Ikväll delades Finlandiaprisen ut i Helsingfors under festliga former, och i kategorin Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur, eller Finlandia Junior, gick priset till systrarna Sofia och Amanda Chanfreau för deras gemensamma debutbok Giraffens hjärta är ovanligt stort.
Priset kom som en stor överraskning för systrarna:
– En jättejättejättestor, ovanligt stor, överraskning, säger Sofia och skrattar medan Amanda fyller i att systrarna inte hade kunnat tänka sig något sådant här:
– Det är chockerande, men på ett bra sätt.
Fröet till berättelsen om 10-åriga Vega som bor på Giraffön tillsammans med sin pappa och sin morfar kom till när Sofia gick en författarutbildning i Lund:
– Berättelsen består av många små delar, och jag har blandat in vår barndom på Åland och också plockat in en del bitar från Mexiko där Amanda bodde en tid och jag hälsade på.
Amanda hakar i och konstaterar att Sofia ju också ville skriva om ett känsligt barn:
– Jovisst, jag skrev utifrån mig själv och om hur jag var som liten. Det var inte så långsökt att skriva om någon som upplevde världen som Vega i boken, en tjej som har lite svårt att skilja mellan verklighet och fantasi och som upplever att saker och ting är lite mer ”dramatiska” än de är i verkligheten.
Vega är en flicka med livlig fantasi och hon skapar ett myller av fantasidjur som hjälper henne på olika sätt – vad skulle du säga att djuren betyder för henne och för berättelsen:
– De är ett slags manifesteringar av hennes känslor, och det är inte alldeles tydligt om djuren dyker upp och gör något speciellt eller om de hjälper henne eller om de bara är där för att understryka en känsla. Djuren är hennes sätt att bearbeta känslor som hon inte riktigt har ord för.
Djuren har fantasifulla namn såsom gräslingar, humbelkuddar, fyrfensfotingar … Amanda hur är det illustrera dess fantasidjur?
– Det är det roligaste som finns. När Sofia skrev en första version av berättelsen hade hon med en del fantasidjur som skedlurkar och frydtemlor, och de kom till mig lika naturligt som till Sofia.
Amanda, dina illustrationer är oerhört detaljrika och ymniga – precis som Sofias text.
– Ja, vi är nog båda förtjusta i ”more is more”-estetiken, och för mig är Sofias text den ultimata grunden att få rita utifrån just för att hennes text är så brokig och ymnig, färgsprakande och extra allt. Mina teckningar är inte i färg och på sätt och vis var det skoj att få någon begränsning i detta galna jätteuniversum också. Det finns inget som är roligare än att rita så som Sofia skriver.
I din text, Sofia, är den magiska realismen starkt närvarande – vilka är dina litterära förebilder?
– Det är omöjligt att inte vara påverkad av olika saker man ser och läser. Jag måste nämna Tove Jansson som finns i ens blod på något vis, men jag tycker också om och läser mycket latinamerikansk litteratur med stora, starka, brokiga och ymniga skildringar av olika generationer. Och så är jag också en veritabel sagotant sedan liten. Jag har alltid läst mycket mytologi och är svag för alla typer av sagor.
Lyssna på hela intervjun med Sofia och Amanda Chanfreau:
I år var det skådespelaren och klassläraren Ernest Lawson som utsåg vinnaren av Finlandiapriset till barn- och ungdomslitteraturen.
Läs mer om samtliga kandidater – bland dem de två andra finlandssvenska böckerna som var nominerade till priset.
Sofia och Amanda Chanfreaus bok Giraffens hjärta är ovanligt stort är också nominerad till Runeberg Junior-priset som delas ut den 2 februari i Borgå.
Finlandiapriset till mörk roman om mobbing i musikklass
Finlandiapriset 2022 tillfaller författaren Iida Rauma för hennes tredje roman, Hävitys – tapauskertomus, en fiktiv berättelse som baserar sig på författarens egna erfarenheter av mobbing. I Hävitys – tapauskertomus skildrar Iida Rauma vad systematisk skolmobbing kan leda till, och hur trakasserier och förtryck sätter djupa s(p)år för resten av livet.
I programmet ”Luomiskertomus” beskriver Iida Rauma själv sin roman som ett slags obduktion där hon behandlar ett trauma eller ett sår som hon burit på sedan hon själv blev utsatt för mobbing i skolan.
