När man förlorar en partner mitt i livet är det lätt att tappa livsgnistan själv också. För hur i friden ska man klara av att finnas där för barnen när man själv sörjer? Hur ska pengarna räcka till? Lättar smärtan någonsin?
Sådana här frågor möter Tanja Forslund i sitt arbete som korttidsterapeut och kurator.
- Det finns många sätt att sörja, men man brukar tala om olika faser: chockfasen då allt känns helt overkligt, reaktionsfasen då man på allvar inser vad som hänt, reparationsfasen då man småningom börjar nå acceptans och slutligen nyorienteringsfasen då man börjar vara mera till freds och kanske vågar blicka framåt igen. Men faserna glider ofta in i varandra och kan också byta plats, så det här ska inte ses som det enda rätta sättet att bearbeta sin sorg.
Min man dog i en olycka efter att vi fått barn. Vi fick bara fem år tillsammans, jag var 32, han blev 35. Min mans död berövade mig den framtid jag hade föreställt mig, med familj och någon att hålla i handen. Men den stora sorgen har fått lov att sjunka undan och ersättas av tacksamhet över den kärlek som föddes under våra år tillsammans. Många får aldrig vara med om att älska eller älskas.
Kisun 75 år
Det finns inget korrekt eller felaktigt sätt att sörja, och heller inga förbjudna känslor. Ilska gentemot den som gått bort kan bubbla upp. Eller så kan den sörjande sitta och skratta hysteriskt åt ett dumt tv-program, bara för att sekunden därpå drabbas av skuldkänslor: ”Hur kan jag sitta här och gapskratta efter det som hänt?”
- Man ska bara notera och acceptera känslorna, låta dem komma och passera, tycker Forslund.
En hand på axeln eller en makaronilåda på trappan
Men hur ska man göra som anhörig? Man kanske både vill visa sitt stöd och undvika att störa.
- Det viktigaste är ju att visa att man finns där, samtidigt som man respekterar den sörjande. En del vill inte prata om sina känslor, då ska man inte tvinga den till det. En kram, en hand på axeln, ett hjärta på Whatsapp kan vara värdefullt. Eller så gör man en makaronilåda och lämnar den på trappan om man tror att de sörjande inte vill ha besök.
Jag blev änka när jag var 35. Båda barnen var då under 10 år gamla. Nu är de vuxna och vi har synbarligen klarat oss. Men egentligen inte. Det handlar mera om att acceptera att livet kan slå så hårt att man aldrig någonsin blir hel igen. Man lever vidare dag för dag, men ofta undrar man varför man gör det.
Olga 59
Tanja Forslund har också personlig erfarenhet av detta. För några år sedan dog hennes syster Tinas man av en hjärntumör, bara några dagar efter att ha fått diagnosen.
- Då var vi anhöriga tacksamma varje gång vi kunde hjälpa familjen med något praktiskt. Samtidigt som vi hjälpte dem, till exempel genom att ställa upp med skjutsande eller åka till butiken, var det ett skönt att ha någonting konkret att göra.
I de fall där det inte finns så många släktingar och vänner som kan rycka in och hjälpa går det att vända sig till bland annat diakonin eller socialen. Forslund påpekar också att det finns flera föreningar, bland annat Nuoret lesket och Sorgebandet, som kan erbjuda värdefullt kamratstöd i form av exempelvis diskussionsträffar.
- Det gäller att ta emot det stöd som finns, vare sig det kommer från samhället eller från bekantskapskretsen. Ingen ska behöva vara ensam i sin sorg.
Våga möta vännens sorg
Många drar sig för att möta vänner som varit med om någonting riktigt hemskt. Rädslan för att säga någonting tokigt och därmed göra situationen ännu värre kan få omgivningen att dra sig undan.
Med enligt Tanja Forslund är det egentligen bara en sak som man ska undvika att säga.
- Säg inte ”jag vet hur det känns”. För det gör du inte, inte ens fast du skulle ha liknande erfarenheter som den som drabbats. Man kan aldrig förstå det som pågår inne i en annan människa. Säg hellre till exempel ”Jag kan föreställa hur jobbigt det är”.
Hör mera i veckans avsnitt av Relationspodden, där Tanja Forslund är gäst.
