Bros är den typ av film som ger upphov till diskussioner som handlar om helt andra saker än dramaturgiska bågar och filmiska kvaliteter.
Mest talas det om att detta är första gången en stor filmstudio varit villig att satsa på en homosexuell kärlekshistoria i mainstream-förpackning. Producerad av komedikungen Judd Apatow - mannen som stått bakom succéer som Bridesmaids (2011), Knocked Up (2007) och tv-serien Girls (2012-2017).
Näst mest talas det om att samtliga skådespelare representerar hbtqi-världen.
Och genom att poängtera dessa faktum skapar man av bara farten grogrund för just den typ av särbehandling som filmen i sig försöker motarbeta.
För poängen med Bros är väl trots allt att den försöker bevisa att en romantisk komedi är en romantisk komedi - oberoende av vem som älskar vem.
Ett färgstarkt upplägg
Bobby (Billy Eichner) är en homosexuell konstkurator och vloggare med en cynisk syn på kärlek och en förkärlek för romantiska komedier som You´ve got mail (1998).
Under en stimmig natt på en svettig klubb faller hans blick på snygga Aaron (Luke Macfarlane) och ganska snabbt faller allt annat också. Både byxor och skyddsmurar.
Men hur skall den intellektuella nörden och sportfånen - som på dagtid är framgångsrik jurist - få sin relation att fungera?
Det är inget lätt pussel att få ihop i skuggan av den dramatik som utspelar sig när New Yorks första hbtqi-museum tar form under Bobbys ledning. Hur skall alla inblandade kunna enas om samma historieskrivning och blick?
Helt klart är att såväl den lesbiska delegaten (Dot-Marie Jones) som transrepresentanten (TS Madison) och de bisexuellas talesperson (Jim Rash) känner sig förfördelad.
Ett litet steg för fiktionen - ett stort kliv för Hollywood
De senaste åren har det hänt mycket när det gäller film & tv-världen i relation till allt det som lyder under begreppet ”representation”.
Nästan alla serier med självrespekt skriver in en eller flera rollkaraktärer som har andra än heterosexuella förtecken – när det gäller komedier är detta närmast obligatoriskt.
På filmfronten har man däremot oväntat länge varit tematiskt heteronormativ och dessutom ofta låtit heterosexuella skådespelare spela de homosexuella och/eller transrollerna.
Därmed kan man man lugnt hävda att Bros fyller en funktion - och dessutom konstatera att den går ”all in” när det gäller att leka med fördomar samtidigt som den låter rollkaraktärerna ta ut alla svängar.
Svängar som i andra händer antagligen avskrivits som stereotypier och klichéer. Från män med ljusa röster som älskar Dirty Dancing till muskulösa män som när som helst kunde kvala in i Village People. Kryddat med en och annan superbutchig lesbobitch.
Det uppenbara behovet av att sopa rent när det gäller gamla mönster gör att det å ena sidan blir frejdigt till max och å andra sidan övertydligt förklarande.
När man i dialogen för n:te gången väver in exempel på hur sexuella minoriteter bemötts genom tiderna blir det lite tjatigt.
Mera romantiskt än komiskt
Regissören Nicholas Stoller - som skrivit manuset tillsammans med Eichner - får mycket att fungera. Dialogen är rapp och för film & tv-älskaren finns det gott om referenser att njuta av.
Men trots ett tonfall som stundvis går på hysteriska screwball-varv är det ändå den romantiska biten som gör mest intryck.
Relationen mellan Bobby och Aaron har allt som krävs av en story som löper från gullligt meetcute till sött slut. Inte för inte hänvisas det gång på gång till romcomklassikern When Harry met Sally (1989).
Både Einrich och Macfarlane sitter som gjutna i rollkaraktärer mellan vilka det gnistrar och sprakar.
Sedan är det en annan sak att den övertydlighet som präglar kommentarerna om hbtqi-verkligheten även runnit ut över sexscenerna. I sin vilja att skildra homosexuell kärlek så ärligt som möjligt glömmer filmskaparna stundvis att en del av charmen med romcom-genren är det oskuldsfulla sättet att förhålla sig till sex.
Men hej - alla börjar med att stappla omkring i barnskor och eftersom Bros tar de första stegen på en ny Hollywoodstig får man leva med en och annan vurpa. Huvudsaken är att det ges plats för övning.