Köttbolagen drar i bromsen för finländarna äter mindre nötkött än förr. I oktober minskade till exempel Atria tillfälligt sina slaktningar från fem dagar i veckan till fyra.
Det märks av på köttgårdar.
Mika och Tiina Lähteinen driver upp ungkalvar på sin gård i Kannonkoski i Mellersta Finland. De har 450 ungtjurar i sin ladugård och har Hkscan som kund.
– Kalvarna kommer hit när de är två veckor gamla och hos oss växer de i nästan två år, säger Tiina Lähteinen.
Nu har slaktning skjutits upp med en till två veckor hos både Atria och Hkscan. För paret Lähteinen betyder det att deras inkomster också kommer senare.
Utgifterna väntar däremot inte och det är bonden som står för dem.
– Djuren är på gården tills slakteriet meddelar att de hämtas. Nya kalvar finns att få, men slaktdjuren rör inte på sig, säger Tiina Lähteinen.
Konsumtionen dök i somras
Finländarna äter ungefär 17 kilo nötkött per person och år. Den totala konsumtionen är över hundra miljoner kilo.
I 50 års tid var konsumtionen stabil. Men i somras vände det.
– I juli, augusti och september minskade nötköttskonsumtionen med nio procent. Det är en minskning av historiska mått, säger vd Reijo Flink på Atria Alkutuotanto.
Omräknat i kött betyder den procenten ungefär ett och ett halvt kilo kött om året per finländare.
En sådan nedgång märks i köttföretagens fryslager. Lagren har vuxit snabbt under hösten.
– Inte ser jag lagret som ett problem än åtminstone, inte är det stort i förhållande till konsumtionen. Och det går inte ens att jämna ut produktionen med att stoppa slaktningen, säger Jari Leija, ansvarig chef för Hkscans affärsverksamhetsenhet i Finland.
Hälften till slakt
På paret Lähteinens gård står en del ungtjurar som är slaktfärdiga fortfarande i ladugården.
– Hos oss syns den minskade efterfrågan på så sätt att de inte kommer efter hela mängden djur, bara hälften. Nog måste de ju ta djur av andra också, så det blir plats för kalvar, säger Mika Lähteinen.
För köttbolagen är det bättre att köttet står i ladugården än att det ligger i frysen. I ladugården kan kreaturen ju växa till sig.
– För dem är det billigare också. Utgifterna är vårt problem. Djuren äter hela tiden och stora djur äter mycket. Vi lever på inköpt foder.
I avtalen finns det inget minimiantal kreatur som ska slaktas, utan det är köttbonden som tar riskerna.
– Avtalet kan man bli av med först genom att sälja bort alla djur i ladugården, så det tar nästan sina två år, säger Mika Lähteinen.
När priserna sjunker går köttet åt
Atria har strävat efter att hålla igång köttkommersen genom aktiv prissättning.
– Vi sänkte till exempel priset på tioprocentig nötfärs med mer än en euro per ask och den konsumtionen kom igång ganska kraftigt, säger Reijo Flink.
Han konstaterar att priset för finare kött inte har varit på den nivån som producenternas kostnader skulle förutsätta.
På Lähteinens gård har de direkta kostnaderna ökat med 140 000 euro per år.
– Konsumentpriset har stigit med en euro per kilo och det står inte i förhållande till kostnadsökningen. Förr kostade bara bränslet 40 000 euro, nu blir det 80 000, så en euro till räcker inte, säger Mika Lähteinen.
Nästa gång Lähteinens kan vänta sig att få betalt är nästa år. När efter nyår är oklart.
– Det betyder att det blir räkningar obetalda. I värsta fall går de till indrivning och utsökning.
Men det är inte köttföretagen paret Lähteinen är missnöjda med. I stället blickar de mot handeln.
I juli–september, samtidigt som nötköttskonsumtionen minskade kraftigt, gjorde Kesko alla tiders kvartalsresultat. S-gruppen rapporterade i sin tur 46 procents ökning på resultatet under årets första hälft.
Artikeln är en översättning och bearbetning av Yle Uutisets artikel Naudanliha kävi niin kalliiksi, että sen myynti romahti – nyt tilat ovat ongelmissa teuraskokoisten eläinten kanssa av Antti Seppälä och Riikka Pennanen.