En som tröttnade så slutligt att han helt lämnade staden är Kristian Svensson.
– Vi har släkt och familj i Tammerfors så visst var det en stor orsak. Men arbetsläget i Helsingfors är sådant att tröskeln att fortsätta var nog ganska stor.
Svensson började jobba på en ny svensk enhet i Helsingfors efter studierna och upplevde det trängda personalläget från nära håll.
– Vi skulle vara sex i början av hösten. I slutet av verksamhetsåret, på våren, vara bara jag kvar där av dem som började jobba. Det säger mer än något annat, berättar han.
Läget mycket bättre i Tammerfors
Det tunga året med vikarier som avlöste varandra fick Svensson att börja se sig om efter nya möjligheter. Han hittade ett svenskspråkigt daghem i Tammerfors och har nu jobbat där i några månader.
– Det är stor skillnad på att jobba med samma vuxna i flera månader och på att inte veta vem som dyker upp följande dag, säger han. Det påverkar hur vi vuxna mår här på jobbet och framför allt hur barnen mår.
Hokuspokus fungerar knappast
Helsingfors stad har nu vädjat till regeringen om fler studieplatser inom småbarnspedagogiken. Men det ger Kristian Svensson inte mycket för.
– Jag har svårt att se logiken i sådana hokuspokusåtgärder. När jag började studera år 2017 var kvoten 20 platser, men vi var bara nio studerande. Det hjälper knappast att öka på studieplatserna om de ändå inte fylls, menar Svensson.
Av de nio som för fem år sedan inledde sina studier jobbar bara någon enstaka på Helsingfors stad. De flesta har gjort som Kristian Svensson, börjat jobba på annat håll.
Lönen är ödesfrågan
För att få behörig personal att stanna kvar i huvudstaden måste nuvarande anställningsförhållanden förändras. Det viktigaste är då lönen.
– Varför kan den inte höjas på längre sikt, undrar Kristian Svensson. Ett löfte om att den höjs till en viss nivå efter en viss tid skulle räcka, tror han.
Vikariepoolen fungerar dåligt
Seure, det vill säga vikariepoolen som snabbt kan leverera inhoppare till daghem har på sin webbsida en text som säger att man inte behöver tala svenska för att jobba för dem, det räcker att man förstår. Det har Svensson råkat ut för.
– Vi fick nog in vikarier som inte kunde svenska över huvud taget. På Seure såg man nog krisen som så att kriterierna för att anställa folk var väldigt låga.
Om det hela tiden dyker upp vikarier som ofta har liten eller ingen erfarenhet alls, går det mycket energi åt att handleda dem.
– En del var jätteduktiga. Men det fanns dagar då det fanns fler vikarier på plats än stadigvarande personal. Då måste man sätta målartejp med barnens namn på ryggarna för att veta vem som är vem, berättar Kristian Svensson.