Maria Turtschaninoff hör till våra mest uppskattade barn- och ungdomsförfattare och har jämförts med giganter som Margaret Atwood och Ursula le Guin. Hon är mångfalt prisbelönt, bland annat med Finlandia Junior och Svenska kulturfondens stora pris. Nu tilldelas hon för andra gången Svenska Yles litteraturpris – 2014 fick hon priset för Maresi: krönikor från röda klostret och i år för romanen Arvejord.
– Det känns som en stor överraskning. Det känns som en alldeles speciell ära att faktiskt få priset två gånger, och för ganska olika böcker.
Den enväldiga juryn består av kulturproducenten, transaktivisten och mångsysslaren Panda Eriksson. Så här lyder hens motivering:
Arvejord talar till det hos läsaren som är finlandssvenskt, till det som är nostalgiskt men som ändå bor i den moderna världen, där det enda alternativet är att släppa taget om det som redan gått, eftersom en inte orkar hålla fast då utvecklingen går framåt med en så väldig fart.
Romanen får en att tänka på körsbärsträden som man lämnade bakom sig då barndomshemmet såldes, på den finska äldreomsorgen, på förhållandet till naturen, på släktband som inte är så starka i alla släkter och på queera hemligheter.
Turtschaninoff har lyckats skapa en fantastisk buffé av mänsklighetens olika, råa men så igenkännliga delar – och ändå passar alla rätter in i helheten och allt är vackert uppdukat. Arvejord är framförallt en bok som kommer människan så otroligt nära.
Turtschaninoff blir rörd när hon får höra prismotiveringen.
– Det är väldigt fint och roligt att höra. Man blir alltid lite ställd när man får höra vackra utlåtanden om ens böcker.
Skrämmande att byta genre
Arvejord är Turtschaninoffs första vuxenbok. Den är en episodroman om människoöden i en liten österbottnisk by, med fokus på både människans och skogens rötter. Naturen och finländarnas förhållande till den under olika sekel är det bärande temat.
Efter att ha skrivit en framgångsrik ungdomsfantasyserie kändes det ändå lite skrämmande att kasta sig ut på okänd mark och byta målgrupp.
– Eftersom jag måste skriva det som kräver att bli berättat har jag inte heller alternativ. Jag fick helt enkelt lägga den där skräcken bakom mig. Skrivprocessen är ändå likadan oavsett genre.
Trots att det är fråga om en fiktiv berättelse kom den första gnistan från en personlig erfarenhet. Precis som berättarjaget i Arvejord fick också Turtschaninoff ärva ett hus i den österbottniska skogen efter sin nyligen avlidna mor, och blev plötsligt den som ska föra vidare alla traditioner till nästa generation.
Turtschaninoffs mamma, journalisten Christine Saarukka kom från Karleby och Saarukkas pappa från en liten gård utanför Karleby.
– Genom att skriva den här boken ville jag utforska vad det innebär att ha rötter på en plats där jag aldrig har bott. Jag känner mig konstigt hemma i Karleby trots att jag aldrig har bott där själv.
Att äta upp den sista lingonsylten ens mamma kokat.
Det är då man inte längre är någons dotter.
Citatet från boken är något som också utspelat sig i det verkliga livet.
– Ja, min mamma hade hemkokt lingonsylt i kylskåpet i stugan jag fick ärva.
Och det var en sån närhet, att jag tänkte: Hur ska jag kunna äta upp det sista för sedan finns det ingen sylt kvar som mamma har kokat.
Skrivprocessen har fört Turtschaninoff närmare hennes egna rötter och Österbotten via den forskning hon gjort i trakten kring Karleby, från 1600-talet där boken börjar, till modern tid.
Precis som i fantasyböckerna är hennes språk frodigt, och också i Arvejord finns en stark koppling till folktro, natur och miljö. Men någon expert på växter upplever hon sig inte vara.
– Tvärtom upplever jag mig som en väldigt urbaniserad människa och känner mig ibland hemskt vilsen i naturen, även om jag älskar skogen och att vara i naturen. Men till skillnad från tidigare, då jag bara hittat på alla namn på växter och djur, har jag nu faktiskt gjort riktig research.
Inspirerad av Selma Lagerlöf
Som språklig inspirationskälla nämner Turtschaninoff Selma Lagerlöf, i synnerhet för de äldre avsnitten i boken. I Arvejord har hon jobbat jättemycket med språket för att få den rätta känslan.
– Jag har verkligen velat att läsaren ska känna en förflyttning i tid genom användningen av språket och att få människorna att låta olika.
I sin research läste hon också mängder av böcker om både personhistoria, för att komma nära människor från olika tider, och om miljöhistoria.
Risken med mycket research är att man börjar tynga ner texten med fakta, och det var också något Turtschaninoff fick kämpa med.
– Jag lärde mig jättemycket om efterkrigstiden, om hur skogen plötsligt blev Finlands gröna guld och om de första finska kvinnliga forstmästarna. Att välja det som var viktigast för just den här berättelsen var en utmaning, säger hon och fortsätter:
– Men jag tycker faktiskt att jag lyckades och till slut blev jag nöjd med texten.
Framgångar gagnar hela barnboksgenren
Turtschaninoff har kallats förnyare av fantasygenren och hennes ungdomsböcker har gjort internationell succé. Trots att konkurrensen om stipendier och pris är hård har Turtschaninoff inte upplevt någon kollegial tävlan. Synligheten och framgångarna gagnar hela den finlandssvenska barn- och ungdomslitteraturen, säger hon.
– Min erfarenhet är att det finns en otrolig känsla av respekt och en glädje om det går bra för någon annan. Det är en så marginaliserad genre överlag när det gäller resurser, synlighet, hur böckerna värderas och hur de tas upp i allt från bilagor till mässor och festivaler.
Överlag håller den finlandssvenska barn- och ungdomslitteratur konstnärligt en hög nivå just nu, anser Turtschaninoff.
– En av orsakerna är kanske att den ändå inte är kommersiellt gångbar på samma sätt som den kan vara i något annat land, och då får man också större konstnärlig frihet.
Hur kunde barn och ungdomslitteraturen få ett lyft?
– Synlighet, synlighet, synlighet – barnlitteraturen måste kämpa för att synas på samma villkor som vuxenlitteraturen. Tidningarna bör till exempel inte recensera alla höstens bilderböcker på ett uppslag. Det behövs en större förståelse för att barn och ungdomsboksförfattare kan diskutera litteratur på samma villkor som en vuxenboksförfattare.
Ofta får barn och ungdomsförfattare främst svara på frågan hur vi ska få barnen att läsa, menar Turtschaninoff.
– Det är inte vår sak att svara på den frågan överhuvudtaget. Börja med att ge litteraturen synlighet så att den kan hitta sina läsare.
Håller du redan på med en ny bok?
– Jo, men jag kan tyvärr inte berätta mer eftersom inga avtal har skrivits under ännu. Min nästa bok är en bok i barn- och ungdomslitteraturgenren men jag har förstås alltid flera projekt på en gång, avslöjar Turtschaninoff.
Arvejord står också i centrum i det här avsnittet av Kulturpodden:
