Pestopastan som puttrar på kokplattan skulle räcka för ett halvt kompani. Salladsskålen fylls med tomat, gurka och avokado, och i ugnen väntar en äppelpaj.
– Mamma har lärt mig att man alltid ska göra tillräckligt med mat så det säkert räcker åt alla, berättar Jenna Laukkanen och slänger sexhundra gram broiler i stekpannan.
– Med tre idrottande bröder gick det åt mycket mat där hemma. Också lillebror är över två meter lång.
Hon böjer sig ner för att se vad som pågår i kastrullen. Spisfläkten i den kompakta ettan intill Joensuu centrum är planerad för någon som är minst en decimeter kortare än den 183 centimeter långa simmaren.
– Jag har hela livet haft problem med min självkänsla. Jag har alltid varit längre än de andra flickorna och upplevt att jag på grund av min storlek inte är tillräckligt kvinnlig.
Jenna Laukkanen är stortalangen som vann sina första senior-FM-medaljer som 14-åring, var Finlands yngsta OS-deltagare i London som 17-åring och korades till dubbel Europamästare som 20-åring.
Mellan åren 2015 och 2019 vann hon åtta EM-medaljer på fem år, knep tre fjärdeplatser i VM och avancerade till semifinal i OS i Rio. Då kändes en framskjuten placering i Tokyo fyra år senare närmast som en självklarhet.
Det blev inget Tokyo. Hon var i fantastisk form sommaren 2020, då OS ursprungligen skulle gå av stapeln. När de uppskjutna spelen väl arrangerades ett år senare hade Jenna Laukkanen tappat sin livsglädje.
– Jag har aldrig riktigt accepterat mig själv sådan som jag är, säger hon och fortsätter:
– Men det var landslagstränarens kommentar som slutligen slog totalt knut på min hjärna.
Se Sportlivs minidokumentär om Jenna Laukkanens kamp mot demonerna:
Då allt miste sin mening
Osäkerhet.
När Jenna Laukkanen får föreslå samtalsämne för Sportlivs reportage förekommer ett ord mer än alla andra. Osäkerhet om kroppsbilden och ätandet, osäkerhet om pengarna och framtiden, osäkerhet om allting.
Hon har fått proffshjälp och säger sig i dag psykiskt i nuläget må bättre än på många år. Hon baserar inte längre hela sin självbild på idrotten och kan koppla loss ibland. Men ändå: simningen är det viktigaste i hennes liv och styr fortfarande sinnestillståndet i hög grad.
– Ibland är mitt självförtroende helt strålande, ibland känner jag att jag inte alls räcker till. Emellanåt njuter jag av livet, emellanåt kommer perioder då jag tänker att ingenting spelar någon roll.
Jag kan säga att jag uppriktigt skäms över mitt eget beteende.
Hon plockar fortfarande upp bitarna efter förra årets sammanbrott. Simningen strulade och när OS-kvalgränserna till Tokyo flöt allt längre bort ökade trycket i skallen.
Hon började kontrollera sitt ätande, tränade som en galning och gav inget utrymme för återhämtning. Hon klarade inte av att behärska OS-pressen och kände att hon måste träna, måste prestera, måste tvinga sig till sitt yttersta.
Hon intalade sig själv att allt är okej, men till slut ramlade fasaden. När hon stod på startpallen i Helsinki Meet våren 2021 märkte hon att kroppen var fullständigt utpumpad. Hon hade gått in i väggen.
– Jag kunde inte sova om nätterna och tänkte på simning 24/7. Till slut kände jag ingenting. Inte bra känslor, inte dåliga, ingenting. När jag inte nådde Tokyo tappade allt sin betydelse, allt var bara tomt. All min livsglädje försvann.
Laukkanen sjönk djupt och kommer knappt ihåg vad hon gjort eller hur hon betett sig under våren och sommaren. I efterhand har minnena återvänt.
– Jag kan säga att jag uppriktigt skäms över mitt eget beteende och hur jag försummat andra människor. Allt bara för att jag själv mådde så dåligt.
Hon tog komplett paus från simningen i en och en halv månad och skakade så småningom av sig tvångstankarna.
Trots sin svaga form fick hon på hösten inbjudan till proffsligan International Swimming League (ISL) och kunde där ventilera sina tankar med andra elitsimmare. Stödet från kollegerna hjälpte henne upp ur gropen – men samtidigt väckte ISL-veckorna gamla spöken till liv.
