Det var, förstås, han som skulle avgöra.
Achraf Hakimi – född och uppvuxen i Spanien, fotbollsfostrad i Real Madrid – klev fram. Han tittade inte bakåt, han darrade aldrig. Av alla tänkbara sätt så chippade han Marocko till VM-kvartsfinal.
Det var en frimärksbild för Marocko. Läktarna var redan färglagda av Marockos stora supporterskaror, och efter att ha visslat ut spanskt bollinnehav i ett par timmar var det bara glädje kvar då allt var över.
Marocko har aldrig gått så här långt i en VM-turnering. Nu har de ett landslag som flyttar sina fotbollsgränser – med en av världens bästa ytterbackar i fören.
Achraf Hakimi har alltid varit en jättetalang, men hans uppväxt var inte fylld av pengar och när han blev uttagen till spanska juniorlandslag har han berättat om hur han inte trivdes. Han kände sig annorlunda, utanför, felplacerad.
– Det var bara en känsla. Jag hade inte vuxit upp med det. Jag kommer från en arabisk kultur, jag är marockan. Jag ville vara i den miljön i stället, sa han till spanska Marca häromdagen.
Pudelklokt taktiskt
Hakimi tvekade aldrig då han fick frågan från Marocko. Det har han gemensamt med väldigt många andra i det här slitstarka, lojala lagbygget som ska spela kvartsfinal i fotbolls-VM.
Över halva truppen är född i andra länder än Marocko, majoriteten i dagens startelva har fått sin fotboll i länder som Frankrike, Belgien och Spanien.
Därför var gruppspelsmötet med Belgien speciellt, och dagens åttondel var ännu mer innehållsrik.
Den geografiska närheten har gjort att spänningen mellan länderna är närvarande, men veckor som de här tänker nog ingen i Marocko på det.
Den 6 december 2022 var en av landets största idrottsdagar genom tiderna. Atlaslejonen skulle bära en hel kontinents VM-hopp, skrev en stor tidning i Marocko. Och som de bar det hoppet.
Marocko spelar verkligen ingen bildskön brassefotboll. De löper för varandra, tar dueller som gladiatorer, sätter försvarsspelet högst upp på prioritetslistan, spelar pudelklokt rent taktiskt.
De må ha spelare från PSG, Chelsea och Bayern München, men all form av glans är underordnad kollektiva kvaliteter. De fuskar ingenstans, balansbrickan Sofyan Amrabat tuggar i sig stora ytor, storstjärnor som Hakimi och Ziyech springer för lagets bästa och ett sånt gäng är alltid jobbigt att besegra.
Spanskt slöseri med resurser
Landsmännen hade kommit till Qatar i tusental för att fylla läktarna, och de fick se Marocko hålla nollan för tredje gången i VM. De har släppt in ett enda mål i VM och det kom i 2–0-ledning mot Kanada.
Kroatien, Belgien och Spanien har nollats – inte ens i en straffläggning lyckades Spanien knäcka koden för att överlista Yassine Bounou.
Det kändes som att Spanien hade kunnat spela i fem timmar till utan att göra mål.
I ärlighetens namn har de mest sig själva att skylla. Spanien har en massiv talangbank att plocka spelare från, men deras sätt att spela fotboll under Luis Enrique känns väldigt ofta som slöseri med resurser.
För fyra år sedan åkte de ut i samma skede av VM efter en väldigt snarlik match mot Ryssland. De trillade boll i all oändlighet och åkte hem efter straffar. I EM förra året krävdes förlängning eller straffar i åttondel, kvartsfinal och semifinal – och här kom alltså femte raka utslagsmatchen som inte var avgjord efter ordinarie tid.
Spanien är beundransvärda i att de inte avviker från sin idé. I kväll var de åter tråkiga och trubbiga, och till slut sprang de rakt in i en marockansk mur.