Hävitys utspelar sig under olika tidsplan där vi å ena sidan får följa A i nutid där hon på grund av sömnsvårigheter gör nattliga löpturer runtom i staden Åbo, å andra sidan får vi en inblick i A:s utsatta vardag i en musikklass i en lågstadieskola i S:t Karins i mitten av 1990-talet.
Berättelsen växer till en mångskiftande och mångskiktad berättelse om ondska och våld, om olika maktstrukturer och förtrycksmekanismer, om hierarkier och diskriminering – skolelever emellan, men också mellan lärare och elever.
Skildringen av hur klassens lärare ägnar sig åt systematisk trakassering och skrupelfri favorisering av en del elever framför andra är smärtsam läsning. Ett oförlåtligt och hänsynslöst agerande som på sitt sätt uppmuntrar och bidrar till att göra mobbingen i klassen accepterad.
Samtidigt finns det ingen vuxen i skolan som tar mobbingen och elevernas psykiska illamående på allvar – de vuxna håller varandra om ryggen, allt avfärdas och sopas undan mattan. Ingen vill se, ingen vill ta ansvar för allt det onda som sker, och som fortsätter att ske många år senare.
Den vuxna A kämpar med att bli kvitt smärtsamma minnen som ständigt gör sig påminda i olika former och i olika gestalter från det förflutna – inte minst klasskompisen Ira som var lika utstött som A och som skrivit en bok om sina upplevelser och erfarenheter. Två sjunkande ödessystrar som å ena sidan dras till varandra, å andra sidan skyr varandras sällskap. Det enda som förenar dem är utanförskapet och en offerroll som ingendera vill bli påmind om.
I Hävitys drar Iida Rauma paralleller mellan å ena sidan ett Åbo som brunnit och som ständigt utsätts för övergrepp av en stadsplanering som river upp och river ner, å andra sidan A som i sin barndom blivit utsatt för hat och hot, våld och psykiska övergrepp:
”Kerta toisensa jälkeen kaupunki oli tuhottu ja pystytetty uusiksi, A sanoi, niin kuin kerta toisensa jälkeen hänenkin oli pitänyt pystyttää itsensä, kivi kiveltä raivattava jäänteet ja aloitettava alusta.”
Hävitys är en hudlös skildring av utsatthet och utanförskap, av vanmakt och maktlöshet, men också en berättelse som vibrerar av ilska och raseri, av vedergällning och hämnd.
I år var det Mari Leppänen, biskop vid Åbo ärkestift, som utsåg vinnaren av Finlandiapriset.
Läs mer om samtliga kandidater till priset.
Finlandiapriset i faktalitteratur till essäsamling om tjocka böcker
Finlandiapriset i faktalitteratur, även kallat Fack-Finlandiapriset, tilldelas den oerhört produktiva författaren och översättaren Ville-Juhani Sutinen som sedan debuten för tjugo år sedan i snitt ger ut två egna böcker per år samt minst lika många översättningar av centrala verk inom den angloamerikanska litteraturen.
Ville-Juhani Sutinen prisas för verket Vaivan arvoista. Esseitä poikkeuskirjallisuudesta, en bok som kom till under coronatiden då författaren hade tid att ta sig an ett antal till omfånget tjocka och omfattande verk – från Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov och Dorothy Richardsons romanserie Pilgrimage till Rebecca Wests reseskildringar.
I essäsamlingen frågar sig Ville-Juhani Sutinen varför vi vill läsa långa och svåra verk, är det enbart kulturell snobbism, eller ger böckerna oss någonting som kortare och enklare verk inte förmår ge oss. Sutinen undersöker vad som förenar de tretton lästa verken med varandra och vad som gör dem relevanta i dag. Kanske exceptionella böcker hjälper oss att handaskas bättre med exceptionella tider.
Enligt urvalsjuryn är Vaivan arvoista. Esseitä poikkeuskirjallisuudesta en ”älskansvärd essäsamling om det fina med läsning och det värdefulla med kravlöst tänkande. Författaren tar med läsaren på en resa till ’undantagslitteraturen’, ger djuplodande och ibland också överraskande tolkningar av verken, berättar roande anekdoter samt kommer med kritiska anmärkningar.”
I år var det överläkaren Hanna Nohynek som utsåg vinnaren av Finlandiapriset i faktalitteratur. Bland de sex kandidaterna fanns också Annika Luthers bok Rågen. En spretig historia.
Finlandiaprisen delas ut av Finlands bokstiftelse och alla pris är värda 30 000 euro.