1. Vilken är den viktigaste frågan på mötet?
Petteri Taalas, meteorolog och generalsekreterare för Meteorologiska världsorganisationen, WMO i Genève.
– Det allra viktigaste är att vi får upp ambitionsnivån för utsläppsminskningar och det gäller speciellt de så kallade G20 länderna som släpper ut 80 procent av världens klimatuppvärmade gaser. De rikaste länderna i G7, där EU ingår, har redan börjat minska sina utsläpp ganska bra. Medan i länder som Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika borde ambitionsnivån stiga.
De rikaste länderna i G7, där EU ingår, har redan börjat minska sina utsläpp ganska bra
Petteri Taalas, Meteorologiska världsorganisationen WMO
Enligt Taalas har utsläppen stigit i de länder i Asien som håller på att industrialiseras, som Vietnam, Thailand och Indonesien. När det gäller kolbindning är det viktigt att vi slutar förstöra tropiska skogar. Där är resultatet i det brasilianska presidentvalet uppmuntrande.
Anpassning till klimatförändringarna är den andra sidan av slanten. Den negativa trenden i väderfenomenen fortsätter fram till 2060-talet oberoende av vad vi gör, alltså översvämningar, torka och tropiska stormar som vi har sett i Pakistan, Europa, Kina och östra USA i år.
FN har fört bakgrundsdiskussioner med Indien, Vietnam och Kina och att länderna skulle försöka försnabba begränsa sina utsläpp snabbare än de lovat hittills. De har lovat att utsläppen skulle börja minska år 2030, men FN hoppas att det kunde ske redan 2025. Eftersom Kina släpper ut nästan 30 procent av världens utsläpp skulle det ha stor betydelse.
Bernt Nordman, klimatansvarig WWF:
– Vi skulle vilja att länderna skulle komma överens om en tidtabell för utfasning av fossila bränslen. Det andra viktiga beslutet som borde fattas är nu är beslutet om en finansieringsmekanism för de länder som är utsatta för de naturkatastrofer som orsakas av klimatförändringen.
Oras Tynkkynen, äldre rådgivare vid Jubileumsfonden Sitra:
– De närmaste åren avgör om vi kan begränsa uppvärmningen till en uthärdlig nivå. Därför är den viktigaste frågan på alla möten, även i Egypten, den om världens länder skär ned sina utsläpp tillräckligt och snabbt nog. I bästa fall kan mötet i Egypten sätta fart på tillräckligt omfattande och snabba löften om begränsningar.
Dessutom kommer Egypten som värdland säkert att se till att mötet behandlar frågor som är speciellt viktiga för Afrikas fattiga och sårbara länder. Sådana är internationell klimatfinansiering, klimatanpassning, förluster och skador som uppvärmningen orsakat.
2. Vilken är den svåraste frågan på mötet?
Petteri Taalas:
– Att få resterande G20 länder att gå vidare med begränsandet av utsläpp. Indien är värdland för nästa G20 möte och i kulisserna har FN gjort mycket för att få landet att försnabba övergången till koldioxidneutralitet. I Glasgow lovade Indien att vara det fram till år 2070. Deras utsläpp växer våldsamt liksom även Vietnams och Indonesiens. Förhoppningen är att det inte skulle byggas mera kolkraftverk.
Bernt Nordman:
– Traditionellt sett är nog finansieringen det allra svåraste. Det är lätt att ge allmänna löften, men sen när man ska komma fram till en bindande tidtabell och finansiering så blir det svårt.
Fattiga länder påpekar ofta att de producerat bara en bråkdel av utsläppen, men trots det tvingas de möta den hårdaste förstörelsen när klimatet värms upp. Och därför hoppas de på ersättning och stöd från rika länder.
Oras Tynkkynen, Sitra
Oras Tynkkynen:
– Förhandlingarna förs i en tid av internationella spänningar, inte minst på grund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Men av enskilda teman skulle jag gissa att förluster och skador kommer att vara speciellt besvärligt och med det menas skador som det inte går att hindra på förhand och som det inte är möjligt att anpassas sig till.
– Fattiga länder påpekar ofta att de producerat bara en bråkdel av utsläppen, men trots det tvingas de möta den hårdaste förstörelsen när klimatet värms upp. Och därför hoppas de på ersättning och stöd från rika länder. Men rika västländer har varit ganska kallsinniga till de här kraven. De är av den åsikten att det redan finns tillräckligt stöd och att det inte lönar sig att grunda nya fonder ifall man inte varifrån pengarna till dem ska komma.
