I den så kallade Tolifastigheten i Kroggård i Karis skramlar och smäller det till ibland när Ülle Nurmi väver en tjock matta av lokalt ylle.
Den gamla vävmaskinen i gjutjärn drivs delvis med motor och delvis med lite handkraft, men så är den också mellan 60 och 70 år gammal. Vävmaskinen kommer från ett mattväveri i Österbotten.
– Det såg ut som om cirkusen hade kommit till Karis när maskinerna landade här, säger företagaren bakom mattfabriken, Taina Snellman-Langenskiöld.
Hon fick till och med frågan om hon skulle öppna ett museum i Tolifastigheten. Frågan ställdes mera på skämt, men vägen till att starta en mattfabrik i Karis har varit lång och slingrig.
Helt självklart var det inte heller att hon skulle starta ett mattväveri Karis. Det krävdes flera turer till Österbotten för att titta på maskinerna. Det som avgjorde var att Taina Snellman-Langenskiöld ville bevara hantverkstraditionen med inhemska mattor och använda lokalt ull.
Taina Snellman-Langenskiöld har haft sitt företag Tikau i 15 år. Företaget samarbetar med en mattfabrik som drivs av småproducenter på den indiska landsbygden. Tidigare hade företaget också en heminredningsaffär i centrum av Helsingfors.
Den här hösten öppnade Snellman-Langenskiöld ett litet väveri i Karis och här tillverkas yllemattor gjorda av fårull från olika håll i Nyland, det mesta direkt från fårfarmare i Västnyland.
Nätaffären finns kvar, men butiken i Helsingfors är stängd och flyttad till Karis.
– Jag är ärligt sagt lite fan av Karis och Pojo. Här är vi också närmare fåren och alla som har kunskap inom området, säger Taina Snellman-Langenskiöld.
Mattor görs av ull som tidigare kastades bort
De mattor som tillverkas i Karis görs av fårull som är sträv och kan kännas ganska stickig mot huden. Det är sådan ull som inte brukar användas till kläder och tidigare slängdes så gott som all den här ullen.
– Vi är specialiserade på blandras och köttraser. Ull som är lite grövre och korthårigare. Den är bra till mattor och textilier som kommer till lite hårdare användning.
Taina Snellman-Langenskiöld kommer ursprungligen från Karleby och i Österbotten har man långa traditioner av att väva mattor, både i hemmen och industriellt. Många mattväverier har ändå slutat, bland annat den varifrån maskinerna som numera finns i Karis kommer.
– Så för mig är det viktigt att traditionen lever vidare, men också att man tar tillvara denna fantastiska naturfiber.
Hon kallar ylle för smartfiber.
Fårullen tvättas och torkas i Karis
Det har varit en hel del utmaningar för Taina Snellman-Langenskiöld att köra igång verksamheten i Karis, inte endast med de gamla vävmaskinerna, utan också med den obehandlade ullen.
– Det första jag märkte var att det inte längre fanns några tvätterier i Finland som var specialiserade på att tvätta fårull. Man skickar ullen bland annat till Belgien, Frankrike eller Storbritannien för att tvättas och sen kommer den tillbaka till Finland.
Det här tyckte Taina Snellman-Langenskiöld var emot hållbarhetstänket i hennes företagsfilosofi.
Dessutom är det inte någon invecklad process att tvätta fårull, menar hon. Däremot tar det mycket tid och plats.
Plats finns i pannrummet i den del av Tolifastigheten som Taina Snellman-Langenskiöld hyr, däremot tog det ett tag innan den rätta tvättmaskinen hittades. Nu är också den på plats och här tvättas och torkas all den ull som kommer till väveriet.
Långa köer till spinnerier
Den tvättade och torra ullen skickas vidare till ett spinneri, det arbetsmomentet görs inte i Karis, men också här tog det tid att hitta ett spinneri som kunde spinna ett garn som kan användas till mattor. De gamla stora vävmaskinerna i Karis kräver ett betydligt tjockare material än de garn som används till kläder.
När det spinneriet väl hittades, måste Taina Snellman-Langenskiöld vänta i nästan ett år på sitt garn eftersom det var så långa köer.
– Det finns inte så många spinnerier kvar i Finland och coronapandemin gjorde också att det var stor efterfrågan på handarbetsgarn, säger Taina Snellman-Langenskiöld.
Lång tradition av att ta tillvara ullen
På Bovik gård i Snappertuna finns för tillfället runt 500 får. De flesta är nyklippta.
