Ganska i slutet av etnologen och professor emeritus Bo Lönnqvists hyperintressanta nya bok finns det uppsatsen Briljanter och näver, som också gav rubriken till hela essäsamlingen. Den handlar om snusdosor och är, som hela boken i övrigt, rikt illustrerad med fina bilder.
Där hittar jag en bild av ett par snusdosor: en näverdosa som användes till vardags och en dosa av ben för festligare bruk.
Det var den sistnämnda dosan, den av ben, som väckte min uppmärksamhet.
När jag flyttade in i den gamla gården i Vörå, där jag bor nuförtiden, hittade jag en hel del föremål som folk som tidigare bott där hade lämnat efter sig, mestadels jordbruksföremål. Vissa kände jag till, andra var och är för mig en gåta.
Inne i huset fann jag en liten oval dosa, cirka sju centimeter i diameter, som var gjort av horn eller ben. Jag tittade på den och funderade länge på vad den kunde ha varit till för. Men det ringde aldrig några klockor.
Men nu, efter att jag läst Lönnqvists bok, vet jag det. Titta här:
Visst ser det bekant ut? Det är ju en snusdosa av samma typ som den som värdinnan i Västersundom hade i sin ägo, tyvärr utan lock.
Gissa om jag var nöjd? Dosan som hittills hade stått på ett undangömt ställe i en bokhylla står numera på en mera prominent och synlig plats. Och om någon får syn på den och frågar sig eller mig vad det där är för någonting kan jag berätta vad det är frågan om.
En fyndgruva
Även annars är Bo Lönnqvists bok Briljanter och näver en fyndgruva för än det ena, än det andra. Den är en klassisk coffee table-bok, exklusiv och med hårda pärmar, vars syfte är att ligga framme till beskådan som ett objekt vars innehåll kan inspirera till samtal.
Förr, innan kaffe blev vanligt i svenska hem, kallades de på svenska också för divanbordsböcker. Och på tal om divaner skulle det inte ha förvånat mig om de skulle ha dykt upp i Lönnqvists bok.
I stället är det bibelstolar, märk- och kalkdukar, släpärter, julbockspälsar och Sprengportens värja som får sig beskrivningar. Och en och annan häxa spökar genom boken.
Boken består av fem avdelningar: Inlevelsen, Hörseln, Synen, Dofter och smaker och Tingens atmosfär. Jag gjorde fina fynd i alla avdelningar.
Det unika?
Essän Samlaren och forskaren till exempel beskriver den vardag som mötte en ung forskarstuderande när han var ute på upptäcktsfärd. Den kunde också ha hetat Samlaren Verner Rasmus mot forskaren Bo Lönnqvist. Så här skriver Lönnqvist om sitt möte med en ”manisk samlare”:
– Han var en sista skugga av en typ ”kännare” som fötts med den moderna, jagcentrerade människan och hennes självbild på 1500-talet. Tolkad mot denna fond var han en anakronism – en gestalt från en annan tid.
Det var inte särskilt snällt av Lönnqvist att kasta en trotjänare på sophögen.
Verner Rasmus när han mötte Bo Lönnqvist i snabbköpet i Vörå City.
– Det är inte genom sin samling kaffekoppar, som ofta framhölls, som han är ”unik”, koppar hör till de vanligaste objekten. Rasmus är unik som samlarmänniskan som – besatt av de rara tingen – komponerar och regisserar sin egen värld.
Sinnenas kulturhistoria
Bo Lönnqvist vinjetter till sinnenas kulturhistoria, som underrubriken ljuder, är sprängfyllda med spränglärda berättelser om saker och ting ur finlandssvenskarnas vardag förr och nu.
Till mina personliga favoriter hör essän om Skymfandet av den döde: historien om Albert Edelfelts kända tavla Hertig Karl, skymfande Claes Flemings lik där Karl lät öppna motståndaren Flemings kista och ryckte den döde i skäggen.
Andra favoriter är essäerna om släpärter, klavikordet på Wanantaka gård och berättelsen om en gammal julbockspäls. Och den om snusdosornas historia, förstås.
Både bönder och friherrar får med andra ord sina ägodelar synade i sömmarna. Men det oaktat är det ingen bok för de lärda, utan en bok för de breda folkmassorna som gör sig bra under julgranen och, som sagt, på kaffebordet.
Bo Lönnqvist medverkar själv i Vegas förmiddag, söndagen den 4 december 2022, kl. 10.03.
