Newcastle är en fotbollsklubb som ständigt är i ropet. De saudiska sportswashing-pengarna tvättar man inte bort i första taget, Eddie Howes strikt sportsliga förmåga att förvandla gråsten till guld förtjänar i sin tur applåder.
Dessutom är de högaktuell statistiketta i Premier League. 6–1 i VAR-domslut är bäst i klassen med marginal, visar ESPN:s kalkyler.
Det är potentiellt avgörande siffror när en frustande fotbollsstad som Newcastle siktar mot Champions League-stjärnorna.
Den naturliga frågan är om det var hit vi ville?
Fotbollssporten har verkligen gjort vägval under 2000-talet. Alla smutsiga pengar är välkomna då den största sporten ska bli ännu större – och samtidigt är alla hjälpmedel framtagna i jakten på den absoluta sanningen.
Det har gått drygt sex år sedan de ytterst ansvariga för fotbollens regelbok riktade om kursen och bestämde att sporten ska skickas ner i en datamaskin. Vi fick VAR – och vi har rivit vårt hår sedan den dagen.
Trampar på spontana glädjen
Den minst spetsiga åsikten hösten 2022 lyder: VAR har förstört det vackraste i fotbollssporten.
Mycket annat har gjort anspråk på att få föräras med det omdömet, men den rena magkänslan gör VAR till överlägsen segrare i tävlingen.
På sex år har vi vant oss vid att ett dån av glädje kan gå upp i rök vid en skärm. Domare som ritar rektangulära rutor i luften har blivit ett rött skynke, ljudkulisser värd en hel kväll kan försvinna i en slowmotionbild.
I över hundra år har fotbollen skapat alla känslor som en människa kan bokstavera till. Det räckte inte till. I ett försök att göra fotbollen rationell och rättvis har VAR-rummen trampat på den spontana supporterglädjen.
De senaste dagarna tjänar som bevisunderlag: Tottenhams bortdömda stopptidsmål som kan leda till missat avancemang i Champions League, straffen i Atlético Madrid–Bayer Leverkusen då domaren redan blåst för full tid – och HJK:s underkända sagomål mot Roma.
– Ibland gillar man reglerna, ibland gillar man inte dem, som José Mourinho sa.
Används i de flesta ligorna
Fotbollen tog sig till det här känslokalla kontrollrummet på egen hand.
Det är ironiskt att ravinen mellan de femton största klubbarna i Europa och resten bara blir djupare samtidigt som det letas millimeteroffside med förstoringsglas.
Problemet?
Det här går knappast att stoppa.
På Uefas ligarankning använder 30 av de 31 bästa serierna VAR. Sverige är undantaget – framför allt på grund av ett massivt motstånd från supportrarna.
Hos oss är VAR-frågan mer än något annat en resursfråga. De finska ligaklubbarna har ont om pengar och då satsar man hellre slantarna på annat än videohjälp till domarna.
Ute i Europa pekar kurvan åt andra hållet. Domarna på planen är allt passivare, de låter videobilderna tala och försöker undvika misstag.
Det är en mångbottnad, makaber utveckling.
Det blir låtsasrättvisa i en sport som är fylld av gråzoner och kräver mänskliga bedömningar, och domarna är knappast mer skyddade mot kritik tack vare VAR.
Efter fem–sex år med eländet kan man onekligen fråga sig om det är värt den här mödan. Folkdomstolen har åtminstone gjort sin åsikt tydlig, fråga valfri person på plats i Tölö som start för gallupen.