Det är fortfarande mörkt och en ny dag på jorden när Hjärtesmulan vaknar och säger godmorgon till rymden. Den digitala väckarklockan får antagligen den vuxna läsaren att sätta kaffet i vrångstrupen av skräck och igenkänning; den visar 04:05.
Skräck i blicken har också Hjärtesmulans föräldrar som dras upp i efternattens mörka timma för att följa barnets blick upp mot himlen, där också dansande rymdgurkor, Jabbelibabba och alla andra rymdvarelser vaknar till en ny dag. Hålögda och bleka börjar såväl jord- som rymdvuxna utföra morgonsysslorna med sina morgonpigga barn.
God morgon rymden är uppföljaren till Linda Bondestams debut som författare God natt på hela jorden (2018), och vänder upp och ner på föregångarens koncept. Där God natt på hela jorden blickade ner på jorden och våra bekanta djurarters nattningsritualer, är det nu istället barnets blick ut i rymden som dominerar.
Här får Bondestams redan etablerade talang för fantasidjur stråla. Trots att populärkulturen redan innehåller ett brett galleri av schabloner för rymdvarelser som tenderar att återanvändas, lyckas Bondestam skapa figurer som känns färgstarka och unika – sina många nickningar till både populärkulturella och rymdhistoriska figurer till trots.
I den här lilla boken är det illustrationerna och formen som bär berättelsen – texten är knapp, men finurlig och låter bilderna tala för sig själva.
Precis som föregångaren är God morgon rymden ett slags hålbok där en del av sidorna är halva eller har utstansade hål som driver berättandet framåt. De halva sidorna fungerar som täcken man drar av, dörrar som öppnas och kläder som byts, och smälter sömlöst ihop med båda sidorna av uppslagen de är infogade i. Det ger illustrationerna närmast filmiska egenskaper.
Boken bubblar av energi som bara ett dagisbarn kan ha klockan 4 på morgonen
God morgon rymden beskriver med värme hur vardagsmornarna i en småbarnsfamilj kan te sig, med allt vad det innebär av tidiga väckningar, kaotiska måltider och krångel med kläderna. Trots att människoföräldrarnas avgrundströtthet och tidvisa frustration i illustrationer och pratbubblor framgår med all önskvärd tydlighet, blir stämningen aldrig negativ. Boken bubblar av energi som bara ett dagisbarn kan ha klockan 4 på morgonen, och en lekfullhet som smittar av sig också på den mest hålögda föräldern.
Här är alla andra – en vimmelbok om grupptillhörighet
Tankarna går till vimmelboksklassikern Var är Waldo av Martin Hanford när man slår upp Här är alla andra, illustrerad av Linda Bondestam och skriven av debutanten Mimi Åkesson. På varje uppslag kryllar det av människor, djur och en och annan fantasifigur, i vardagliga situationer; i full fart på cykel, på rymmen från fängelset, med en bok i handen eller i färd med att öva violin.
Här är alla andra lägger fokus på en av våra mest grundläggande egenskaper, nämligen längtan efter att passa in och tillhöra en grupp. De grupper som presenteras är väldigt allmängiltiga, sådana som de flesta antagligen på något sätt kan känna igen sig i eller åtminstone identifiera; alla som är på väg någonstans, alla som är glada eller arga, alla som har glasögon – och alla andra.
Med ett sådant fokus på grupper kunde det lätt bli exkluderande, men istället lyckas boken fint med att andas inklusion; alla hör till någon grupp, och också icke-tillhörighet är en grupp i sig. Den knappa texten – i regel bara en mening som snarast fungerar som rubrik för varje sida – i kombination med de vimmelartade illustrationerna bjuder in till att stanna upp vid varje uppslag och själv fundera vidare och hitta på andra grupper än de som nämns i texten.
Bokens icke-narrativa form öppnar för ett mångsidigt läsande som inte ställer krav på att läsa den kronologiskt. Det går till exempel utmärkt att öppna ett favorituppslag och stanna upp där, eller bläddra fram och tillbaka utan hänsyn till ordningsföljden; en tacksam form för läsare med lite mera myror i brallan.
Också i den här boken är det illustrationerna som bär och driver berättanden – vilket i kombination med den enkla texten i stor font gör den utmärkt för den som håller på att knäcka läskoden. Paletten är grann och bilderna detaljrika, med återkommande figurer och ständigt nya detaljer att upptäcka.
Linda Bondestam är en mästare på ansiktsuttryck – både subtila och mera explicita – och de kollageartade illustrationerna där människors ansikten står i fokus är en särskilt fröjd att studera.
I all sin konceptmässiga enkelhet är Här är alla andra en bok att återkomma till för att ständigt upptäcka nya element som gick en förbi under den förra genomläsningen.
Här är alla andra är en av kandidaterna till barnlitteraturpriset Runeberg Junior 2023.