– Vi höll på från torsdag till halva söndagen, säger Emmi Nurmi.
Hon har tagit över gården av sina föräldrar. På Bovik gård finns får av finsk lantras, eller finnfår som de kallas. Gården har också kor av traditionell finsk lantras.
– Mina föräldrar har från början tagit tillvara ullen från fåren med tanken att man ska vara på allt så långt det går och så mångsidigt som möjligt.
Av de här finnfåren får man en mjuk fin ull som kan användas till ylleplagg, bland annat tröjor, vantar och mössor. Under pandemin blev det plötsligt populärt att sticka och var och varannan går omkring med en Strömsötröja eller annat hemstickat.
Någon lönsam affär har det inte varit att ta tillvara ullen och inte är det något man bli rik på i dag heller.
– Det har varit en prissättningsfråga, vad spinnerierna har varit villiga att betala för ullen. Det har varit ganska dåligt, konstaterar Emmi Nurmi.
Nu är priserna bättre tack vare att yllet är trendigt, men det är ett tidskrävande och tungt jobb att klippa får, putsa ullen ren från halm och skräp och sedan ännu föra allting till spinneriet.
– Det kräver förstås att man har en ganska stor gård med många får så man får tillräckligt med ull att sälja, säger Emmi Nurmi.
Lång väg till spinneriet
Allting kostar. Emmi Nurmi anlitar en proffsklippare. Jobbet är fysiskt tungt och för att det ska gå undan behövs många hjälpande händer.
– Någon måste ta sig tiden att putsa och sortera ullen. När fåren går på halmbädd så finns det halmstrån och skräp i pälsen som måste rensas bort.
Emmi Nurmi säger att rensandet måste ske genast, efterhand som fårklipparen rakar av ullen.
– Någon ska hämta fåren till klipparen och området där fåren klipps ska hela tiden hållas torrt och rent. Det här jobbet kan egentligen binda hur många människor som helst, det beror hur snabb och noggrann man är.
Emmi Nurmi räknar med att det krävs minst tre, men helst fyra och kanske till och med fem personer som hjälper till under de dagar som fåren klipps.
Får klipps två gånger per år.
När det här jobbet är avklarat så måste ullen förvaras torrt och varmt. Det här kräver att man har plats för det.
– Annars kan ullen till och med mögla om det förvaras långa tider i kallt och fuktigt, säger Emmi Nurmi.
Det sista skedet är att föra ullen till ett spinneri. Emma Nurmi säljer sin ull till ett ställe som ligger nära S:t Michel.
– Ofta kör man själv och vårt spinneri ligger närmare 400 kilometer bort.
Bovik gård i Snappertuna kan i slutskedet ändå stoltsera med ett yllegarn som bär samma namn som gården.
Halvgalet projekt att starta mattväveri i Karis
Den ull som kommer från Bovik gård i Snappertuna kommer inte till den nystartade mattfabriken eller väveriet i Karis eftersom ullen från finsk lantras i första hand används till kläder.
Däremot är Taina Snellman-Langenskiöld glad över att hon kan ta tillvara sådan ull som tidigare brändes upp eller kastades på soptippen.
– Jag har får själv och har insett att det tyvärr finns ganska mycket ull som blir oanvänt. Det finns ingen användning och ingen efterfrågan.
Taina Snellman-Langenskiöld kallar mattväveriet i Karis för ett halvgalet projekt eftersom det har gått så mycket mer tid och pengar än vad hon trodde att få igång verksamheten.
Nu har hon fått gamla vävmaskiner att fungera, hon har lyckats få tag på en tvättmaskin som klarar av stora mängder fårull, hon har fått garn från spinneriet och hon har knutit många kontakter med fårfarmare och hantverkare som hjälpt henne i vått och torrt.
– Det känns fint och viktigt att kunna bevara de gamla hantverkskunskaperna. Utan alla fårfarmare och hantverkare hade företaget inte kommit någonvart, säger Taina Snellman-Langenskiöld.
De gamla maskinerna sätter förstås sina begränsningar på hurdana mattor man kan väva i Karis, men Taina Snellman-Langenskiöld har klart för sig vilka slags mattor hon vill att ska pryda golven i hemmen.
– Jag har försökt hämta in något nytt i designväg. Mattan ser inte ut som en traditionell vanlig trasmatta, den ser lite annorlunda ut.