När jultrion med vibrerande stämmor inleder med några välkända julsånger, går faktum inte att förbise - det blir en jul också i år - även för de giriga och motvilliga.
Under Tove Appelgrens regi axlar Ingemar Raukola huvudrollen som den genomgiriga Ebenezer Scrooge. Han intar scenen med ett illmarigt leende. Det stripiga, blonda håret ramar in ansiktet perfekt och kroppsspråket och ansiktsuttrycken går inte att ta miste på - han förkroppsligar elakhet och egocentrism så väl så det knappt går att ta ögonen ifrån honom. Maskdesignen med den krokiga näsan av Anniina Takala, sitter så väl att den inte ens märks. Samspelet med betjänten Cratchit (Samuel Karlsson) är smidigt och humoristiskt.
Julfirandet är ingenting för Scrooge, som på julaftonen hellre leker med sina slantar och sörjer sin bortgångne kompanjon Jacob Marley. Då de fattiga kommer hem till honom och ber om hjälp, föser han dem mot dörren eller lånar ut några pund med en ränta på 100 %. Den stackars Cratchit, försöker på alla sätt vara den elaka Scrooge till lags. Även systersonen Frederick (Matti Raita) försöker övertala Scrooge att komma hem till dem på julmiddag, men han låter sig inte rubbas - själva tanken på jul gör honom snarast ursinnig.
På kvällen blir Scrooge hemsökt av Marleys spöke i rasslande kedjor. Ett liv i helvetet väntar den elaka Scrooge, ifall han inte tänker bli en snällare människa. “Humbug!” ropar Scrooge åt spöket, som berättar att tre andar kommer att besöka honom under natten mot juldagen. Det vill Scrooge heller inte höra på.
Den giriges väg till förvandling
Och andar blir det. Den första, Svunna Julars Ande, är den mest minnesvärda av de tre andarna. Stella Laine är förtjusande i sitt kroppsspråk och sin glittrande, dockaktiga klänning. Lätt dansande trollar hon fram de olika kulisserna i de Disney-aktiga magiscenerna. Hon släpar med sig Scrooge bakåt i tiden, så han får återuppleva de tragiska skeenden som han var med om som barn. Bland annat hånas han av det elaka paret Herr och fru Grimes, som gör sig lustiga över den sagobok han som barn fått av sin mamma. En aning om att han själv heller inte har haft det så lätt, slår rot i honom.
Efter pausen är det dags för Nuvarande Julens Ande, gestaltad av en gladlynt Sofia Törnqvist, att ta med sig Scrooge på en resa i nutiden. Scrooge blir allt mer förbryllad, då han får se att Cratchits familj är hur nöjd som helst, trots att dukningen är spartansk och kalkonen minimal. Familjen stämmer upp till sång vid det dukade bordet, och den svårt sjuke lille Tim håller tappert humöret uppe.
Scrooge tror att han har kommit tillbaka hem, men en märklig dimma ligger över rummet och pengakistan är borta. Den tredje och sista, Kommande Julars Ande, glider in i guldkåpa och förklarar att de befinner sig i framtiden. Scrooge är de facto död. Härefter följer ett tämligen förbryllat scenario, då Scrooge får se Cratchit stå vid sin döde son lille Tims grav och Kommande Julars Ande, på ett sätt som fullständigt förbigår mig, förvandlas till Herr Grimes. Det här är den enda gången under pjäsen, då det hela känns aningen förhastat och förvirrat. Jag missar helt att följa med ifall någon form av insikt eller förändring går att spåra i Scrooges den annars så uttrycksfulla ansikte, och rätt som det är vaknar han upp i sin egen säng och är en förändrad människa som bara vill gott.
Jag hade gärna sett att förvandlingen från elak och girig till givmild och sympatisk, hade varit mer gradvist påtaglig och misstänker att dessa scener kräver ytterligare några föreställningar för att hitta sin form. Fint är det i varje fall att slutligen se en i grunden förändrad Scrooge som beställer en enorm kalkon till familjen Cratchit och äntligen går till sin systersons familj för att fira jul.
Det är ett gediget rollarbete som skådespelarna fått ta itu med. Alla utom Raukola spelar åtminstone tre roller, de flesta ännu fler. Trots att skådespelargalleriet är tämligen litet, går växlandet mellan rollerna smidigt. Kristian Ekholms ljuddesign är också välfungerande, även om jag tidvis saknar känslan som en levande orkester förmedlar. Sångtrion som består av Jannica Grönroos, Paavo Korvenmaa och Silla Pöyry, bidrar stort till julstämningen med sina många arrangemang av kända julsånger.
En Julsaga som första gången utkom år 1843, är en av de mest älskade novellerna som någonsin skrivits. Charles Dickens tanke lär från början ha varit att skriva ett politiskt manifest som belyste de fattigas eländiga situation under den viktorianska tiden. Istället blev det en saga om försoning och medkänsla som åtskilliga gånger har tolkats på scen och i film. Åbo Svenska Teaters dramatisering av En Julsaga bjuder på ett tema som aldrig går ut tiden och som dessutom är speciellt aktuellt i dessa jultider - vikten av att se och möta andra människor samt att dela med sig av sitt överflöd.
Lyssna på Kulturpodden om En julsaga i olika versioner - bl.a. föreställningen på ÅST:
