Ivern märks tydligt när publiken bänkar sig i Wasa Teaters salong. Redan innan genrepet har provföreställningar spelats inför publik och via sociala medier har ryktet spridits om hur rolig Adde Malmbergs pjäs Man får väl ställa upp är.
Ridån går upp och vi blickar in i en byagård som bär spår av många olika typer av föreningsaktiviteter. På en lång hylla trängs idrottsföreningens pokaler. I kontoret samsas skrivbord med hembygdsföreningens vävstol som har en tendens att ramla i bitar.
Går man för nära en av de många dörrarna – som ju hör ihop med farsscenografi – irriterar man den bjässe till hund som blivit instängd där av sin husse. Husse är aktiv i idrottsföreningen, men just nu satsar han på flaskan och har därför parkerat hunden i byagården.
I mitten av rummet står berättelsens ”elefant i vardagsrummet”, en motorcykel som genomgår sin årsservice.
Här samsas ortens alla föreningar om utrymmet. Låt vara att det gnisslar ibland när olika verksamheter skulle behöva samma utrymme samtidigt.
Men det goda med det hela är att alla är medlemmar i de olika föreningarna, vilket höjer medlemsantalet. Det i sin tur ökar på bidragen som föreningarna får, ett system som gynnar alla.
Sanningen om hembygdsföreningen hotar komma fram
När hembygdsföreningen blir nominerad till Årets hembygdsförening för sin synbarligen omfattande verksamhet börjar allt krackelera.
För att öka föreningsbidraget innehåller medlemsregistret personer som vid det här laget är avlidna – deras medlemsavgifter har föreningen betalat – medan ortens byfåne fått låna ut sitt namn som föreningens sekreterare, och den påstådda kassören är dement.
Styrelsemötena är obefintliga och det värsta av allt är att lokalen, av någon anledning, också används av andra föreningar.
Johan Aspelin är den som mest tar ut farsens svängar rent fysiskt. Hans snubblingar över scengolvet är i klass med Gösta Ekmans.
Nu måste allting styras upp, men tiden rinner iväg och kontrollanten från centralorganisationen dyker naturligtvis upp snabbare än väntat. Då återstår, som sig bör i en fars, endast att försöka ljuga sig igenom inspektionen och ut ur knipan.
Bröstischias och andra lögner
Johan Aspelins Medborgarinstitutsviolinist är den som mest tar ut farsens svängar rent fysiskt. Han får lätt kväljningar, som när han hör talas om spelmansmusik. Hans snubblingar över scengolvet är i klass med Gösta Ekmans.
Hans svaga punkt är hembygdsföreningens ordförande Sara. Trots sina kväljningar ställer han till och med upp och spelar Oravaismenuetten, för att dupera representanten från Hembygdsföreningarnas Centralorganisation.
Lina Ekblads Sara – i Strömsötröja och axelväska – får bröstsmärtor varje gång det blir jobbigt, eller ”bröstischias” som det blir till när lögnerna tar fart.
Carola Sarén i byxdräkt och träffsäker grå pagefrisyr spelar den respektingivande representanten från Hembygdsföreningarnas Centralorganisation. Men när ska hon förstå att alla konstigheter byborna kläcker ur sig bara är ljug?
Hon gör sitt bästa för att hänga med i turerna och processa informationen som hon matas med – och så småningom har hon snappat upp den parallella verklighet hon fått sig presenterad. När man inte väntar sig lögner är de tydligen svåra att upptäcka.
Kroppsspråk och minspel
Manusförfattaren och regissören Adde Malmberg har jobbat med ensemblens kroppsspråk och minspel och det är tydligt och lätt att läsa av varje skiftning.
Som exempel Carola Saréns uppmjukning från barsk kontrollant till mera medmänsklighet och hennes uppvaknande förtjusning för en av de föreningsaktiva. Mot pjäsens slut blir hon nästan som om hon vore en av invånarna i byn.
För kostymen står Karoliina Koiso-Kanttila och dräkterna är ovanligt tydliga i sina signaler om bärarnas karaktärer.
Konstnärssjälen hos Tove Qvickströms Anne-Maj kommer fram i hennes bekväma, färgglada kläder, stora hemlagade örhängen, ja till och med i hårburret som är omvirat med en sjal. Hon betraktas för övrigt med misstro eftersom hon också är ”nyinflyttad” i byn sedan 14 år tillbaka.
Hur rolig är ”Man får väl ställa upp”?
Är då farsen Man får väl ställa upp så rolig som ryktet säger? En fars bygger på situationskomik. Men att hitta komiska situationer kring en hembygdsförening är kanske inte det lättaste, även om utgångspunkten att de flesta av oss kan känna igen oss finns.
Men ensemblen har i Adde Malmbergs trygga regi fått möjlighet att vässa sin komiska sida. Även tidigare har de här skådespelarna jobbat med humor.
Trots att farsen som genre har en doft av UF-lokal, gör de enskilda skådespelarna ett trovärdigt hantverk och det bästa av sina roller. Även om replikerna inte alltid är så komiska, är minspel och kroppsspråk definitivt komiska.
Man får väl ställa upp fungerar som avkoppling i novembermörkret – och med oss hem tar vi påminnelsen om att det är bäst att inte alls börja ljuga, man talar sig bara i trubbel.