Trollen smyger fram
När de flesta ISL-tävlingskamraterna hade trimmat sig i toppform med tanke på OS hade Jenna Laukkanen ett överlångt sommarlov bakom sig.
Laukkanen började genast ifrågasätta sig själv. Är jag verkligen värd en plats här? Vad tänker människor om mig? Och framför allt: Varför ser jag inte ut som de andra?
Hon beskriver sin relation till sin kropp och kroppsbild som dålig.
– Jag har långa perioder då jag inte ens kan titta på mig själv i spegeln. Det ger för stor ångest.
Hon känner ångest av att se sig själv på tv eller i foton. Hon tror att människor som ser bilderna tycker det är något fel på henne. Fastän hon innerst inne vet att det inte stämmer, att de tankarna endast finns i hennes huvud.
– Det är svårt att skaka loss fixeringen som jag byggt upp längs åren. Osäkerheten inombords är så stor att jag tappar perspektivet.
Hon klarar aldrig av att släppa tanken på att hon kunde vara ännu bättre. Samma tankar har följt med henne länge. Också när hon varit som magrast har hon tänkt att hon inte ser ut som en idrottare. Att hon inte räcker till.
Vid framgång i bassängen knuffas tvivlen åt sidan. För stunden får självförtroendet en boost och Laukkanen kan känna stolthet över vad kroppen lyckas prestera.
Men genast när simningen går på knä kryper ångesten fram ur sin vrå.
– Alla mina brister börjar igen stirra tillbaka på mig i spegeln. När det där komplexet en gång planterats i hjärnan, att jag skulle bli en bättre simmare om jag var smalare, så är det svårt att komma loss.
Det fröet planterades för snart tio år sedan.
Landslagstränarens ord
Visst går det! Du klarar det! Jättebra!
Barndomsvännen Roosa rider bredvid och ropar ut uppmuntrande ord. Själv är Jenna Laukkanen osäker på hur väl hon lyckas tämja hästen Midi.
Det lyckas alldeles utmärkt. Den långvariga hobbyn ridning är ett sätt för Laukkanen att fly vardagen. Hon kallar det en form av terapi.
– Det bästa är att hästarna aldrig dömer dig, utan tar alltid glatt emot dig, säger Laukkanen medan hon borstar av Midi.
Jenna Laukkanen stack ut som en stor bröstsimstalang redan i tidiga tonåren och tog i en ung ålder klivet in i seniorlandslaget. Det var där hon hörde kommentaren som fick allt att spåra ur.
Året var 2013 och Bo Jacobsen anställdes som Finlands chefstränare. Då 18-åriga Jenna Laukkanen hade en sedan tidigare skakig självbild, som enligt henne trasades sönder av dansken.
– Det hjälpte inte direkt att egna chefstränaren kommenterar att jag inte är tillräckligt vältränad och fit, och borde äta si och så för att bli en bättre simmare. Jag var oerfaren och kanske lite blåögd och trodde det som sades, och ville göra allt jag kan för att bli bättre.
Laukkanen drabbades av bulimi som hon led av i flera år. Ett par år senare vann hon dubbla EM-guld i israeliska Netanya, men problemen kvarstod. Och bubblade till ytan alltid när det gick tyngre.
– Som tur är satt inte tränaren kvar mer än ett par år, men för mig har det tagit åratal att försöka få styr på allting igen. Jag jobbar fortfarande med att skapa ett hälsosamt förhållande till mat, ätande och ibland överlag livet.
När det går sämre i livet halkar jag tillbaka och tappar balansen.
Laukkanen äter för det mesta endast strikt hälsosamt och tillåter sig inte minsta snedsteg från dieten. I ständig rädsla över att gå upp i vikt. Fastän hon vet att tankegångarna är snedvridna, kan hon inte släppa taget.
Goda perioder följs av sämre, där hon mister kontrollen.
– Jag är min egen största kritiker och piskar mig själv jättemycket, och det är ofta därifrån det startar. När det går sämre i livet halkar jag tillbaka och tappar balansen. Då kan jag gå flera veckor i kaloriunderskott.
