som sagt – bäddat för en fridfull jul.
… flingor som det virvlar om…
Kulkuset, kulkuset (på svenska i Finland: En underbar jävla finsk jul ) är vad själva intrigen och persongalleriet beträffar en direkt överföring av det svenska originalet.
Man leker fortsättningsvis med allt från krocken mellan olika samhällsklasser och kulturer till frågor som handlar om politiska åsikter, fördomar och rädslor.
Men visst händer det saker när repliker skakas om, miljöer skiftar och kulturella referensramar justeras.
Det första som slår mig är att allt verkar vara snäppet kargare i Finland; parets hem är lite mindre ombonat, pyntet lite mera återhållsamt, färgerna mer dämpade och belysningen några grader svalare än i den svenska motsvarigheten.
Kargare är även bildspråket och dialogen. Borta är den rörlighet som präglar den svenska kamerablicken.
Den som hänger hack i häl på rollkaraktärer som konstant pratande förflyttar sig genom filmens olika miljöer.
Och där svenskarna kan skoja till det kring den kollektiva programpunkt som tv-programmet Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul utgör återstår för oss finländare bara att stillsamt bänka oss inför lite högstämd körsång.
I hans spår vår släde går…
Så vad spelar det då för roll att det sker små förskjutningar när vår släde följer det svenska spåret?
Regissören Taru Mäkelä konstaterar att man genast fattade ett beslut om att att avskaffa de Bergmanskt långa dialogerna.
– Svenskarna talar om sina känslor på ett annat sätt än vi gör i Finland. Här är det mera ”ei avauduta, ei tilitetä” (ungefär: vi varken öppnar oss eller redovisar).
Christoffer Strandberg håller med om att tonfallet i den nya filmen är annorlunda än i den gamla. Det handlar om hur karaktärerna är uppbyggda och hur de pratar.
– Jag tycker att vår version är fräckare och fränare och det är jag jätteglad över. Vi har inte ryggat tillbaka från ett språkbruk som kan uppfattas som stötande eftersom det ÄR stötande. Detta hur man blir omtalad, tilltalad. I sin familj – av sin familj.
– När man pressar och stressar för att få till en underbar, perfekt jul händer det lätt att det trillar ut verbala grodor. Det är centralt för den här filmens handling.
När jag undrar om det inte hänt något med attityderna gällande regnbågsfamiljer och ett mångkulturellt samhälle sedan 2015 svarar Strandberg utan större tvekan:
– Jag är rädd för att vi gått tillbaka till ett hårdare klimat där minoriteter igen demoniseras. Titta bara på valrörelsen i Italien! Där man igen skyller allt som går åt skogen på invandrare och sexuella minoriteter. Och samma sak i USA.
– Tyvärr träffar den här filmen helt rätt när det gäller attityderna runt oss. Det fina är att ingen av karaktärerna demoniseras utan det framgår att det handlar om rädslor.
– Rädslan att förlora sitt barn, rädsla för att inte själv vara relevant, bitterhet över val man gjort, val man ångrar.
Om det är svårt att bearbeta attityden till våra medmänniskor så är det minst lika svårt att åtgärda julstressen – det spelar liksom ingen roll att vår värld blivit mer sekulariserad och kulturellt mångfasetterad – vi kräver ändå att den 24.12 skall kännas lika smäktande som White Christmas låter.
Kan då poängen med att årets julfilm går upp på repertoaren i oktober vara att få publiken att tagga ner lite inför den där extremt laddade kvällen då allt måste bli perfekt?
– Det hoppas jag att publiken gör. Nu börjar lillajulstiderna och då finns filmen som något att dela, säger regissören Taru Mäkelä.
Även Strandberg är inne på behovet av att stressa av, mötas och ställa den genuina frågan ”hur är det med dig?”.
Och han har inte svårt att definiera vad det är som gör julen så komplicerad.
– Julen som stressens höjdpunkt handlar om hur hela vårt år ser ut. Vi har så bråttom och det finns så mycket att leva upp till att vi tappar bort oss. Och när vi har tid att sätta oss ner vet vi kanske inte ens vem det är vi sätter oss ner med eftersom vi träffas så sällan. Julen lider av vår övriga livsrytm.
– I grund och botten handlar julen om familj och om att lugna ner sig inför något lite heligt. Det är en bra sak man kan försöka hålla fast vid, rensa ner det hela till.
Det konstaterar Christoffer Strandberg som gör sin första stora roll i en film som trots att den är långt ifrån perfekt bevisar två saker: dels att kristna markörer tenderar att prägla även den mest sekulariserade av julfilmer.
Dels att man kan förhålla sig hur kritiskt som helst till tanken på ännu en julstory om familjekaos som slutar i försoning och ÄNDÅ ha svårt att värja sig mot kombinationen av snö, glögg och bjällerklang.
Det om någonting kan väl kallas julmagi?