3. Varför behöver vi dessa stora klimattoppmöten?
Petteri Taalas:
– Nog är de en slags världsförbättrarfestivaler med lite komiska drag, för de avgörande förhandlingarna förs i relativt små kretsar. För en del är det en prestigefråga; jag var där och drev på goda saker. Men hur mycket de goda sakerna påverkades av deltagandet är en bra fråga.
Ländernas huvudförhandlare och regeringar är nyckelaktörerna som får framsteg att ske. Men all rörelse för att bekämpa klimatförändringen och anpassa sig till den har förstås positiva återverkningar.
Det är ingalunda ett perfekt system eller ett snabbt sätt att fatta beslut. Men det är det enda vi har.
Bernt Nordman
Bernt Nordman:
– Det här är ju egentligen mötet där världens länder kommer samman för att koordinera sina åtgärder i enlighet med Parisavtalet och tillsammans fatta beslut. Man jobbar enligt FN:s principer; alla har en röst, till och med ursprungsbefolkningar, och NGO:s (icke-statliga organisationer) som WWF får vara med och lyssna som observatörer. Det är ingalunda ett perfekt system eller ett snabbt sätt att fatta beslut. Men det är det enda vi har.
Oras Tynkkynen:
– I princip kunde politikerna ta beslut om att begränsa utsläppen helt utan dessa stormöten. Det behövs inte möten med tiotusentals deltagare för det. Men om de här stora FN:s klimatmöten lyckas fästa världens uppmärksamhet vid klimatfrågor ens under två veckor av året, så kan det vara till stor hjälp. Om de här mötena hjälper ens lite till att begränsa utsläppen så är de väl värda att ordna.
4. Vad gott har de fört med sig?
Petteri Taalas:
– Vi har haft två relativt lyckade klimattoppmöten under senare år. Parismötet 2015 fick Parisavtalet till stånd efter magplasket i Köpenhamn 2009. Då tvivlade många på att ett sådant skulle bli av. Parisavtalet har varit en positiv sak, men målet om en begränsning av uppvärmningen till 1,5 - 2 grader har inte verkställts tillräckligt raskt.
Men vi är inte längre på väg mot en fem graders uppvärmning som var det värsta scenariot i IPCC:s rapport år 2014. Vi har kommit ned i riktning mot en tre graders uppvärmning, så utvecklingen är positiv.
Det andra lyckade klimattoppmötet var ifjol i Glasgow då G7 -länderna och EU förband sig till att hållas under 1,5 graders uppvärmning. Länderna har också börjat infria löftet, kanske lite långsamt. Men riktningen är den rätta.
Många nya länder gav också klimatlöften så som Indien, Kina, Ryssland och till och med arabländerna, men inte tillräckligt för 1,5 grader. Om alla löften som getts skulle hållas skulle vi gå mot en uppvärmning på ungefär 2 grader. Då är implementeringen förstås central och den har börjat makligt.
Men vi ska minnas att 32 länder under de senaste 15 åren raskt har minskat sina utsläpp och bland dem är Finland, som har minskat sina utsläpp med 36 procent, på tredje plats. Så det har skett en utveckling fast man kan en uppfattning om att allt går mot det sämre om man följer medierapporteringen.
Bernt Nordman:
Håller också fram Parisavtalets målsättning. Och den här målsättningen styr ju nu politiken både på den offentliga sidan, alltså ländernas politik, men också den privata sidan - företagen. Och det är viktigt att komma ihåg att företagen inte sitter med vid förhandlingsborden för det här är ländernas samarbetsorgan, men det är jätteviktigt att också företagsvärlden är med i det här.
Oras Tynkkynen:
– Det är tack vare den internationella klimatpolitiken att vi har kommit så långt med att lösa klimatkrisen som vi är i dag. Med de utsläppslöften som vi hade för tio år sen var världen på väg mot en förödande tre och en halv grads uppvärmning. Men dagens utsläppslöften kunde vi hålla det vid ungefär två grader. Det här om alla länder förverkligar sina löften. Två grader är förstås för mycket med tanke på människors och naturens resiliens, men det är mycket bättre än tre och en halv.
För Finland, som har starkt kunnande inom klimatlösningar, är det till fördel om FN:s klimatmöten kan förmå andra länder att delta i klimatåtgärder för det skapar efterfrågan på finska företags lösningar.
I år hoppas de fattiga länderna sätta agendan – nästa vecka börjar COP 27 i Egypten