Laukkanen säger att hon jobbat ”löjligt mycket” med det mentala och fått stödet hon behövt. Det är inte alla förunnat, och en av Finlands mest framgångsrika simmare genom tiderna menar att utmaningar med maten är en stor orsak till att många lägger av med grenen i sena tonåren.
– Som ung jämför dig du med andra hela tiden och i den åldern börjar många väldigt noggrant kontrollera vad de äter för att de vill se ut på ett visst sätt. Det kan straffa sig dyrt och ta år innan kroppen återhämtar sig.
För Jenna Laukkanen triggades ätstörningen av tränarens ord. För många andra utlöses den onda spiralen av kommentarerna från sociala medier.
De kan ha förödande effekt, säger Laukkanen. Också hon har sjunkit djupt efter att ha läst elakheter om sig själv.
– Det är dumt att ge de negativa kommentarerna någon tyngd, men när du har ett trauma i bakgrunden så fastnar du lätt i dem. Du tänker att någon igen lägger märke till dina svagheter.
Övervägt sluta flera gånger
Ett grönblågrått 70-talssken färgar de sex 25-metersbanorna. Dagen före Sportlivs besök fick Vesikko simhall sin rivningsdom, men än så länge fylls den av Petri Hirvonens träningsgrupp i Joensuun Uimaseura.
Jenna Laukkanens kropp har känts överansträngd på sistone och hon kör i dag ett lugnare pass. Laukkanen flyttade till Joensuu i januari. Den långvariga tränaren Toni Piirainen hemma i Sotkamo slutade och ersättaren hittade hon 200 kilometer söderut.
Samarbetet har kantats av otur och motgångar. I januari åkte hon på en ilsken förkylning som satte sig i lungorna. I mars insjuknade hon i corona och var mer eller mindre krasslig i tre månader. När allt började se lovande ut igen föll hon i augusti av hästen och skadade foten.
Allt sådant som Hirvonen varit tvungen att beakta i träningsupplägget.
– Vi är hellre brutalt ärliga med varandra än att vi börjar försköna eller lämna något osagt. I synnerhet när Jenna inte längre är någon nykomling. När man klarar av att diskutera också svåra saker rakt men respektfullt, når man längst i slutändan, resonerar Hirvonen.
Laukkanen beskriver året i Joensuu som väldigt tungt på grund av de återkommande bakslagen. Varje gång ljuset tänts i ändan av tunneln har dörren bommat igen.
– Jag har övervägt att sluta många gånger. Också helt de senaste veckorna, säger Laukkanen.
– Jag vill ju tro att det vänder, men blir ibland helt översköljd av förtvivlan, att hur länge orkar jag misslyckas? Hur länge orkar jag vara stark? Jag går runt på mina sista pengar och vet inte om jag har råd att leva nästa år, är det då verkligen klokt att fortsätta? Allt känns bara så osäkert.
Efter de svaga senaste säsongerna har heltidsidrottaren Laukkanen tappat nästan alla stödpengar och i samband med flytten dessutom de lokala sponsorerna från hemtrakterna i Sotkamo.
– Jag skulle vela säga att ekonomin inte orsakar stress, men jag skulle ljuga. Jag har en del gamla prispengar kvar, men potten minskar hela tiden. Det skrämmer.
”Oerhört stark som person”
Träningen är över och Jenna Laukkanen har cyklat den knappa kilometern hem. Hon sätter sig på soffan och Sportliv ber henne titta på videoklipp från EM i Glasgow 2019, där hon vann sina senaste stortävlingsmedaljer.
– Jag gjorde massor av små misstag, men här konkretiseras vart min nivå i bästa fall ändå räcker. Det finns någonstans inom mig, det vill jag ändå tro, säger Laukkanen efter att ha sett sitt bronslopp på 100 meter bröstsim.
– Knappast har allt rasat på några år.
Tränaren Hirvonen tar Matti Mattsson som ett eftersträvansvärt exempel. Två år äldre Mattsson ruskade av sig åratal av bekymmer, återvände till världseliten efter en plågsam holmgång och vann OS-brons på 200 meter bröstsim i Tokyo i fjol.
– Grundegenskaperna finns fortfarande där och bara bitarna faller på plats ser jag inga hinder för Jenna att besegra precis vem som helst, säger Hirvonen.
– Jag är väldigt stolt över hur Jenna varje gång klarat av att stiga upp efter att ha blivit nedsparkad. Det vittnar om att hon är oerhört stark som person.