– Många har dött. Jag har sett det med egna ögon.
Narayan Dhoj gestikulerar ivrigt när han talar på videoinspelningen som Finlands Fackförbunds Solidaritetscentral SASK publicerat på Youtube.
Han för händerna till höften då han berättar att kollegan var fastspänd i en sele. Han tittar uppåt och gestikulerar då han förklarar att selen inte var säkrad.
Han slår med handen mot marken då han berättar att kollegan föll ner från femte våningen på byggarbetsplatsen.
Det blev kollegans sista arbetspass.
– Efteråt stod byggarbetet stilla i tre dagar.
I Qatar gassar solen. Det är vinter, men fortfarande långt över 30 grader varmt. Yle Sporten är på plats för att bevaka problemen kring VM – men intervjuar inte migrantarbetare.
För det är farligt. Mest för migrantarbetarna själva.
Arbetarna finns överallt – de utgör ungefär 90 procent av Qatars befolkning, de bygger våra hus, bär våra väskor, de städar och ställer undan. De kör bilarna vi åker i.
De möter min blick, kallar mig för ”sir”, smilar och skrattar. De passar upp och vill gärna vara till lags.
Utåt ser de ut som vilka arbetare som helst.
Men bakom de stängda kulisserna är mycket fel. Ett öppet samtal med en journalist kan leda till avsked, deportering eller rentav fängelse.
Det är inte värt risken. Dessutom finns det dokumentation nog att fylla en hel kyrkogård: Se bara på Amnestys sajt eller det senaste numret av det norska granskande fotbollsmagasinet Josimar.
Evighetslånga dagar utan vatten
Berättelserna om människoödena är häpnadsväckande likartade. I stil med:
En ung familjefar från ett fattigt land i Asien eller Afrika får höra om en arbetsmöjlighet i Qatar. Om stora pengar. Drömmar målas upp. De betalar en rekryteringsavgift på upp till en årslön och åker i väg.
På plats får de veta att de blivit lurade. Det utlovade arbetet finns inte. De får i stället ta ett annat jobb för att återbetala rekryteringsavgiften. Ibland konfiskeras pass. Det finns ingen chans att återvända hem eller byta till ett lukrativare jobb.
De första åren handlar bara om att betala tillbaka rekryteringsavgifterna
Tim Sparv
Det finns historier om 18 timmar långa jobbpass, om arbete i extrem hetta på upp till 50 grader utan vatten.
De är fast i en omöjlig ekvation. De är moderna slavarbetare i ett sagolikt rikt land, som har massiva naturgasreserver och råd att satsa 200 miljarder euro på VM.
– Grupper i Afrika och Asien ser en chans att lura lätta offer som inte fått en chans till utbildning. De första åren handlar bara om att betala tillbaka rekryteringsavgifterna, säger Tim Sparv till Yle Sporten.
Sparv vet vad han talar om. Som aktiv spelare profilerade han sig som stark Qatar-kritiker, som The Players’ Tribune och CNN gärna skriver om.
Den tidigare landslagskaptenen har varit på plats i landet, träffat migrantarbetare och fört diskussioner med Qatars arrangörer.
Han upplever att arrangörerna genuint är intresserade av att förbättra situationen – och att det i viss mån skett positiva ändringar.
– Men det har varit för lite och tagit för länge. Vad händer då strålkastarljuset inte är på Qatar efter VM-slutspelet?
Bryr sig inte om dödsorsakerna
Hur många har dött?
15 000 döda i arenabyggen? 6 500? Eller bara tre? Rapporteringen om migrantdödsfallen i samband med VM har präglats av missvisande rapportering, vilket Deutsche Welle förtjänstfullt reder ut i en faktagranskning.
The Guardian rapportering om 6 500 döda fick stor uppmärksamhet, men siffran rör samtliga migrantdödsfall i landet och inte bara VM-projekten.
Det internationella fotbollsförbundet Fifa och Qatars arrangörskommitté talar om tre döda och den siffran är ännu mer missvisande.
Qatars myndigheter ignorerar varningssignaler som kunde rädda liv
Steve Cockburn, Amnestys chef för ekonomisk och social rättvisa
När Yle Sporten talar med Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnesty i Finland, vill han inte tala om siffror. Det går helt enkelt inte att lägga fram tillförlitliga sådana.
Det grundläggande problemet är Qatars ovilja att reda ut dödsfallen och föra tillförlitlig statistik över dem.
– Qatars myndigheter ignorerar varningssignaler som kunde rädda liv, säger Steve Cockburn, Amnestys chef för ekonomisk och social rättvisa.
Utgångsläget har alltså varit uselt – men ändringar mot det bättre har skett. Eller har det?
Det avskaffade kafalasystemet lever starkt
Fifa och nationella fotbollsförbundspampar talar gärna om de positiva samhälleliga ändringarna som VM bidragit till.
Den synligaste är avskaffande av det så kallade kafalasystemet, som härstammar från 1950-talet.
Kafalasystemet går ut på att arbetsgivaren ”sponsrar” arbetstagaren och styr över bland annat visumansökningar och uppehållstillstånd. Arbetsgivarens stora makt över arbetstagaren är en grogrund för utpressning och utnyttjande.
Tidigare kunde migrantarbetarna inte byta jobb utan arbetsgivarens tillåtelse, men ändringar infördes 2020.
Human Rights Watch skrev däremot tidigare i år att migrantarbetare fortfarande utnyttjas och att ändringarna inte synts i praktiken.
– Ändringar betyder ingenting om ingen övervakar förverkligandet av dem, säger Johansson.
Minimilönen har också höjts, även om arbetare fortfarande kan tjäna kring en euro per timme.
”Fifa har inte gjort ett skit”
Den svenska fotbollsjournalisten Olof Lundh är i Doha för att bevaka VM. Han har tidigare talat med migrantarbetare i Qatar och han säger att samtalen präglas av rädsla. Få vill tala ut, trots löften om anonymitet.
Att Fifa skulle bry sig om migrantarbetarna fnyser han åt.
– Alla som orkar sätta sig in i frågan vet att Fifa inte gjort ett skit. Det är mycket som är kosmetika och det gör att det är svårt att tro på riktig förändring, men Fifa kommer att hävda motsatsen, säger han till Yle Sporten.
Vad kan göras?
Amnesty driver en kampanj i riktning mot Fifa för att utnyttjade migrantarbetare ska kompenseras och för att det ska byggas ett migrantcenter i Qatar, dit arbetare kan vända sig för att få hjälp.
Finlands Bollförbund har stött kraven tillsammans med ett antal andra europeiska förbund. Norge, Sverige och Danmark deltar också i kampanjen.
Johansson säger att de kommande veckorna är kritiska.
– Jag tror att fotbollsfolket gärna vill glömma hela den här episoden. Det blir svårt att nå en plan på papper med Qatar och Fifa om det inte sker inom ett par månader efter att VM är slut.
Olof Lundh är inte optimistisk. Han påminner om att 10 fotbollsförbund stöder kraven mot Fifa, 201 står utanför.
– För mig är det tydligt att det inte finns en vilja att hjälpa till.
Oavsett hur det går kommer migrantarbetarna att fortsätta spela en stor roll i det nya Qatar. Många intervjuade säger att de vill jobba i landet – med bättre rättigheter.
Tim Sparv vill rätta till ett missförstånd som många har:
– Man kan få en bild av att migrantarbetare är svaga, men det är precis tvärtom. De är otroligt starka människor.
